bild 2

Har jag en Don Quijote i mig?


Om ett år och några månader firar Teater Sesam 30 år som teatergrupp. En stark röst i Göteborgs scenkonstvärld som förtrollat otroligt många barn genom åren. Jag pratar med deras konstnärliga ledare Nasrin Barati, som också var med och startade Teater Sesam. Vi pratar om att barnen måste få den bästa scenkonsten, hennes dröm om ett stort dockteaterhus och om att undersöka sin inre Don Quijote.

 

5 års studier i dockteater, med allt ifrån ljussättning, tillverkning av dockor, manusskrivning och dockteaterspel i bagaget. Plus såklart snart 30 års erfarenhet av att regissera och skriva dockteater för barn. Trots Nasrins gedigna bakgrund har hon haft svårt att komma fram i ljuset i Sverige. Utomlands får hon mycket uppmärksamhet för sina föreställningar och sitt arbete, men i Sverige har hon alltid fått kämpa. Hon har trots klena ekonomiska resurser fortsatt att år efter år att sprida gospeln om dockteatern. Hon berättar att motgångarna mycket beror på att barnteatern ses ner på.

– Jag är trött på att allt som handlar om barn hamnar i botten. De måste få det bästa. När det gäller barnmat, strävar man alltid efter att ha de bästa ingredienserna och den bästa maten. Det borde även gälla scenkonsten. Jag vill att barnen ska få den bästa teatern. Det är barnen i publiken som har fått mig att fortsätta. När jag ser barn ta med sig sina föräldrar till teatern efter att ha varit här på föreställning, blir jag så otroligt glad. Det är en ärofylld feedback.

 

Om du får drömma fritt. Hur skulle du vilja att dockteater-Göteborg såg ut?

– Min dröm är att vi ska ha ett stort hus här i Göteborg, dit barn kan komma och lära sig spela dockteater och se riktigt bra dockteater. En institution. Det saknar jag.

 

Har du några storslagna planer inför 30-årsfirandet nästa år?

– Vi har många idéer. Vi vill ge ut en bok, vi vill göra en dokumentär och massa mer. Men vi får se hur mycket pengar vi får och vad som blir av.
Nu har Teater Sesam precis haft premiär på sin senaste föreställning Don Quijote, som är tredje delen i en trilogi om våld. Del ett, Dr. Jekyll och Mr. Hyde hade premiär 2012 och del två, Ringaren i Notre Dame spelades under 2014.

– Man kommer absolut att känna igen sig om en sett de andra delarna, både vad gäller temat och även visuellt. Den första Dr. Jekyll och Mr. Hyde handlade om våld på en brutal nivå, den andra Ringaren i Notre Dame presenterade anledningen till våld, vilket ofta är att personer ses som annorlunda. Nu i Don Quijote visar vi på det meningslösa i att använda våld. Att det är nästan bisarrt. Ingenting har någonsin lösts med våld.

Hur kommer det sig att ni utgått ifrån klassiker?

– Jag har träffat många barn och de är så långt ifrån klassikerna idag. Det är fruktansvärt synd. Litteraturskatten måste vi ta vara på, den är så aktuell så man ställer sig frågan – vad har hänt sen de skrevs?

Varför Don Quijote och varför nu?

– Jag vill att vi frågar oss, har jag en Don Quijote i mig? Vi lär oss plantera Don Quijote inom oss av vuxna. De ger oss fördomar, utan att vi vet vad som ligger bakom. Don Quijote är den som läser riddarromaner och har fördomar om andra människor och där Sancho Panza (Don Quijote’s vän) är den som bara följer hans fördomar. Han ifrågasätter honom, men gör ändå inget. Det tänker jag nästan är värre än Don Quijote. De som bara låter saker ske, det är de som låter fördomsfulla människor få utföra sina dåd.

 

Jag hoppas att Nasrin nån gång får sin dröm om ett stort dockteater-hus uppfylld, jag hoppas att barn kommer att fortsätta att ta sina föräldrar till teatern och jag hoppas innerligt att Nasrin Barati orkar skriva och regissera föreställningar i minst trettio år till. Jag känner att jag behöver det.
Don Quijote spelas både dagtid och kvällstid fram till 12 december på Teater Sesam i Göteborg.

Rasmus Klamas

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *