frihet_banner

Gothenburg Fringe Festival x 4


I fyra artiklar kommer vi kunna följa när Edwin Chalusi kikar närmare på nyss avslutade Gothenburg Fringe Festvial. Först ut en närmare titt på fyra av festivalens förställningar – ett kompakt stycke om vatten, skrattfest för PewDiePie-fans, mysigt för små hjärtan och en tidlös skildring av frihet.

 

My Johansson är vattenEn recension på My Johanssons ’’Nor I’’.

Nor I_My Johansson_6

Fotograf: Eleanor Chownsmith

Blackboxen är nedsläckt. En ljusfläck lyser upp scenytans mitt och i den ligger en dansare. Hon är klädd i en blå och luftig jumpsuit som är lätt att röra sig. Armarna över ansiktet, benen böjda.

Jag väntar på att musiken ska sätta igång. Det gör inte My.

Hon börjar rycka sig i håret. Släpa benen i golvet. Vrida och vända kroppen. Rulla över golvet. Och i en enkel men precis balans mellan teknik och konst följer en minimalistisk solo akt som förenar stillhet med kaos. Med kroppen som instrument hör och ser vi i tystnaden hur My förvandlas till vattnets olika entiteter.

Ben som drar sig över golvet- vågor. Hår som faller mot marken- vattenfall. Fingrar som trummar- regndroppar. Armar som häftigt drar mot varandra- en forsande flod. Händers slag mot bröstet- storm. Det konstanta golvarbetet- havet.

De stundvis detaljrika och nerskalade rörelsemönstren upprepar sig men säger olika saker till varje enskild betraktare.

Abstrakta konststycken kan däremot ofta falla i en ångestladdad sfär, när tolkningsutrymmet blir för stort, men Nor I låter en välja själv. Jag såg något så lättsmält som vattnets fria kraft medan koreografen likaväl kan ha förmedlat klaustrofobisk isolation. Någonstans krävs det däremot att du kommer med rätt sinnesställning för att riktigt kunna uppskatta akten. Annars lämnas du konfunderad snarare än reflekterad.

Bottom line: Ett kompakt stycke som låter publiken andas tankar, vare sig det är ens kopp te eller ej.

 

När shakespeare möter pornstache – En recension på Romeo & Chulios ‘’Bear Culture’’

Romeo&Chulio_Schauspielbarball

Två män, klädda i färgstarka björndräkter, hungrar efter äkta kärlek men verkar varken veta hur eller varför- inte heller publiken.

Romeo och Chulios Bear Culture använder populärkulturens ofattliga cyberhumor för att leverera lättsam komedi utan vare sig syfte eller djup. Något som inte heller är en nödvändighet. Under Shakespeares perversa (och märkligt nog amerikanska) berättarröst parodierar de två naiva björnarna alltifrån den kommersiella homosexualitetens hypersexualitet till instagramgenerationens bekräftelsebehov. Men i jakten på Julia finner de istället en barnsligt platonisk kärlek hos varandra.

Bears-before-hoes?

Satiren slår å andra sidan ganska svagt och är inte särskilt genomtänk vilket lämnar en med skrattet i halsen snarare än i magen. 9GAG-surfande snubbar hade kissat ner sig och prisat den ogripbara humorn för vad det är. Har du däremot normkritik till religion och godtroget väntar på en samhällskritisk analys på bögnormativitet invävd i homoerotisk furryporr, väntar du i onödan. Den innehållsfattiga handlingen fylls upp med lekfull sång, fuldans och internetpuns. Stundvis verkar björnarna till och med ha roligare än publiken.

När produkten inte möter förväntningar blir resultatet lätt besvikelse. Trots det hade jag gärna sett det galna hopkoket en gång till. Fast då som en knarkig webbserie på youtube snarare än på en färglös scen framför en kulturtörstig publik.

Bottom line: En laughfest för pewdiepie anhängare.

 

Supermysig barnteater för båda stora och små hjärtan – En recension på Teater Gapets ’’Varning för Världen’’.

gapet

I barnteaterproduktionen Varning för världen levererar Lydia Sjöberg och Matilda Jelse, duon som utgör Teater Gapet, ett mysigt minspel med akrobatiska inslag och humoristisk pantomim. Genom uttrycksfullt och roligt kroppsspråk visar de vänskapens alla lager utan att trycka en moralkaka ner för strupen. De unga konstnärerna spelar två barnsinnade och fåniga figurer som tillsammans upptäcker och utforskar världen. De har sina egna styrkor och svagheter och övervinner genom bråk och samarbete hindren som de möter i det okända. Från att balansera över glasflaskor (eller ett bottenlöst djupt) till att tackla materialistiskt begär och överkomma rädslan (för fladdermöss).

Det är uppfriskande att följa karaktärer som inte är i närheten av perfekta eller särskilt empatiska. Hur de respekterar men även utmanar varandras olikheter. De starka viljorna får en att tänka på barns envisa natur och i synnerhet, i kombination med akrobatkonsterna, Pippi Långstrump. Den stormiga kemin mellan vännerna är så gullig att det pirrar av glädje och beundran i hela kroppen och precis som i Antoine de Saint-Exupéry Lilla Prinsen går det att tyda mångbottnad eftertänksamhet i alla interaktioner.

Utöver de expressiva rollprestationerna lyfts helheten upp av den drömlika musiken och den smarta scenografin. Ett finkänsligt pianoriff, en harpas avkopplande toner och andra instrument sätter stämning för när det är lyckligt, spännande eller skrämmande. Särskilt underhållande blir det när Lydia och Matildas skådespel rör sig till musiken.

I början av pjäsen får du en klassisk teaterscen, ett svart skynke och tejp på golvet som representerar avgränsningen mellan tryggheten och det okända. Ganska snart monteras skynket ner och en ny spelplats uppenbarar sig. Med det lämnas publiken med förväntan över vad som kan tänka sig komma härnäst. Vart tar de sig härnäst? Men inte varför. Du behöver inte veta varför.

Känslan du får efter att ha sett en animerad Studio Ghibli film finns där i vilket fall.

Bottom line: Innehåller alla element som definierar en barnteaterproduktion, men erbjuder mer därtill.

 

Jag satt i en öken, blev tagen till en oas och vattnet var av guld – En recension på Benedikte Esperis Om frihet 3.0

frihet 

Innan jag börjar vill jag uppmana alla att inte läsa recensionen. Föreställningen gör sig värdigare än att kanaliseras genom ord. Gå och se den. Känn friheten. Och fångenskapen.

Låt oss. Dansa. Tillsammans.

Jag lägger ner anteckningsblocket. Detta går inte att skriva om. Detta måste upplevas. Detta måste dansas.

Fem minuter tidigare har vi vid dörren till blackboxen blivit ombedda att ta av oss skor och ytterkläder. Redan där känner vi på oss att denna uppvisning är något utöver det vanliga. När dörrarna öppnas möts vi av rök som svävar tätt genom hela lokalen. EXIT skylten kastar ett neon färgat ljus i rummet och det går att se hur två stängslen skär i mitten av golvet. Det finns inga stolar, inga föremål och inte heller någon uppträdande. Aning osäkra står vi, ett dussintal främlingar, mot väggarna och väntar. Med eller utan spänning, vet vi inte ens själva.

Låt oss. Dansa. Tillsammans.

Ljud och ljus går igång. Det blinkar i orange, lila, grönt och blått. Indansandes kommer en svartklädd kvinna och gungar fram mellan oss. Som på en order följer en efter en rörelserna. Först inkännande, sedan säregna. Snart står alla och flaxar med armar och ben, kravlöst. Utom en person. Den står i hörnet och ser på. Och tillåts göra det. ’’Om frihet’’ heter Benedikte Esperis skapelse.

Musiken tonas ut. Mörkret slukar upp oss. En vit spot lyser upp Esperis ansikte. Ett domstolsbeslut läses upp. Esperi ritar med krita cirklar runt sig. Cirklarna växer och avgränsar oss från henne. Röstinspelningar krasslar i högtalarna. Liberté! Vi är bundna. Trollbundna. Och bundna med varningstejp. En tändsticka kastar skuggor mot hennes rynkor genom spegeln. Mjöl rinner ur hennes händer. Svartvita filmklipp från första världskriget till badhuspoolen projiceras på väggen. Louise Michels svarta underkjol fladdrar.

Vad är frihet? Frågan ställs inte, utan blir istället en visuell tolkning utan svar. En abstrakt konkretisering av begreppet contemporary. Jag fattar ingenting. Jag vill inte fatta någonting. Det är en frihet. Att bara titta. Ta del av. Och dansa. Välja att dansa. Välja att inte dansa. Igen.

Låt oss. Dansa. Tillsammans. Här. Nu. Du. Jag. Vi. Släppa. På allt. Som är utanför.

Bottom line: En tidlös skildring av frihet som sätter sig, inte bara i huvudet, men hela kroppen.

 

Omslagsbild: Benedikte Esperi


Om Edwin Chalusi

Edwin Chalusi är en göteborgsbaserad skådespelare, poet och dansare som granskar scenkonsten ur intersektionellt perspektiv. Den egna verksamheten defineras av typiskt konstpolitiska drag och både poesi och prosa eftersträvar att belysa om feministisk queerskap. 2015 satt den i Scenkonstguidens jurygrupp för Scenkonstgalan och skriver nu texter skrivna genom normkritiska glasögon.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Gothenburg Fringe Festival x 4