aminahocine_utv

“Jag vill att det ska kännas coolt”


Med sin musik vill hon få oss att känna oss naturligt tuffa, coola, magiska och vackra. Sara Östebro har pratat förväntningar, swag-musik och tidiga teaterminnen med Scenkonstgalan 2015s enkvinneshusband Amina Hocine.

 

Hej Amina! Vad har du för egen erfarenhet av galor i stort?

– Jag har aldrig varit på en gala, någonsin. Men vad jag tänker på direkt är Grammisgalan och Guldbaggen, sånt man ser på TV.

 

Så Scenkonstgalan kommer bli din första gala då?

– Ja, faktiskt, och jag är sjukt taggad på det!

 

Vad har du för förväntningar?

– Alltså, jag tänker att den här galan kommer vara mindre strikt, lite punkigare gala kanske. Kanske lite brötigare?

 

Ser du det som något positivt?

– Ja, verkligen! Ibland när jag tänker på hur det skulle vara att ta emot ett pris på en stor gala så får jag ångest. För det är så perfekt allting. Och råkar någon snubbla så är det en snackis i två månader, det är läskigt. Och att det är kameror överallt.

 

Scenkonstgalan kommer ju inte tv-sändas iallafall – en måste vara där för att kunna uppleva det.

– Ja, och det är något fint med det. Även om jag gillar tanken på att många människor kan få uppleva samma sak, genom internet och så där. Men samtidigt, det där med kameror gör ju många människor rädda, för att det aldrig försvinner.

am

Har du själv tagit emot några priser eller statyetter? Har du några pokaler på din prishylla?

– Nej, alltså jag har aldrig sportat eller något sånt. Jag har dansat balett i tio år, men det för man ju inga priser för. Det jag har ägnat mig åt har aldrig inneburit priset på det viset.

 

Inte din musik heller? Inga priser eller vinster? Eller tycker du ens att det är intressant?

– Att tävla i det?

 

Ja, men till exempel.

– Nej. Alltså jag låter som en sån gubbe nu, men jag tycker det är lite läskigt. Jag har inget emot sammanhang där man vill uppmärksamma något som man tycker är bra, när det är utvalt. Men att tävla och aktivt söka efter pris går emot min moral enormt mycket! Jag har till och med svårt att spela kort, för jag tycker det är så jobbigt att tävla.

 

Jag förstår det där, det är ju mycket i vår kultur som just handlar om att tävla.

– Ja, och det är det jag vill komma ifrån. Jag tror det ligger ganska naturligt hos alla människor att vi vill vara bäst och det väckts något djuriskt i oss när vi tävlar. Men jag tycker det är finare när det handlar om att hylla andra, istället för att “du vann”.

 

Om du själv skulle få dela ut en hyllning i valfri kategori – vad hade det varit?

– Nu kommer det låta lite som svågerpolitik här, men det första som ploppar upp i mitt huvud om jag tänker på Göteborg så är det Clandestino – dom är jävligt viktiga! Just för att de öppnar musikscenen för något annat än vit pop. Det är därför jag är så stolt över att få vara en del av deras rörelse. Annars tänker jag också på “vem är den bästa artisten jag vet i världen?”, men jag vet inte om han behöver hyllas. Mina två absoluta husgudar är båda män – det är Aphex Twin och John Maus. Men jag tycker inte de behöver hyllas för de är så hyllade ändå…

 

Låt oss hoppa vidare! Om en har blivit hyllad under galan och vill fira det, vilken är den bästa pepp-låten att fira till?

– Idag har jag lyssnat på Pass That Dutch av Missy Elliott och den är jäkligt peppig – så den tar vi!

 

 

Nu är du ju bland annat aktuell på Folkteatern, nu senast som livemusiker i föreställningen Revisorn?. Var det baletten som tog dig in till teatern, eller hur kom du in på teaterspåret?

– Nej, det var egentligen bara att Frida Röhl, konstnärliga ledaren på Folkteatern, blev tipsad om min musik.

 

Så du hade inte tänkt att du ville jobba med scenkonst på det sättet?

– Jo, det är ju märkligt hur universum fungerar. Jag hade tänkt på det, men inte aktivt sökt upp de sammanhangen. Jag har varit väldigt kär i teatern som koncept och hus. Teatrar som har ett hus tycker jag är så fint, för det är så många människor som jobbar tillsammans för ett mål. Det tycker jag är vackert, som ett kollektiv. Så det har jag velat vara en del av.

Jag har lite svårt att samarbeta med andra musiker, men att samarbeta med folk som har en annan funktion än jag själv går mycket enklare. Regissören har sin roll, skådespelaren sin, ljudteknikern sin, att man har sina tydliga funktioner. Det är fint.

 

Har du något tidigt teaterminne, något du minns?

– Oj. Ja, det kommer upp ett minne nu från länge sen. Jag måste ha varit 6-7 år och var på Linnéstadens bibliotek där de visade När månen går med långa ben. Jag fick en månsten av dem, som jag tror att jag fortfarande har kvar. En silvermålad, vanlig sten, men det var väldigt häftigt.

 

tumblr_inline_mrfitwArWL1qkenhvDu kommer ju sätta galans musikaliska inramning. Hur går dina tankar kring det – vad vill du få oss gala-besökare att känna?

– Jag vill att det ska kännas… coolt. Jag kommer ihåg när jag var yngre, då brukade jag prata om “swag-musik”, att det finns musik som automatiskt gör att när man lyssnar på den så känner man sig direkt jävligt cool. Det sätter igång en naturlig tuffhet i en, förstår du vad jag menar?

 

Musik som direkt ökar självförtroendet?

– Ja, men precis! Så det är så jag tänker ungefär. Och sen så lite magiskt och vackert på det.

Innan galan drar du väl iväg på USA-turné, visst är det så?

– Ja, det blir New York, Boston och Washington DC. Så jag kommer vara jet-laggad på galan, men det blir bara mer spännande! Jag har ju förstått att jag presterar ganska bra när jag har sömnbrist, jag blir som hypomanisk, så det blir nog bra.  Det blir ännu mer skruvat i huvudet.

Det låter bra!

 

Kika in Amina Hocine här

Läs mer om Scenkonstgalan 2015

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *