PRAT12824press

Humor på högsta nivå


Amelie Svenstedt har sett “Prat och människor” på Folkteatern i Göteborg. Hon ser pricksäker vardaglighet, skrattar högt och kommer ut från salongen lite mer lustfylld och lättsam än när hon gick in.

Hur kommer det sig att jag känner en viss ömhet för karaktärerna som jag träffade i dansföreställningen ”Prat och människor” vid Folkteaterns galapremiär i lördags? Jag lärde egentligen inte känna dem alls. Men de talade till mig, om oss och världen på ett sätt som var självklart och kreativt. Något som man ibland saknar i svensk kultur och underhållning.

Än en gång har Folkteatern gjort plats för verklighetens scenkonst i sin repertoar. Nu är det den erkända koreografen och regissören Birgitta Egerbladh, som i nära samarbete med dramaturgen Marie Persson Hedenius och skådespelarna, har skapat en livfull uppsättning för vardagsmänniskan.

I ett avskalat och monotont rum av ljust trä, rör sig åtta varelser till musik, prat och känslor. I första akten är de mer människor än prat. Man får egentligen inte veta någonting sammansatt om varken karaktärer eller historia. Någon gång undrar jag om de är intagna på en institution, men sen släpper jag den idén och försöker följa med utan tanke på tid och rum. För man förstår precis allting ändå. Det är pricksäkerheten och humorn i tolkningen av de vardagliga uttrycken och rörelserna som gör att samtliga i publiken skrattar högt av igenkänning.

För mig är detta humor på högsta nivå, så finstilt men ändå så självklart. Kanske är jag just extremt svag för dansteater som detta. Men det handlar även om regin, som ansvarar för skådespelarnas klockrena prestationer. Tillsammans och enskilt. I den utmanande koreografin (för samtliga icke-professionella dansare), har ensemblen fått tillåtelse att ta med sig själva in i sina uttryck. Man ser att de har roligt, det gör att vi har roligt. Det kanske låter banalt men så är det.

 

Lena B Nilsson gör en självklar tolkning av göteborgsk barskhet, Ardalan Esmaili är nästan plågsamt rolig, Kardo Razzazi lyser i sin blygsamhet och Benjamin Moliner tampas med sin manlighet på ett sätt som gör att man vill ge honom en kram. Evin Ahmad är den starka rösten, Karin de Frumerie är den besynnerliga kroppen, Sara Wikström är de virriga känslorna och Elisabeth Göransson är det barnsliga sinnet. Tillsammans utgör de alla aspekter av vad som är mänskligt.

I andra akten blir det mer allvar och prat, lite väl utdraget vissa stunder kan man tycka. Men för mig är ”Prat och Människor” något för alla som vill ha en stund för både skratt och eftertanke. Vissa rörelser och ord fastnar, det andra är underhållande utfyllnad. Det avgörande är dock att man lämnar teatern lite mer lustfylld och lättsam än när man kom dit.

Fotografer, omslagsbild: Jeanette Frank och Jonas Nyström


Om Amelie Svenstedt

Amelie är en nyexaminerad kommunikationsvetare bosatt i Stockholm som arbetar med produktion och distribution av film. Hon har en kärlek för allt som är franskt (nästan), har en dröm om ett liv på landet men lider tyvärr av allt för stor FOMO för att det ska vara görbart. Förutom sina filmprojekt och andra åtaganden är hon ambassadör och gästskribent för Scenkonstguiden.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *