festival

Festivalspecial


Dags för en riktigt festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen.  Dessutom har Matilda begett sig till Berlin för att ta pulsen på Theatertreffen.

Att möta våren i Berlin är för mig total lycka, och om en då också kan tajma den med en teaterfestival så är fullträffen total. I skrivande stund sitter jag i Berlin redo för att ta mig an Theatertreffen som börjar idag den 4 maj och håller på tills 21 maj.

Dock har det inte varit det lättaste att hitta in till programmet och jag har ännu inte lagt vantarna på någon biljett till de utvalda föreställningarna utan istället bokat på med andra scenkonstupplevelser. För att hitta in till festivalen kontaktade jag två festivalproffs, Sarah Melin och Magnus Nordberg, som i för sig inte varit på Theatertreffen men deras erfarenheter av festivaler i allmänhet är svårslagbara. 

Sarah Melin är curator och producent för Göteborgs dans- och teaterfestival där hennes jobb bland annat är att åka och besöka internationella festivaler för att se vad som skulle passa till programläggning för festivalen i Göteborg. 

Magnus Nordberg driver Nordberg Movement i Stockholm, genom vilket han samarbetar med främst koreografer i Sverige för att utveckling av deras konst och verksamheter, men även institutioner och organisationer inom dansfältet för specifika projekt. Han jobbar både i Sverige och internationell, producerar, turnérar, skapar festivaler, sammanhang och ytor i allmänhet för mer möte mellan publik och koreografisk scenkonst.

Har ni några tips på hur jag ska ta mig an festivalen och hitta in? 

Magnus: Jag har inte varit där, skulle gärna upptäcka denna festival. När jag tar mig till festivalprogram brukar jag alltid först välja konstnärer jag inte sett förut. Det är därför jag reser, tänker jag, för att upptäcka något nytt. Chansningarna har ofta givit mig de starkaste upplevelserna. Sedan vill jag gärna se fortsättningen på vissa konstnärers arbete och väljer deras föreställningar. Jag brukar också försöka välja det som är lite mindre och kanske inte är på de största scenerna, vilket har med personlig smak att göra. Jag tycker om att vara nära, detaljerna, att få uppleva intimiteten i de små rummen. Ett annat tips är att hitta den där individen som kan rekommendera saker för en, som kan ledsaga en i ett program som kan vara svårt att navigera i. 

Sarah: Jag förstår vad du menar med att den är svår att hitta in till. Det är ju en jätteintressant festival för teater och dramatik men jag tror att jag inte har åkt dit på grund av det du säger. Jag har inte riktigt känt att jag har hittat in till helheten i programläggningen. Men jag får känslan av att det kanske finns flera festivaler runt omkring, att det händer mycket runt omkring med. Men man kanske förstår mer när man är på plats. En väg att hitta in skulle kunna vara att hänga en del på Berlinerfestspiele för huvudprogrammet ligger vad jag förstår på den här scenen och de har väldigt många olika venues i ett och samma hus. Så det känns som en ganska bra utgångspunkt för att hitta kartan in till festivalen. Sen uppfattar jag Theatertreffen som mest en nationell festival med tyskt fokus. Festivalen har ju funnits hur länge som helst och har en etablerad position så att en sådan festival behöver kanske inte vara lika tydlig.

Vad ska en tänka på i allmänhet när en går på en scenkonstfestival? 

Magnus: Jag brukar försöka tänka på vad jag själv uppskattar med festivalhänget och utgå från det. Jag tycker om hela grejen med att se flera föreställningar i rad, intensivt, rakt på varandra, det får gärna hålla på länge! För andra räcker det med en föreställning och sedan äta och prata med vänner och kollegor om det man sett. Utgå ifrån hur du tror din energi och din konstnärliga upplevelse bäst bevaras. När jag är på festival brukar jag också blanda upp det program som kurerats med en egen liten sido-kurering. Se något annat i stan som inte är del av festivalen, som motpol. Eller börja dagen med att gå på något aktuell utställning innan föreställningarna börjar. Jag gillar kopplingen mellan min upplevelse av de närliggande konstarterna och det sceniska, de hänger ihop för mig, och en lyckad dag är när jag fått en dos av båda. Och – drick mycket vatten mellan showerna!

Jag tycker att det är väldigt lite snack om internationella scenkonstfestivaler överlag i Sverige. Håller du med mig, eller vad tänker du om det? Och i så fall vad tror du att det beror på? 

Magnus: I mitt arbete är det festivalsnack hela tiden – vilket kanske är specifikt för oss som arbetar med dans och koreografi. I och med att många fler produktioner spelar mer utomlands eller har premiär internationellt har festivalerna blivit en naturlig del av vårt arbete. Så, nej, jag får nog säga att jag inte håller med om att det inte är snack om festivaler. Vad jag kan hålla med om är att det skulle behövas fler festivaler i Sverige, förutom de som kämpar för att finnas och gör ett fantastiskt jobb. Festivaler är för mig ett starkt format både för konstnärer och publik, det skapar en kontext kring konsten som öppnar upp för samtal och reflektioner. Jag hoppas att fler nya festivaler ska poppa upp och ske, som det redan har börjat hända på många ställen i Sverige, där musik, scenkonst, bildkonst, ja allt möjligt, blandas. 

