kula_banner

Julkulan – En julsaga av Veronika Gustafson


Publicerad 2018-12-24

“Om jag skulle krossa dess skal vet jag inte vad som skulle hända. Kanske skulle jag få en impuls att ge dig, eller ingen, en lätt kram. Kanske rodna, kittla, bråka, undra och börja älska dig kallsinnigt, eller passionerat”. Från oss alla till er alla – vi ger här en saga att begrunda under stilla jultimmar.


Julkulan

Om pynt och potential.

 

Hon står och kämpar för att hänga upp en enorm, blodig julkula i en gran. Bredvid står han och tittar på, kråmande sig framför reflektionen.

 

– Hur är läget?

– Instängt i julkulan.

– Och därinne?

– Jag vet inte.

– Varför inte öppna den?

– Om jag skulle krossa dess skal vet jag inte vad som skulle hända. Kanske skulle jag få en impuls att ge dig, eller ingen, en lätt kram. Kanske rodna, kittla, bråka, undra och börja älska dig kallsinnigt, eller passionerat. Kanske skulle jag rycka på axlarna och somna, kanske bli alldeles stel. Kanske skulle jag darra av ånger, ångest eller åtrå. Den är förseglad av en anledning. Det är lättare att hantera möjligheter än förverkligandet av dem.

– Den kanske innehåller något vackert?

– Kanske skulle den vara tom…

– Smält den!

– Varför inte frysa ner den totalt? Så att man kan borra små hål i den för fingrarna, och sedan använda den som bowlingklot för att slå ner känslor, likt käglor?

– Men jag vill veta!

– Jag vill inte!

– Varför inte?

– Det är min ensak!

– Men om jag finns inuti den då?

Häftigt andas hon in, häftigt kastar han sig framåt, nuddar den. På en utandning försöker han rycka åt sig snöret med julkulan, julkulan snurrar runt, upp mot hans huvud.

 

Krasch.

 

Tusentals skärvor flyger genom hans huvud och borrar sig in i hans ögon.

 

Plötsligt står han vid en snötäckt höjd. Runt sig ser han granklädda berg och vidder, samt en och annan darrande skidlift. Framför sig ser han sig själv stå med sin familj, och henne. Fast medan de är iförda pjäxor och skidor, står hon på ett A4-ark i bara raggsockor och skrapar med foten. Hans familj åker iväg, och han gör sig redo.

– Vi ses därnere, ropar han glatt.

– Jag kommer efter, ropar hon försäkrande, varefter han vänder ryggen åt henne och börjar åka.

Kvar står hon och blickar ut över nejden och sina fötter. Allt är tyst, så när som på prasslet av frostbitna raggsockor mot tunt, skört papper.

 

Ett, tu, tre ser han sig stå i ett vitkalkat, runt rum, med näsan framför en ytterdörr. Omgiven av fönster, genom vilka ett idylliskt landskap av böljande gröna kullar, hav och raviner skymtar, långt därnere. Utanför hörs klapprande fotsteg, han rycker upp dörren; hon når trappavsatsen, nuddar honom lätt på magen som om hon lekte kull, rusar sen ner igen, ut över kullarna och svingar sig över ravinen, ut mot havet med guppande vågtoppar av svarta plommonstop, med en gummisnodd som hakar fast i en lina som inte hakar fast i någonting.

 

Hux flux ser han sig stå vid ett podium i en mataffär. Han håller föreläsning om något, och folk runt omkring verkar lyssna lite halvörat, medan de tyst och vårdslöst river ner kakao, rysk kaviar och mjöl i sina korgar. Mjöl yr upp från golvet, och fuktigt glassplitter flyger mot henne där hon hukar vid grönsaksdisken, närmande sig honom med broccoli i hand. Han fortsätter att tala, men möter hennes blick, vaksamt. Hon nickar, och backar. Runt fötterna ringlar sig svarta yllehalsdukar.

 

Vips ser han sig släpas naken i en fot, längs med sidorna av ett auditorium, mot en vattenfylld scen. Dissonant, dubstep-artad jazzmusik skvalar fram ur gigantiska ballongburna högtalare. I publiken sitter svartklädda professorer med yllehalsdukar för ögonen, och hon. Hon tittar plågat på honom, han ler stelt, tar sig för öronen, och börjar sen sjunga, i falsett med dovt vibrato.

 

Nu ser han sig sitta i det rum han suttit så många gånger förut, bland skynken, förstärkare och instrument. Bredvid honom sitter hon, ivrigt framåtlutad och kommer med en störtflod av idéer, teorier och lösa tankar.

– Terrorister på Gotland, med små brickor som pulas ner i tacosskal! Sensorisk dominoeffekt, synthesisade känslor! Det går att skapa rytmillusioner med pulserande ljus!

Han stirrar stint, nästan föraktfullt, på henne.

– På vilka grunder säger du det? Vilka implikationer medför detta resonemang? Vilka källor?

Hon kisar mot honom utan att vända på huvudet, kommer av sig men gör sedan en ansats att svara. Han avbryter med en road fnysning. De andra studenterna är knäpptysta, och läraren ler och blinkar nöjt mot honom genom tjocka glasögon.

 

Hoppla, så ser han sig själv stå mitt emot henne. Konfrontativt rör de sina ansikten mot varandra, grimaserar, öppnar läpparna – och hon börjar slå med tungspetsen mot hans som om den vore en hackspettsnäbb. Han skrattar till, och tar efter. Men någon av dem är blott en frostig gammal lyktstolpe.

 

I ett huj ser han sig själv uppe på en skranglig byggnadsställning av flisigt trä och rostiga vajrar. Högst upp, hundratals meter över marken, nej, havet. Här sitter ungdomar och röker marijuana, en man i frack snarkar med huvudet över kanten, och själv sitter han med hennes blåfrusna hand i sin, där hon dinglar över avgrunden. Hon stryker hans arm, utan att titta på honom.

– Ja! Jag känner att han finns!, viskar hon.

Och han skrattar.

– Du, som inte vet vad du själv känner, hur kan du känna någonting?

Utan att titta upp faller hon, klyvs itu av en vajer innan hon störtar ner i de gråa vågorna.

 

Plötsligt ser han sig vandra längs en kanal. Vattnet är isbelagt, och en bit bort på den frusna forsen ligger hans rock, över henne. Han hoppar ner på isen, går fram till henne, omfamnar sin rock och de ser förbluffat på varandra, som om de varit med om ett mellanting av en elchock och akupunktur. De omfamnar varandra igen, och isen brakar sönder under deras fötter, forsande iväg deras ben. Kvar svävar en rockklädd överkropp på benhöjd över vattnet.

 

En sky av skärvor hänger i luften, och allt ter sig stilla, tomt och glasklart. Varje flisa avtecknar sig mot luften, varje mikroskopisk solkatt träffar hans pupill. Men hon är suddig.

– Pussla ihop den, om du kan, viskar hon.

– Till vadå?, fnyser han.

– Vad du vill, suckar hon och försvinner.

 

 

 

 

Omslagsbild: Pixabay. CC0 Creative Commons

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *