esmeralda_banner

“Hela salongen skakar”


Publicerad 2018-09-25

Veronika Gustafson har sett Ringaren i Notre Dame på GöteborgsOperan som bjuder på dubbeltydigt disneymörker och hisnande animationer.

Det finns inte mycket som går upp mot känslan av att få känna hela Göteborgsoperan skaka till tonerna av ens favoritdisneyklassiker – även om musikalen kanske har mer gemensamt med Victor Hugos roman. Det bjuds på dubbeltydigt disneymörker och trotsad sensmoral. Hisnande animationer och kvadrupeldrama. Omtolkad åtrå och ursnygg koreografi. Retsam godhet och xenofobi. Romer, pogromer och VR-vibrationer – bang, och hela salongen skakar när publiken släpps ner i Notre Dame.

Musikalen Ringaren i Notre Dame baseras på Disneys film, som i sin tur baseras på Victor Hugos succéroman med samma namn från 1831. Produktionen är ett samarbete mellan Göteborgsoperan och danska Fredericia Teater, ett vågat samarbete där det inte snålats på scenografin och immersiva animationer. Den skiljer sig från resten av disneyklassikerna då den mer eller mindre explicit hanterar mörkare teman, och låter dem avspeglas i musiken. Fulhet, främlingsförakt, åtrå och svartsjuka blir till vackra, intrigerande och högst samtidsrelevanta melodier. Och utöver Alan Menkens välkända melodier tillkommer det några spännande överraskningar.

Det är dessutom den disneyklassiker som vågat sig på att pressa in den skavande kontrasten mellan mänsklighet och mörker i en och samma person. Det är Joa Helgessons Dom Claude Frollo som med sin spröda barytonstämma uppmanar lynchmobben att hejda sig och behandla den vanskapta Quasimodo (Martin Redhe Nord) enligt den gyllene regeln. Samme fromme Frollo uppviglar även till kamp mot utlänningar, romer, njutningslystna och allsköns annorlunda typer – Frollos godhet sträcker sig nämligen inte över hans egna gränser. När hans känslor invaderas tar toleransen slut.

frollo

Joa Helgesson som Dom Claude Frollo. Foto: Mats Bäcker

Med några välriktade höftknuffar äntrar Marsha Songcomes Esmeralda både scen och sinnen i sällskap av sin tamburin, till männens förtjusning och förundran. Här, i den kvartett som uppstår, blir kvadrupeldramat mellan ärkediakon Frollo, kapten Phoebus, Quasimodo och den egensinniga Esmeralda extra tydligt. ”Hon dansar som en ängel” sjunger de, när hon skakar loss bysten. Phoebus, kättjefullt. Quasimodo, hänfört. Frollo, besvärat.

Otaliga är de som försöker kväsa sin låga genom att elda på sitt agg. Även Frollo prövar denna strategi, i sitt försök att fjärma sig från Esmeralda. Han söker stabiliteten, över allt annat. Allt som stör den är för honom ett existentiellt hot som måste elimineras – eller approprieras.

När han märker att han inte kan bli kvitt sin åtrå för Esmeralda byter han taktik. Han bjuder in henne till Notre Dame, med förevändningen att hon inte är lika skändlig som resten av sitt släkte och därmed frälsbar. Esmeralda är skeptisk. Hon gillar inte undantagsresonemanget, som bara befäster romernas erbarmliga situation – det bekräftade undantaget bekräftar regeln – och påpekar det. Men det är först när hon avböjer Frollos till synes kyska inbjudan med orden ”jag ser hur du ser på mig” som saker börjar gå illa. Han, vars karaktär är så beroende av avhållsamhet, kan väl inte drabbas av sådana tankar? Nej, allt är Esmeraldas fel, hon och hennes svartkonst har förhäxat honom! Det är nu förföljelsen börjar.

Frollo vrider sig i ovälkommen åtrå, kören vrålar – och hela Notre Dame flammar upp i ett misantropiskt klimax. Majestätiskt, men nästan lite väl… Schlager? Han förbannar sin passion, och hans värld, a.k.a Kyrkan, står plötsligt i brand. Men oh, vad snyggt det är. Animationerna smälter ihop med kulisserna, och bänkarna bullrar myshotfullt. Hade vi rest till 1700-talet, där normen var att folk gick på teater och opera för att mingla runt, äta och få väsnas ostört, hade tusentals mobilskärmar dragits fram för att dela ögonblicket, och ett extatiskt tjatter brutit ut.

Till min förtjusning hissar animationerna plötsligt upp oss till Notre Dames balustrader, till dramats protagonist, Martin Redhe Nords välspelade Quasimodo. Detta är en av de få gånger jag hör publiken applådera åt själva scenografin. Förvånansvärt nog har Quasimodo ingen förfulande mask, utan bara lite smink och en puckelrygg. Hans namn erbjuder en nyckel till hans karaktär: på latin betyder det ungefär ”liksom”. Fulheten skapas liksom främst i interaktionerna.

quas

Martin Redhe Nord som Quasimodo samt ensemble. Foto: Mats Bäcker

Ensam bland sina vänner stenstatyerna talar Quasimodo lätt och ledigt med en välartikulerad tenorstämma, i en slående upprätt position. Men så fort den förmanande Frollo infinner sig, ändras hela Quasimodos uppenbarelse – hela han blir vanskapt, inifrån och ut. Talet kommer stötvis och jakande (vilket andra recensenter verkar ha tolkat som dramaturgisk dötid), i enstaka hest utspottade stavelser, och ryggen blir så krum att Frollo bekvämt hade kunnat sätta sig på den, vilket han på sätt och vis gör. Frollo tjatar på om trygghet och fristad från omvärldens förakt, men märker inte att det är hans eget antagande om sin skyddslings svaghet som skadar mest.

Efter föreställningen bläddrar jag lite förstrött i det maffiga programhäftet, och rycker till när jag kommer till en intervju med regissören Thomas Agerholm, som menar att musikalens huvudbudskap är att det inte spelar någon roll hur man ser ut, då det vackra sitter inuti. Men när Esmeralda väljer att hångla upp den bildsköne kapten Phoebus, snarare än den nedslaget trånande Quasimodo, känns det lite som om hon tar udden av regissörens påstående – budskapet blir ironiskt. Men, på något vis gör det föreställningen som helhet än mer vacker.

 

Disneys Ringaren i Notre Dame

GöteborgsOperan

Spelas till och med 6 april 2019

 

Omslagsbild: Marsha Songcome som Esmeralda. Foto: Mats Bäcker . Bilden visas här något beskuren.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om ““Hela salongen skakar”