Sarah:Jag tycker absolut att det ser annorlunda ut nu än vad det gjorde för tio år sedan. Det finns en stor nyfikenhet nu för internationell scenkonst. Jag tror att Göteborgs dans och teaterfestival har en viktig betydelse för vi för en levande dialog med de teatrarna vi samarbetar med när vi lägger vårt program. När festivalen funkar som bäst är när vi introducerar konstnärskap för någon av våra partnerscener och någonting händer dem emellan som gör att de fortsätter ha kontakten. Festivalen kan fungera som en naturlig plats för branchen att blicka utåt och många samarbeten har sprungit ur detta. 

Hur intresserade upplever du att branschen i Sverige kontra allmänheten är av nationell scenkonst? Och varför? Är det skillnad på intresset i Sverige och internationellt sett? 

Magnus: Detta är en svår och komplex fråga. Jag tänker att det inte handlar så mycket om intresse som möjlighet att få ta del av scenkonsten. Hur och när introduceras individen till att bemöta scenkonsten? Vilka får möjligheter att ta del av den och hur sprids den? Det är svårt att generalisera om Sverige och utlandet, det behövs en längre utläggning om just denna fråga. Jag tror definitivt inte att de som just nu lever och bor i Sverige, permanent eller tillfälligt, är mindre intresserade av scenkonst är personer någon annanstans. De som inte kontinuerligt tar del av scenkonsten behöver få chans att lära känna sin egen smak, sin egen nyfikenhet. Det görs enbart genom att möta publiken, om och om igen, med den experimentella, tvärkonstnärliga scenkonsten och allt övrigt. Jag tänker att det precis är som att upptäcka ny mat – man måste få testa, smaka, kanske laga lite själv, och ha möjlighet att utvecklas som publik, precis som konstnärerna gör.

Sarah: När jag åker på våra svenska biennaler så ser jag mycket som är producerat av de fria scenerna som verkligen skulle fungera jättebra i en internationell kontext, trots att det är på svenska. Nu märker jag att jag pratar mest om teater, för dansen tycker jag har kommit mycket längre, de är uppkopplade lika mycket internationellt som lokalt. Men när det gäller teatern tänker jag att utblicken och mobiliteten skulle kunna stärkas och utvecklas. Jag tror en skulle kunna öppna upp och möjliggöra för att mer svensk scenkonst eller framför allt mer svensk teater skulle kunna arbeta mer internationellt. Teatern skulle kunna titta på hur dansen har mobiliserat sig. 

Vilka är era topp tre festivaler? 

Magnus: Svårt att svara på, inte helt med på tanken om topplistor, alla festivaler har sin egen unika identitet och lyster. Men om jag ska nämna några jag uppskattar, utan rangordning och med många fler som kan nämnas, så kan vi t.ex. ta American Realness i New York, Tanz im August i Berlin och Athens and Epidaurus Festival. De är alla tre mycket olika och presenterar i enskilda inriktningar. American Realness ger mig alltid ett fantastiskt tvärsnitt av vad som pågår i New York, Tanz im August ger mig både det intima och det större, breda, och festivalen i Aten är ett fönster mot Greklands ofta fantastiska scenkonst, som ofta inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Alla tre blandar det lokala med det internationella. För mig är det också känslan mellan föreställningarna, samtalen i rummet mellan upplevelserna, som är viktiga, och då blir platserna också viktiga för känslan. New York, Aten och Berlin är svårslagna, forfarande, i hur de på egna vis, genom kriser och uppgång, fortfarande är relevanta som ledpunkter inom scenkonsten. Ska nog också säga att jag har en varm förkärlek för Göteborgs Dans- och Teaterfestival.

Sarah: Jag tycker generellt om festivaler som är lite mindre. Det finns några spännande sommarfestivaler i Europa som arrangeras på ganska små orter. Bland annat är det en som heter Santarcangelo Festival och ligger i en liten stad som heter likadant. Jag tror den har funnits sedan 60-talet och startades av ett gäng konstnärer som bodde där, som i en slags hippieanda. Men är fortfarande en scenkonstfestival som på alla möjliga sätt är jättespännande och som presenterar nya konstnärsskap. De ger också konstnärer möjlighet att vara i den här lilla staden och jobba under en liten längre tid, för de samproducerar ofta föreställningar och bjuder in konstnärer som kan komma och arbeta fram föreställningar i residens. Det är en tillräckligt liten stad för att man lätt ska bli en grupp eller liksom nätverka och prata med både annan publik men också kollegor som kommer från andra festivaler.

En annan festival som är mycket större, Festival TransAmériques i Kanda, Montreal. Vi har något slags släktskap i våran programmering, för de programmerar lika delar dans som teater. De har en ganska unik blandning då de jobbar med vissa salonger som är jättestora och med mindre scener. De programmerar en hel del internationellt, men de visar också föreställningar skapade av konstnärer från Montreal eller från Quebecregionen. När jag var där förra året så var något av det jag slogs mest av, att den här stora festivalen hade sedan många år tillbaks startat en massa alternativa festivaler, som off-festivaler. Så förutom FTA, som är dess förkortning så fanns offta som är den officiella off-festivalen. Utöver det så var det åtminstone ytterligare två andra mindre festivaler, en som kanske liknade mer en fringefestival och en annan som var en slags plattform där lokala danskonstnärer framför allt passade på att bjuda in de programläggare som besökte Montreal till olika workshoppresentationer. Så när jag kom dit blev jag ganska snart kontaktad av Montreal-baserade producenter eller danskonstnärer. Det var en otrolig möjlighet att ganska snabbt få en bild av vad som pågår i Montreal som stad. Det var spännande och inspirerande. Det var också tydligt att de angränsande festivalerna var initiativ som hade kommit från det fria kulturlivet. Men både den större festivalen och de andra festivalerna såg det som ett win-win, en gemensam möjlighet. 

Vilken var den tredje? 

Sarah: Det finns så många, men en festival som jag inte varit på men som jag är nyfiken på är LIFT ( i London. Den ligger i juni och återkommer vart annat år. Det som jag tycker är spännande med den är att den har uttalat ända från start att dom jobbar mycket med platsspecifika verk. Som publik får man ofta hitta till hotell eller underjordiska gångar. Jag vet att de har lagt vissa föreställningar i tunnelbanestationen. Och en hel del verk är ute på gatan. 

Ska vi prata lite om GDTF. Jag har uppfattat Göteborgs dans och teaterfestival som något unikt i Sverige. Kan du Sarah berätta lite om det? 

Sarah: Det som är unikt med vår festival är att den greppar väldigt mycket, dels så programmerar vi både dans, teater och nycirkus. Vi jobbar en hel del med spelplatser utomhus och platsspecifika verk. Vi har väldigt diversifierade målgrupper. Vi vänder oss till bred publik, vi ska vara till för alla som bor i Göteborg, vi har också en målsättning att göra ett program som är spännande för en branschpublik. Det är på något sätt både styrkan och utmaningen med festivalen att vara bred och tilltala och engagera många olika målgrupper. Festivalen startade 94 och har alltid haft den här breda profilen. Många av de festivaler som finns i norden har ett huvudfokus på antingen dans eller teater, så där sticker vi ju ut. Jag tänker att det är viktigt och att det är spännande i en lokal kontext att utövare inom de olika praktikerna kan mötas. 

Magnus, du är ju med och driver ett internationellt producentnätverk. Kan du berätta lite om det? 

CAMP – Creative Agent Manager Producer – är inget nätverk utan ett 2-årigt researchprojekt grundat av fyra producenter / enheter inom koreografifåran i syfte att sätta ljus på producenten och agentens roll och samarbete med konstnärerna. De fyra parterna är Adrien Bussy, company manager på José Navas/Compagnie Flak i Kanada samt Lene Bang Creative Producer/agent från Lene Bang Oog i Danmark samt Line Rousseau, Creative Agent vid A propic, Nederländerna och jag själv från Nordberg Movement, svensk part i projektet. Genom projektet vill vi skapa offentlig dialog kring vårt arbete och roll, tillväxten av vår yrkesroll och arbeta med definitioner av vårt och våra kollegors arbete. I ett större perspektiv handlar CAMP om hela branschen, om hållbarhet, om hur den utominstitutionella danskonsten i synnerhet ska tas hand om på ett vis som gör att man som konstnär för möjlighet att möta publik mer kontinuerligt samt om utveckling av produktions- och presentationsformer. Projektet startar på FTA – Festival TransAmériques i Montreal i månadsskiftet maj – juni 2018, vi förflyttar oss sedan till Göteborgs Dans- och Teaterfestival i augusti 2018, sedan Theaterfestival Boulevard i Nederländerna 2019 och avslutar i Köpenhamn i samarbete med Dansehallerne senare samma år. 

Vad är det ni ska göra på GDTF?

På GDTF kommer vi under fyra dagar arbeta med frågorna ovan inom vår egen arbetsgrupp och med den lokala kontexten. Vi kommer arrangera en öppen panel med diskussion och frågeställningar kring CAMP och möta lokala aktörer för diskussioner och samtal. Allt kommer dokumenteras och sedan bearbetas av oss inom gruppen. Det blir det andra nedslaget av fyra under 2018-2019 och vi är grymt glada över att arbeta med GDTF teamet kring dessa viktiga frågor. Vi ser fram emot diskussionerna och samtalet som förhoppningsvis kommer ske med Göteborgs vitala scenkonstliv. 

Bild i bannern: från Epidaurus Festival 2018

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *