Scenkonstgalan 2018

“Hur känns det?”


Rasmus Klamas har tagit tempen på tre stycken som fick ta emot pris på Scenkonstgalan den 17 februari. Vi får höra hur det liksom känns så här efter galan och såklart vad de har på gång framöver.

“Hur känns det?” är klichéfrågan som jag nästan tycker blivit okej att använda igen. Jag intalar mig själv det iallafall. För nu sitter jag här och har frågat tre stycken pristagare denna fråga. Oavsett status på denna fråga, så är svaren jag fått allt annat än trist.

Vi börjar med att fråga International Theater Stockholm som vann det nyinstiftade priset Publikens röst för sin föreställning Lost in Translation. Internationella som de är, så kommer svaren här på engelska skrivna av regissören Josh Lenn.

Grattis till priset, hur är känslorna så här några dagar efter galan?

– We are still on cloud nine days after. The gala was first class! We feel so proud and grateful to have won the Publikens röst award!

Hur känns det att få just Publikens pris?

– It feels amazing to win the audience award because we know there were so many amazing shows that were nominated. Also, since we are an improv show I think it is very fitting that we won this award since every story we tell is inspired by our audience. So, we have a very special relationship with our audience throughout each show. Lost in Translation is about the experience of living in Sweden as a foreigner, and we have a very diverse audience from all around the world, so it is an honour to know that show really meant something to them, and they took action to vote for us.

Ni har ju spelat den här föreställningen ett gäng år om jag förstått det rätt. Kommer ni spela den igen?

– It’s funny because we played the show for over five years, and we found out we were losing our main stage Boulevardteatern, which was sold, so we made the tough decision to close the show, and after we decided to close we found out we were nominated. Now that we have won we might have to bring it back. It is one of those special shows that the ensemble loves to play, the audience keeps coming back and it’s improv so each show is unique. So maybe a revival is coming soon…

Vad har ni annars på gång framöver?

– We have a follow up show to Lost in Translation that we are very excited about, and we will be workshopping it for live audiences this spring called Immigrant Stories. This show is inspired by the real life stories of immigrants and their journeys from uprooting themselves in their home countries towards creating a life in Sweden. Just like in the popular storytelling series The Moth, a true personal story is told live. But, where the stories end, the improv begins. This unique combination of real life storytelling and improv takes the audience on a journey filled with emotions and laughter. We also have many other shows playing that you can check out every Thursday night at 19.00 at Cafe string in Stockholm. Hope to see you there!

Publikens röst. Foto: AnnaCarin Isaksson

Publikens röst. Foto: AnnaCarin Isaksson

Vi går raskt över till kategorin Årets Brott där Ögonblicksteatern och föreställningen KILLARNA kammade hem priset. Jag mailade lite med manusförfattaren och regissören Johanna Salander.

Grattis till priset, hur är känslorna så här några dagar efter galan?

– Det känns jätteroligt och fint att ha fått priset och hedrande och bekräftande för det arbete vi gör. Här uppe i norr kan vi ofta känna oss osynliga, trots att så många bra grejer händer här. Personligen känns det himla kul eftersom KILLARNA är min manusdebut. Men arbetet har varit väldigt kollektivt. Och Scenkonstgalan – vilken grej! Så peppigt och fint.

Ni valde ju att ta emot priset tillsammans med de andra nominerade (Unga Klara och Bataljonen). Hur kom det sig?

– Eftersom vi alla nominerats för att vi brottar ner normen, ville vi fokusera på det gemensamma, kollektiva i stället för att betrakta varandra som konkurrenter. Konsten är hotad på många sätt, så det känns extra viktigt att lyfta samarbete och gemenskap. Med stöd i varandra kan vi våga pusha gränserna för begränsande normer ännu längre, och skapa världar vi vill leva i.

Kommer ni spela föreställningen igen?

– Absolut! Vi har en möjlig turnéplan senare i vår, en satsning vi gjorde i kölvattnet av #metoo, för gymnasieskolor och personal inom skolvärlden och vården. Sen vill vi turnera mer i höst och även under 2019. Större delen av södra Sverige har fortfarande inte mött KILLARNA, vilket vi hoppas att de vill.

Vad har ni annars på gång framöver?

– I år fokuserar vi på att göra scenkonst för barn 6 – 12 år kring tematiken natur, miljö och klimat där vi problematiserar människans plats på jorden. Vi har precis haft premiär på Liten som en myra, mäktig som en val, en hyllning till naturen i en värld gestaltad av plastpåsar. I höst ska vi samarbeta med regissören Maja Salomonsson och konstnären Ingela Ihrman i föreställningen Vilka är ni?, där djur och växter ger perspektiv på oss människor. Föreställningen experimenterar med form kring ljud och musik, och det första manusutkastet är verkligen normbrytande så det känns spännande.
Sen kommer vi att fortsätta undersöka systerskap och separatistiska rum inför ett större projekt framöver. Allt för att förändra världen till det bättre!
Årets brott. Foto: AnnaCarin Isaksson

Årets brott. Foto: AnnaCarin Isaksson

Slutligen så ringer jag upp årets hederspristagare Josette Bushell-Mingo som trots sjukdom kom till galan i lördags och överraskades med att få ta emot hederspriset. Tyvärr ligger hon fortfarande i influensa när vi pratas vid. Vi kommer tillbaka till det tidigare upplägget – fråga på svenska, svar på engelska.

Årets Hederspris. Foto: AnnaCarin Isaksson

Årets Hederspris. Foto: AnnaCarin Isaksson

Grattis till priset, hur är känslorna så här några dagar efter galan?

– I’m almost not remembering anything from the evening, but it comes afterwards. I feel a bit shocked, happy and grateful. It feels wonderful.

Du fick ju det hemliga priset ”Årets Hederspris”, hade du nån aning alls?

No I didn’t, I had ”ingen aning”. I was going there because Riksteatern had four nominations and me and my husband was there to support them. I almost stayed at the hotel because I was ill, but my husband convinced me to go.

Just nu så turnerar du ju med föreställningen Nina – a story about me and Nina Simone runt om i världen. Kommer du spela den i Sverige igen?

– There are rumors, but it has a full tour up until the end of march. Major cities outside of London and then back to London and I think we will also take it to Washington, which is logical because Nina Simone was an african american. It had a great run at Stadsteatern and on tour with Riksteatern, so keep your fingers crossed.

Vad har du annars på gång framöver?

Tyst Teater is celebrating 50 years 2020, so we are planning for that. As a director I will do 24 timmar Svart kvinna based on the book Svart Kvinna for Riksteatern 2019 and then off to Canada and direct there. Who knows what other magic will happen. So far, 2018 is not a bad year!

 

Hurra för alla pristagare, hurra för alla nominerade och tack till er som var där och delade denna underbara kväll!

 

Omslagsbild på International Theatre Stockholm. Fotograf: AnnaCarin Isaksson

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *