torv

Ett stycke som ingen teater vill spela


“En förtvivlad ung man som ligger raklång i 3000 liter dunkelt upplyst torv, medan en rad grälla typer paraderar förbi”. Matilda Johansson har intervjuat Sara Israelsson från Jäfvla scenkonst som är aktuella med föreställningen Utanför dörren – ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se.

Ibland dimper det ner ett pressmeddelande som väcker omedelbar nyfikenhet. Jäfvla scenkonst, för mig en tidigare okänd grupp, sätter upp en pjäsen Utanför dörren med undertiteln “ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se”, och min nyfikenhet är definitivt väckt. Hur tar en sig an ett stycke som ingen vill spela och ingen vill se? Namnet på gruppen, Jäfvla scenkonst, vittnar också om en dubbelhet i inställningen till teatern – hur går det till när en förbannar konsten och sedan fortsätter skapa? Jag kontaktade Sara Israelsson, en av grundarna, för att få veta mer.

Sara Israelsson startade gruppen tillsammans med Klara Lindal 2010 efter att de avslutat kursen scenkonstregi på Kulturama. 

– Jag var fortfarande väldigt ny i teatervärlden och kände att jag behövde skapa en egen plattform, snarare än att försöka söka mig till någon redan etablerad teatergrupp. Klara och jag hade arbetat en del tillsammans under utbildningen och jag visste att vi båda dels var intresserade av att utforska samma teman och dels var så pass olika som regissörer att vi kunde komplettera varandra. 

“Vi tror att ett feministiskt och normkritiskt perspektiv inte går att stänga av” så lyder den devis som  scenkonstgruppen verkar under. 

– Jag är genusvetare i botten (jag har en fil.kand i genusvetenskap och sociologi från Södertörns högskola) och har sedan tidigare med mig ett intresse för feministiska frågor. Jäfvla scenkonsts devis är tänkt att visa vår vilja att låta ett intersektionellt feministiskt perspektiv, på en socialistisk värdegrund, genomströmma allt vårt arbete. Det är också tänkt att vara en påminnelse åt oss själva i de stunder då vi kanske tvingas kompromissa på våra värderingar; en påminnelse om att fortsätta att utmana sig själv och sina arbetssätt för att nå ännu längre i det normkritiska arbetet. 

Det finns en dubbelhet i namnet Jäfvla scenkonst som väcker mitt intresse, kan du berätta lite om det? Reflekterar det också din privata hållning till scenkonst? Att det finns en dualitet? 

– Namnet Jäfvla scenkonst är tänkt som en skämtsam pik mot finkulturen. Det är tänkt att sägas med glimten i ögat, men är samtidigt sprungen ur en allvarlig frustration över sakernas tillstånd. Vi drevs nog både av en längtan att släppas in i teatervärlden och att göra uppror mot den, när vi döpte oss själva. På så sätt reflekterar nog namnet min egen personliga inställning: jag älskar scenkonst och kultur, men har ingen kulturell bakgrund och har länge känt att jag inte kan koderna och inte blir insläppt i den världen på riktigt. Numera arbetar jag som dramaturg på Kulturhuset Stadsteatern, så nu måste en väl säga att jag blivit “insläppt”, men jag kommer nog alltid att kämpa med dubbelheten i att vilja vara med och att vilja göra uppror. Jag upplever också att jag alltid haft en ganska otrendig smak och dragits till det lite gamla och dammiga, det lite kitschiga och dåliga – och namnet Jäfvla scenkonst reflekterar väl det.

Er kommande föreställning har en speciell undertitel. Varför vill ingen teater spela verket? Och varför vill inte publiken se det? 

– “Ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se” är den undertitel som dramatikern Wolfgang Borchert själv valde till sitt verk. I pjäsen kommer den före detta soldaten Beckmann tillbaka till Hamburg ett år efter andra världskrigets slut, efter att ha suttit i ryskt fångläger. Ingen av de människor han möter vill bli påminda om kriget och ingen har förståelse för att han fortfarande bär på en massa trauma; en massa sorg och ilska.

Jag tror att undertiteln är tänkt att reflektera den tematiken och jag tror att Borchert helt enkelt misstänkte att de flesta tyskar ville glömma kriget – pjäsen är ju skriven under den tid som kallades “timme noll”, när det tyska samhället helt skulle vända blad och lämna allt som varit bakom sig. Nu blev pjäsen en stor succé under sin samtid och hyllades som ett pacifistiskt manifest. Idag upplevs pjäsen som mer problematisk och mer komplex än så – och på så sätt blir kanske undertiteln mer relevant idag.

