Jag skulle vilja tala om det gråa


Jag tycker att scenkonst ska vara djärv och den ska våga utmana. Utmana sin publik, normer, strukturer och sociala fenomen. I mitt arbete vill jag skapa ärlig, rak och modig scenkonst. Utan pekpinnar, färdiga svar eller gränser. Med dörren på vid gavel för alla. Jag drivs av tanken att scenkonsten och kulturen har potentialen att få oss människor att våga närma oss det lite obekväma, de lite svåra frågorna. Kanske i ett försök att göra det som vissa upplever som obegripligt, begripligt.

Så i mitt Sommaskrivarna tänker inte jag skriva om gula vackra solrosor med bladen vajande i vinden, inte heller det gröna kittlande gräset eller den skimrande blå himlen.

Nej, jag skulle vilja tala om det gråa. De gråa nyanserna.

Oftast målas ord med svart eller vitt.

Bultande ord som slungas rakt genom rummen utan att någon faktiskt tar emot dem. Låter dem landa. Någon pratar och den andre väntar på sin tur medan hen håller händerna för sina öron. Det blir som att ducka för kulor. Som att stå i varsitt hörn av boxningsringen. Höra signalen ljuda och sen pang! Jag vill tala om det gråa. De gråa nyanserna där någonstans i mitten. De där tankarna, känslorna som är svåra att ta fast, svåra att uttala högt.

 

Jag har skrivit en pjäs om abort.

En pjäs om människor som föds med en livmoder. En föreställning om rätten till sin egna kropp. Hela sin kropp. En text om känslor. Om bråddjup rädsla. Om svindlande tomhet. Om lättnad. Om tankar som gör tvära kast åt alla olika håll.

 

Så jag skulle vilja tala mer om det gråa.

Mellanrummet. Mellanrummet som existerar där utan ord. Mellanrummet som inte ger några direkta svar. Kanske där kan vi möta varandra. Utan att döma, utan att ifrågasätta. Bara ett försök att börja förstå varandra. Kanske.

 

Jag spelar en föreställning om abort.

Om tankarna som rusar genom en ung människa som tvingas spara ihop pengar för att sedan korsa främmande vatten för att söka vård.

Känslan att gå omkring med hopp om att inte bli avslöjad. Oron som ständigt andas och gör sig påmind.

Jag skildrar människor som skulle vilja våga berätta. Men som räds mötet med kalla ögon, bortvända ryggar och skakande huvuden.

Känslan av hur ens mod backar undan, överger och inte finner sin väg tillbaka.

 

Föreställningen heter Jag måste vara min egen armé.

Jag porträtterar människor som tvingas beväpna sig själva med ord som vapen. Människor vars kroppar alltid tycks tillhöra någon annan att diktera över.

Gestaltar känslor som kan liknas vid klockor som stannat men på samma gång löper amok inuti klockuret. Platser inuti kroppen som kan liknas vid gränslösa fria terränger och på samma gång dragen taggtråd runtom.

 

Så ja, jag vill tala om det gråa. Det där flytande landskapet inuti.

Som påminner om rökfyllda glaskulor. Där det kanske är svårt att urskilja åt vilket håll tankarna driver. Vad ens känslor egentligen innehåller. Fastkedjad och samtidigt där fötterna inte vidrör marken.

 

Jag har skrivit en föreställning abort.

Om känslan om att stå i mitten, där Interstate 105 och 110 skär varandra i Los Angeles – världens mest komplicerade korsning. Ja, som att stå där i mitten och allt runt omkring rör sig i hisnande, ofattbart hög hastighet. Medan dina egna tankar går som i slowmotion.

Allt vävs samman till ett nystan och det är omöjligt att dra ut från endast ett håll. Den känslan.

 

Jag har en önskan om att tala om det gråa.

Det där dimmiga glappet där känslorna känns omöjliga att definiera. Den där vaccumfyllda platsen mitt i, där hela spektrat av tankar får finnas. Kanske måste få finnas.

 

Jag har skrivit ett manus om abort.

Om människors upplevelser vid en abort. Om samhällets skuldbeläggande. Om skammen som helt tyst rör sig in under huden. Om kroppar som blivit till slagfält.

Om Valettas vindar som värmer, men skräck som fryser till is. Irlands kopparfärgade berg som kastar sig hejdlöst över en. Om Sveriges himmel som nu på vissa håll tycks skifta i brunt. Berättelser om högljudda röster utifrån som kryper närmre, kryper in i hjärtat utan förvarning. Historier om att behöva argumentera, debattera och försvara. Försvara sig själv.

 

Jag skulle vilja tala mer om de gråa nyanserna.

Diffusa ögonblick där tårarna känns lika självklara som leendet. Där sorgen härjar fritt tillsammans med lättnaden. Där olika världar kolliderar som får en att stirra rakt ut och andningen tar en obestämd paus. Vaga stunder som tycks få alla ord att skava, inte passa, rinna bort som sand mellan fingrarna.

Kanske där kan vi möta varandra. Utan att döma, utan att ifrågasätta. Bara ett simpelt försök att börja förstå varandra. Kanske.

 

 


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Jag skulle vilja tala om det gråa

  • Håkan Reibäck

    Mycke fin o läsvärd text Du har skrivit precis som Din pjäs som verkligen var en fin upplevelse att se! Visst är det gråa väl värt att skriva och beskrivs där föds ju tankar som kan leda till insikt och förståelse. Egentligen är det ju få om ens finns några rent svarta eller vita frågor egentligen. Ser fram emot fler skådespel från Dig. Grattis till Din etablering på Brunnsgatan! Ha en härlig fortsatt sommar !
    Allt gott! Håkan