Slapstick-1_banner

Feministisk grisfest på Hagateatern


Publicerad 2019-09-12

“Det kan hända att du hittar dig själv dansandes linedance på scenen”. Karin Noomi Karlsson har sett Slapstick och storhetsvansinne av Kurage, en feministisk fars utan en enda död minut.

”Välkommen till en feministisk grisfest.” Detta kan vara det hittills märkligaste välkomnandet jag har mötts av i samband med ett teaterbesök. Någonsin. Platsen var Hagateatern och det var Kurage som bjöd in till premiär för Slapstick och storhetsvansinne – En hysteriskt rolig performancefars med total hybris . Redan när jag klev in på teatern kändes det i luften att det skulle bli en annorlunda upplevelse. Rökmaskiner i baren svepte in den förväntansfulla publiken i en mjuk dimma, det klirrade tyst i vinglasen på bardisken och stämningen var på topp. Inne i salongen hade man dukat upp små bord istället för de sedvanliga sofforna. Vi uppmanades att köpa med oss dryck och något att äta om vi ville och det var på det hela taget en ovanligt uppsluppen och lite småfnissig stämning innan föreställningen drog igång.

Genren performancefars är helt klart en ny genre som jag inte tidigare har stött på. Ett antal sketcher utspelar sig med hela lokalen som scen; ibland är skådespelarna mitt i publiken och publiken inviteras även att delta aktivt i föreställningen. Strategiskt utplacerade mobiltelefoner används för att interagera med utvalda personer. Den fjärde väggen var inte det enda som var borta, vi befann oss i ett vägglöst landskap där vad som helst kunde hända vem som helst och när som helst. Som publik blev man oundvikligen delaktig i skådespelet på ett sätt som man inte är van vid och det kändes inspirerande och kul. Det var inte en död minut under aftonen.

Med ett minimum av rekvisita bytte damerna skepnad på scenen, och de gick från kvinnlig gestalt via djur till manlig gestalt utan uppehåll. Det var fascinerande hur små, små skillnader i hållning och kroppsspråk kan avgöra hur vi uppfattar personer i vår omgivning. Vad är det egentligen som vi upplever som manligt respektive kvinnligt kodat, och hur förhåller vi oss till det när gestalten vi ser inte riktigt stämmer överens med beteendet som personen har. Flertalet av sketcherna är tankeväckande utan att för den skull ge svar på frågorna som växer fram inombords.

En av föreställningens höjdpunkter räknat i publikrespons är ”Loffes lada” där vi möter ett gäng klassiska kultursnubbar av modell ”manlig medelålders musiker”, herrar som säger sig alltid har stöttat kvinnorna, även innan #MeToo. Många i publiken skrattar hjärtligt åt figurerna på scenen, men jag kan ändå inte låta bli att undra om inte just den här sortens sketch blir lite kontraproduktiv. Det är ett välkänt faktum att alla gillar en underdog. Om man sparkar för hårt på någon så tenderar folk att ta den sparkades perspektiv och då slår det ofta tillbaka på en själv. Om man vill göra narr av ”manlig medelålders musiker” så kanske ett annat angreppssätt hade varit att föredra. Personlig favoritsketch för min del blev den där man handgripligen ska tillrättavisa personer med avvikande eller olämpligt beteende med hjälp av bland annat en lång griptång. Det är inte utan att man har lust att testa denna metod på en del personer.

26537889-zqFos

Slapstick och storhetsvansinne. Foto: Lina Ikse

Föreställningen lämnar mig förvirrad, fascinerad och förundrad. Vad var det jag egentligen såg här? Bitvis är det väldigt roligt och igenkänningsfaktorn är riktigt hög. Men lika plötsligt som man tror sig äntligen ha förstått vad det handlar om, lika raskt kastas man ut i ovissheten igen. Kvällens föreställning bjöd på en kavalkad av sketcher som ramades in av dans och sång. Känslan jag hade när jag efteråt klev ut i det klassiska Göteborgs-vädret (äntligen ösregn!) var att jag möjligen hade önskat en tydligare röd tråd i föreställningen, något som hade knutit samman alla delarna. På det stora hela är detta en bra föreställning som inbjuder till diskussion kring feminism och normkritik men risken är att det tappas bort om sammanhanget blir för otydligt.

Se gärna Slapstick och storhetsvansinne – En hysteriskt rolig performancefars med total hybris! Var beredd på att du blir indragen i föreställningen. Du kommer att skratta och ibland kommer skrattet att fastna i halsen, men det är det värt. Och det kan hända att du hittar dig själv dansandes linedance på scenen.

 

Slapstick och storhetsvansinne

Kurage, Hagateatern

Spelas fram till den 29 september

Manus och skådespelare: Klara Zimmergren, Rebecca Alverfors, Charlotta Grimfjord Cederblad, Åsa Holtz och Julia Njord Jönsson

Regi, koreografi och dramaturgi: Charlotta Grimfjord Cederblad

 

Omslagsfoto: Lina Ikse. Bilden visas här något beskuren.


Om Karin Noomi Karlsson

Gästskribent för Scenkonstguiden. Karin Noomi Karlsson är en doktorand i litteraturvetenskap från Göteborg som har halkat in i teknikinformatörsbranschen tack vare sina kunskaper i översättning av teknikinformation. Litteraturnörd av börd som med myndig stämma föreläser om allt ifrån verkstadsimplementation till retorik.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Feministisk grisfest på Hagateatern

  • Frida

    Tycker i motsats till recensionen att “otydligheten” var styrkan. Slipper få intryckt i ansiktet precis vad vi ska anse om det vi just fått till oss, det sätter igång tankarna istället.
    En av alla tolkningar man kan göra är att feminismen också ligger i att vi kvinnor behöver rycka upp oss själva, att sluta vara alltför artiga och tillmötesgående, att det försätter oss i konstiga situationer – snarare än att männen alltid är Odjur.
    Tyckte mycket om delen “Vi är samma” som jag tolkar som att den/de som ser sig som fördomsfria och toleranta kanske inte är det så mycket som de själva tror. Uppfriskande intryck på det hela taget!
    Utöver allt allvar och alla tankar teatern satte igång så var den hysteriskt rolig. Skrattade så jag grät vid ett par tillfällen.
    Enda lilla kritiken är att den var lite för lång, två pauser hade räckt och några passager som återkom kunde ha strukits.
    Kommer tänka på det jag sett lång tid framöver.