Huvudpersonen är en före detta tysk soldat och pjäsen fokuserar på hans, på tyskt, lidande. Krigets verkliga offer nämns egentligen inte. Beckmann är stundtals ett ömkligt offer, och ibland en ganska obehaglig figur. Han talar mycket om samhälleligt ansvar, men ibland undrar man om Borchert menar att alla människor har ett lika stort ansvar (hur är det då med de som har större makt än andra?). Pjäsen är ibland mer existentiell än politisk, men ställer samtidigt brännande politiska frågor.

Vad fick er att ta er an pjäsen?

– Det som drog mig till pjäsen var nog först och främst att den är så oerhört välskriven och samtidigt så komplicerad. Jag har brottats med det politiska och existentiella innehållet sedan första gången jag läste den, och vi kommer nog brottas med det genom hela spelperioden. Samtidigt så upplever jag att pjäsens grund på ett ganska självklart sätt talar till vår samtid och till min generations erfarenheter.

Jag upplever att pjäsens grundtematik är generationskonflikten: Beckmann är en ung man som fått det liv han trodde att han skulle leva tagit ifrån sig av föräldragenerationens politik. Han är i grunden väldigt privilegierad, men har blivit berövad många av de privilegierna.

Borchert skriver ju om Andra världskriget och de flesta i min generation som är uppvuxna i Sverige har inte behövt uppleva något krig. Men eftersom pjäsen i sig är så poetisk känns det som att man vågar ta sig friheten att läsa även kriget som en metafor för andra typer av politiska svek. Beckmann beskrivs i pjäsen som “en nybörjare som inte får börja” och många av oss som växte upp på 80- och 90-talet kan nog känna igen oss i det. Jag tycker att pjäsen sätter fingret på min känsla av hur vi famlar oss fram politiskt i det här samhället – hur vi vet att vi varken vill eller kan gå bakåt i tiden men samtidigt upplever att de flesta framtidsvisioner är skrämmande eller moraliskt tveksamma. 

I pressmeddelandet står det att uppsättningen är “en mörk komedi om skuld, ansvar och prekarisering – och om vad vi ska göra med de arga unga män som nu sörjer sina förlorade privilegier.” Även i vårt samtid finns det ju många unga människor som är arga. Hur ser kopplingen ut till idag? 

– Vad gäller pjäsens aktualitet har jag valt att inte placera berättelsen i någon särskild tid, men jag har hela tiden burit med mig att berättelsen handlar mer om dagens Sverige än om 40-talets Tyskland, för mig. Pjäsen ställer många frågor och ger inte särskilt många svar, varken politiskt och existentiellt. Jag tycker mycket om att pjäsen vågar vara så komplex, att den vågar ställa frågor utan enkla svar och omfamna paradoxen i att vi trots allt fortsätter att leva och njuta av våra liv, samtidigt som den verklighet vi skapat åt oss själva på så många sätt är outhärdlig. Den kvaliteten är kanske det som gör pjäsen allra mest aktuell: vi lever verkligen i en tid då vi behöver gråskalor, då vi behöver kunna omfamna flera olika sanningar samtidigt – utan att för den skull kompromissa på sanning, på vetenskapliga fakta eller på våra politiska övertygelser. 

Vad är det vi kommer att få se och ta med oss? 

– En förtvivlad ung man som ligger raklång i 3000 liter dunkelt upplyst torv, medan en rad grälla typer paraderar förbi..

Publiken kommer att få uppleva ett vanvördigt “stationendrama”*, med tramsigt överspel och benhårt allvar om vartannat. Det blir smutsigt och fult, men samtidigt förhoppningsvis mänskligt och vackert. Dessutom kommer publiken att insvepas i Johan Stohnes suggestiva ljudlandskap.

Efter pjäsen hoppas jag att publiken bär med sig en massa frågor om hur vi har valt att organisera samhället och vad det gör med människor. Och så hoppas jag att man känner att man fått skratta lite åt eländet. 

Utanför dörren

Teater Tribunalen

Premiär den 24 juni

(spelas fram till den 30 juni)

 

*Stationendrama: Är en expressionistisk teaterform som inspirerats av mirakelspel.

 

Omslagsbild: CC0 Creative Commons

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *