DSC_5586_banner

Italiensk elegans med himlen som tak


“Det finns inte en död stund”. Karin Noomi Karlsson har sett premiären av Två adelsmän från Verona på Shakespeare på Gräsgården  i Vadstena.

“Det är ett mindre fel när kvinnan byter ut sin skepnad än när mannen byter ut sin själ.”

– Julia ur Två adelsmän från Verona, sista akten

Mitt intresse för Shakespeare väcktes tidigt i form av Illustrerade klassikers version av den berömda ”skotska komedin”, pjäsen vars namn inte bör nämnas i teatersammanhang. Jag hittade den i bokhyllan hos mormor och morfar och läste den om och om igen och fastnade helt för berättelsen. Trots min ringa ålder – jag kan nog inte ha varit mer än nio eller möjligen tio – började jag läsa andra pjäser av Shakespeare och jag fascinerades av de dramatiska händelserna. Då var det Hagbergs översättningar som gällde och jag gav mig i kast med de tummade exemplar som fanns på det kommunala biblioteket och i skolan. Intresset för dessa verk har inte minskat med åren, även om jag oftast går till de engelska originalen numera.

Det var också detta intresse som fick mig att slutligen bestämma mig för att det var dags att besöka Shakespeare på Gräsgården för att se årets produktion. Man drar sig lätt för en biltur på ett antal timmar när det är utomhusteater och man är helt i vädergudarnas våld, men chansen att få se en pjäs som jag varken hade läst eller sett framföras tidigare kunde inte motstås. Full av förväntan rullade jag mot Vadstena för att se en av Shakespeares mer okända komedier, The Two Gentlemen of Verona eller Två adelsmän från Verona som den har fått heta i Pontus Plænges översättning. Jag blev inte besviken.

Två adelsmän från Verona är en av Shakespeares tidigaste pjäser. Man brukar allmänt sätta tillkomståret till runt 1590, men helt säkra belägg för detta saknas. Pjäsen publicerades för första gången i First Folio 1623, men verkar då delvis ha bearbetats om utifrån originaltexten. Den innehåller allt som en riktig Shakespeare-komedi ska innehålla: kärlek av såväl obesvarad som besvarad art, svek, förväxlingar personer emellan, dramatiska kast mellan ondska och godhet. Även om rollfigurerna inte är lika väl utmejslade som i senare pjäser av mästarens hand så inser man snabbt att här finns fröet till många av de mer välkända komedierna.

Det är understundom lätt att inbilla sig att de riktigt stora teaterupplevelserna kräver de stora teaterhusens scener, en oändlig mängd dyrbar rekvisita och en snillrik ljussättning. Så är alls inte fallet. Det går utmärkt att ha en husvägg som fond, ett enkelt brädgolv som scen och kvällssolen i Vadstena som belysning.

DSC_6105

Christopher Lehmann, Rita Hjelm. Foto: Patrik Persson

Att ta sig an en pjäs som har fått omdömet att vara den kanske svagaste i Shakespeares hela produktion kräver mod. Draget att ge den en moderniserad språkdräkt är därför väl genomtänkt. Plænges översättning känns fräsch och rapp och den får replikerna att flyta fint. Det är ett konststycke att översätta Shakespeare utan att vara sig förlora metern eller innehållet och det behärskar Plænge till fullo. Språket känns naturligt och inkluderande för åhörarna och även den nördigaste Shakespeare-entusiast kommer att känna sig som hemma i det moderniserade språket. Man har valt att förlägga handlingen till 60-talets Milano, i den fria kärlekens tid, och det är ett grepp som fungerar väl. Kläder och frisyrer ackompanjeras av populärmusik från eran och låtar som ”You don’t own me” passar förträffligt bra in i händelseförloppet på scenen. Lägg där till en hund som med bravur sköter sin del av pjäsen utan att darra på tassen och sceneriet är komplett.

Det är en fysisk upplevelse att se Två adelsmän i Verona. Skådespelarna håller ett bra tempo genom hela föreställningen och komiken stärks av ett levande kroppsspråk. Det blir både grova gapskratt och försynta fnissanden från publiken och det finns inte en död stund under de timmar skådespelet framförs. Det som fastnar hårdast i mitt minne är dock när Julia, här spelad av Hannah Alem Davidson, uppträder i manskostym och kommenterar att det är ett mindre fel när kvinnan byter ut sin skepnad än när mannen byter ut sin själ. För det är vad Shakespeare ofta handlar om – förväxlingarna som driver händelserna framåt, dessa förväxlingar som ofta sker när någon av karaktärerna har förklätt sig för att kunna komma sanningen närmare. Det är ett tidlöst grepp som gör att Shakespeare alltjämt känns modern trots att hans berättelser nu har många hundra år på nacken. Tjänarnas inhopp här och var binder samman historien som naturligtvis slutar lyckligt för alla inblandade.

Shakespeare på Gräsgården är en upplevelse som du inte vill gå miste om och speciellt inte i år när man har valt att sätta upp en så pass sällan spelad komedi. Det är väl värt en omväg nu i sommar om du gillar teater, för här bjuds det nämligen på teater av yppersta klass med engagerade och skickliga skådespelare som tar sig an den store bardens verk med själ och hjärta. Tänk på att vädergudarna kan vara nyckfulla och klä dig förnuftigt för det kan bli kyligt på Gräsgården framåt kvällskvisten. Filtar finns att låna för den som fryser och i pausen går det bra att köpa drycker och tilltugg för den som är sugen. Att se en pjäs på Gräsgården är en helt ny upplevelse av teater och hit återvänder jag mer än gärna. Nästa år blir det den något mer berömda ”skotska komedin” som framförs och då kommer jag att vara på plats. Att ett nummer av Illustrerade klassiker skulle få mig att fyrtio år senare köra närmare trettio mil för att gå på teater hade jag aldrig kunnat ana.

 

Två adelsmän från Verona

Shakespeare på Gräsgården

Spelas t.o.m 29 juli

 

Medverkande: Christopher Lehmann, Wayra Monasterio, Hannah Alem Davidson, Per-Johan Persson, Inga Onn, Pontus Plænge, Rita Hjelm, Mattias Malmros, Agnes Jakobsson samt hunden Nash.

Översättning, konstnärlig ledare och regi: Pontus Plænge

Kostym: Anna Sigurdsdotter

Mask, peruk: John Hanna

 

Omslagsbild: Hannah Alem Davidson. Foto: Patrik Persson. Bilden visas här något beskuren.


Om Karin Noomi Karlsson

Gästskribent för Scenkonstguiden. Karin Noomi Karlsson är en doktorand i litteraturvetenskap från Göteborg som har halkat in i teknikinformatörsbranschen tack vare sina kunskaper i översättning av teknikinformation. Litteraturnörd av börd som med myndig stämma föreläser om allt ifrån verkstadsimplementation till retorik.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Italiensk elegans med himlen som tak

  • Stefan Moberg

    Fin och intresseväckande recension! Fast “den skotska komedin” heter det verkligen inte! “The Scottish Play”, alltså “den skotska pjäsen”, är den omskrivning man brukar använda. Pjäsen ifråga är ju en tragedi, dessutom.