dsc_5459_banner

Jenny Wilson driver ut demoner


Publicerades 2018-11-16

“Jag ville ställa mig upp med henne och skrika”. Reika Xappola Farman har tagit del av Who’s Afraid of Jenny Wilson? på Dramaten.

Albumet Exorcism av Jenny Wilson släpptes tidigare detta året och ungefär samtidigt var det premiär för videon Rapin på Göteborgs Filmfestival, första singel från Exorcism.

En tecknad video där en man jagar en kvinna, bilden av den nakna kroppen ihopkuren i naturen som sakta börja blöda, och ett beat som gör det nästintill omöjligt för en att stå still. Jag lyssnade på texten och tänkte – detta är magstarkt. De rullade videon igen och jag tittade igen. Vissa dansade, drack öl och minglade, andra stod tysta. Själv tänkte jag: snygg video, bra låt och fan ta alla män som ollar på kvinnokroppen på detta sätt, skadar och våldtar. Det hela var en ytterst starkt och en kuslig upplevelse.

Och så fortsätter det – i resten av min vandring i Jenny Wilsons Exorcism, en resa som tar mig till Who’s Afraid of Jenny Wilson? på självaste Dramaten.

Who’s Afraid of Jenny Wilson? börjar sekunden du kommer in för att ta din plats. Pumpande fet elektronisk musik och öronbedövande kackel från publiken- tills att musiken blir dovare och ljussättningen mörknar.

Man hör klackskor, tunnelbana, och natten. Nästan som en början till en skräckfilm där man känner på sig att något illa är på väg att hända.

Ut kommer Jenny Wilson fast det är inte Jenny, utan en kvinna med en Cher-liknade peruk och i en negligé, sminket aningen utsmetat och hon lägger sig på soffan och så som en sjungen monolog kommer orden: “månen såg det hända, stjärnorna skiter väl i mig”. Som maskar introduceras dansarna, de är flera stycken och över soffan kletas de in i historien och blir ett entourage med Jenny. Alla har peruker som verkar ha torktumlats några gånger för mycket och ser ut som deformerade skyltdockor i vaxmasker. Det hela tar fart och Jenny börjar att berätta. Med en mikrofon, bara hon på scen och i tydliga fraser. Denna otänkbara fasa – våldtäkten.dsc_6226

Foto: Jenny Baumgartner

Höjdpunkten nådde när Jenny sjunger på knä, och når ett klimax där vrede och smärta får plats i orden och i samklang med den defekta poprösten. Hon ger ifrån sig ett skrik av smärta som om någon skär av en benen. Jag ville allvarligt talat ställa mig upp med henne och skrika. Inte i en skönsång utan i ett konstuttryck där vi får lov att renas.

Balettakademins dansare lyfter handlingen. Som en barnförbjuden saga får Rödluvan vara med, likaså de tre små grisarna – och skräcken för den stora stygga vargen ständigt närvarande. Helt surrealistiskt blir det när Walt Disney-låten Who’s Afraid of the Big Bad Wolf spelas, och vem kan glömma skrattet i den låten. Dansarna går från något flickigt och oskyldigt till att byta persona och bli förövare, samtliga juckandes på alla fyra. Ett genialiskt drag från regissören Py Huss-Wallin, den scenen grep tag i mig och jag kunde knappt titta. Men sedan blir dansarna den nästkommande generationens kvinnor och transformationen är kraftfull när de alla omhuldar och lyfter Jenny där hon ligger som en förvriden pärla.

dsc_5175

Foto: Jenny Baumgartner

Med känslomässiga kontraster mellan lågmält till högt tempo – ger musikerna Mikael Häggström, August Zachariassion och Klas-Henrik “Klabbe” Hörngren en tydlig uppbackning och puls till Jenny, dansarna och hela den fullsatta salongen. Det är en sammanslagning av genres, och mötet mellan dem förvandlas till något dynamiskt, något skevt dissonant med feta beats, stråkar och drivande rytm. Absurt nog kom jag på mig själv att sitta och digga med huvudet i takt till musiken.

Jag påminner mig om att jag läste på Dramatens hemsida, att det var husets första Perfomance Concert, ett koncept där en artist tillsammans med en regissör skapar en föreställning med teaterns verktyg. Visuellt landade det i mig någonstans mellan en tacky 80-tals film och en nyskriven opera.

En sådan här typ av föreställning och scenkonst blir ett avstamp i kultur-Sverige och visst kan konsten ha en undervisade funktion som speglar samhället där människan samtidigt får driva ut demoner. Who’s Afraid of Jenny Wilson? är flera lager av det fula som vi får upptryckt i ansiktet, och det är väldigt befriande att få se det i vad vi kallar för finrummet, Dramaten. Fler verk som detta borde få plats i det här rummet.

Mot slutet får vi se en tragedi upplösas och ett djärvt beslut tas, orden kommer som i en insprängd slutsats – du måste möta det nu. Hur återhämtar man sig efter att ha blivit utsatt? Vi måste våga tro att vi kan omformas och komma tillbaka. Det som lugnar kroppens ilska till platsens stilla vrå för att sen stå igen. Det är vad slutscenen säger mig.

En timme gick för snabbt och jag ville se fler akter och höra mer musik. Svenska texterna som stundvis var svåra att höra hade man velat ha tryckt på papper.

Samma dag som premiären uppmärksammades årsdagen av #tystnadstagning och teaterchefen Eirik Stubø, Dramatens styrelseledamot Sara Danius och Electra Hallman var på plats och höll tal.

Sara Danius talade om hur kvinnor upptäckt kollektivet och gemenskapen. I det finner vi stryka och mod, och kvinnor berättar om övergrepp och svårigheter vi utsatts för under årtusenden. Anständighet blir ordet som får avsluta kvällen för mig och det basala som vi presenteras för tidigt i livet – nämligen att ta hänsyn.

Who’s Afraid of Jenny Wilson? ger hopp om framtiden och uttrycket ”kvinnor tiger i församlingen” gäller inte längre, vilken katharsis.

 

Who’s Afraid of Jenny Wilson?

Dramaten, Lilla scenen

Spelas tom 2 december

 

Regi och koreografi: Py Huss Wallin

Musik, text och framförande: Jenny Wilson

Scenografi och kostym: Hanna Kisch

Ljusdesign: Emma Weil

Mask: EvaMaria Holm

Musiker: August Zachrisson, Klabbe Hörngren, Mikael Häggström

Dansare, från Balettakademien: Angelika Nilsson, Linnea Grönberg, Sigrid Olofsdotter Berg, Felicia Johansson, Johanna Jörgensen, Sara Larsson, Emma Alnavik, Åsa Ewing, Hanna Elffors Elfström, Sari Mizoe, Caroline Burström, Sofia Norman, Ayako Pietsch, Tove Cunha Baptista, Maria Hellgren under ledning av Susanne Jaresand

 

Omslagsfoto: Jenny Baumgartner. Bilden visas här något beskuren.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *