lovetrue_alma_harel_5_1

Film som kliver ut ur bioduken


“Jag blev påmind om min egen kropp, hur varm jag blev bakom öronen och om mina ben var korsade eller inte”. Johanna Nyström skriver om okonventionella filmvisningar, fysiska upplevelser och film som tar rummet i besittning. Är filmupplevelsen en form av scenkonst?

Scenkonst är du, en scen och en eller flera konstnärer på denna scen som med dans, skådespeleri, sång eller annat får dig att uppleva något. Eller, förresten, det är en jäkligt torr beskrivning av vad scenkonst är. Det jag tänker skiljer ut just scenkonst är att du är i samma rum som det som sker på scenen, en upplevelse här och nu i rummet. Ja, det låter bättre.

För att vara i samma rum är speciellt. Fötter som dunsar i scengolvet, den instängda luften som både du i publiken och de på scenen andas, en slags elektricitet i luften, svettiga pannor som glittrar i strålkastarljuset och spottdroppar som regnar över första raden när tränade skådespelare artikulerar för sitt liv. Någonstans har jag läst att vi blir förälskade genom att lukta oss till ämnen som andra utsöndrar så visst är det något speciellt med att faktiskt vara i samma rum.

För inte så länge sedan såg jag filmen The Turin Horse av Belá Tarr. Det är kanske inte den mest lättsmälta film som gjorts med sina evighetslånga tagningar, upprepning av samma scen om och om igen och djupt existentiella tema men den är vacker. I slutet fladdrar en oljelampa i ett mörkt rum. Jag sitter där i den mörka och nästan tomma biosalongen. Oljelampan på bioduken är den enda ljuskällan i biosalongen och när den fladdrar så fladdrar också ljuset i biosalongen. Jag vill inte att lampan ska slockna för med den slocknar det sista hoppet. Den fladdrar och fladdrar och i takt dansar ljuset i biosalongen. Lampan fladdrar. Ljuset i bion fladdrar. Jag hoppas och hoppas men till slut slocknar den och det blir mörkt där jag sitter. Oljelampan på den där avlägsna vita duken kom in i rummet och kröp nästan upp i knäet på mig.

Oljelampa. Stillbild från The Turin Horse.

Oljelampa. Stillbild från The Turin Horse.

Film ligger nära mitt hjärta. Det jag älskar mest med film är att jag genom en närbild, eller en lång tagning där varje liten förändring i skådespelarens ansikte har fångats, får komma så nära och stanna så länge.

Själva idén med film är att det du ser har genomförts på en annan plats och en annan tid men att du får lov att se det där du är för det finns på film, yay! Motsatsen till scenkonst alltså. Du ser det på en vit duk eller teveskärm, eller ännu värre, en streamingtjänst på datorn på magen i sängen. Jag är dessutom en sådan där hemsk person som till och med plockar upp telefonen när jag ligger där med datorn på magen. Noll närkontakt eller närvaro.

Men min upplevelse med oljelampan i The Turin Horse är inte första gången jag har upplevt att en film ibland kan komma in i rummet.

Tillsammans med min filmklass såg jag för inte så länge sedan Dirty Diaries, en samling feministiska porrfilmer av svenska, kvinnliga filmskapare. Det var lite stelt såklart. Medan jag satt där var jag hela tiden medveten om alla de andra i rummet, hur de skruvade nervöst på sig eller andades tyngre. Jag blev också påmind om min egen kropp, hur varm jag blev bakom öronen och om mina ben var korsade eller inte. Men det var någonting väldigt fint med att dela en upplevelse som var sexuell och samtidigt inte och efteråt kunde vi plötsligt prata om sådant vi inte alltid pratade om, till exempel vilken film vi tände på mest och vilken som inte gjorde någonting för oss alls.

Jag var på en av fantastiska Doc Lounges dokumentärfilmvisningar i våras. Doc Lounge visar mängder av spännande dokumentärfilmer i okonventionella lokaler. Ingen mörk salong och röd plyschfåtölj här inte. Doc Lounge ser till att du kan stå och hänga i en bar med en öl i handen och se en dokumentär om Voodoo, en delfinman eller textilarbetare i Indien innan du drar vidare till något dansgolv.

I källaren på Morfar Ginko på Swedenborgsgatan i Stockholm såg jag Alma Har’els LoveTrue vars huvudtema är kärlek men som bland annat följde en kvinna som försörjde sig som strippa. Mitt i rummet var en metallstång placerad för efter filmen skulle det bli poledance-uppvisning. Innan det hade även de som var intresserade fått vara med på en kort workshop i poledancing. Jag hade alltså kunnat komma ännu en nivå närmre filmen om jag hade vågat, men jag nöjde mig med att se på när en kvinna i röd sammetstopp och tights med enorm kontroll och smidighet klättrade upp och ner för stången. Kvinnan i filmen hade visserligen något mindre kontroll i sitt liv när hon gned sig mot en strippstång iklädd trosor och tassels på bröstvårtorna. Men det var ändå en häftig show och en fin kväll.

Bild från Doc Lounge.

Bild från Doc Lounge Sundsvall. Foto: Lia Jacobi

Jag har också hört rykten om att Doc lounge har haft en filmvisning i ett badhus. Tänk att höra vattnet klucka mot axlarna, känna tyngdlösheten och lukten av klor samtidigt som du ser en film om just vatten.

Vad är det som egentligen är viktigt med en upplevelse? Jo, att vi är i nuet, att våra fladdrande hjärnor inte är någon annanstans och svävar utan att vi är på plats i våra kroppar i det rum vi befinner oss i. Jag tänker att film inte bara behöver vara en verklighetsflykt utan ibland faktiskt kan vara en fysisk upplevelse i rummet och handla om vad vi upplever i våra kroppar och tankar.

 

Läs mer:

Doc Lounge

The Turin Horse

Dirty Diaries

LoveTrue

 

Omslagsbild: Från filmen LoveTrue av Alma Har’el


Om Johanna Nyström

Student på konstskola med filminriktning i nordligaste nord-Norge. Har tidigare studerat kreativt skrivande på Jakobsbergs folkhögskola och skriver framförallt novell och dramatik. 25 år gammal och kommer ursprungligen från Stockholm.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *