AGA2_banner

Existentiellt sökande med en rejäl dos sanning eller konka


“Det dabbas, twerkas, tvivlas och utseendehetsas – killarna mot tjejerna mot stiliserade könsnormer.” Veronika Gustafson har sett Äga rum av Teater norra, en akut föreställning om att ta och ge plats, i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.

“Äga rum” läser jag på en affisch, och smyger iväg för att gömma mig i garderoben. Det är 10 minuter kvar innan premiären för Äga rum, en nyskriven pjäs av Karin Bjurström, Elin Almén och ensemblen bestående av tolv unga tjejer och deras berättelser, och salen är smockfull av folk som minglar runt och hojtar efter vänner som trängs i toalettkön. Äga rum – vad innebär det? Ägande av rum, trängas, ta plats… Jag kurar ihop mig bakom en ryggsäck och spekulerar vidare. Först när hojtarna börjar sippra in i auditoriet kliver jag fram. Ett rytmiskt ooo:ande hörs därinifrån, och genom dörröppningen ser jag svassande dansöser på måfå greppa tag – ta, äga – i vissa ur publikinflödet och dra dem med sig till platser. Äger föreställningen rum innan vi ens hunnit sätta oss, samla oss? Svassarna försvinner, och kvar är en ensam städare som sorgset svabbar sig fram över scenen, sjungande en av de mest melankoliska melodier jag har hört. Sällan är jag så medveten om rum som nu OCH BAM, där dansar ensemblen in igen och för med sig ett engagerande men rätt osammanhängande medley av halvt realistiska, halvt allegoriska scener där man inte vill missa en enda replik.

Vi får följa en grupp tonåringar genom maktspel i gympasalen, hemmafestsdiplomati, sexuellt och existentiellt sökande och en rejäl dos sanning eller konka. Det dabbas, twerkas, tvivlas och utseendehetsas – killarna mot tjejerna mot stiliserade könsnormer. Pjäsen känns akut, och ett slagkraftigt manus i kombination med ensemblens entusiastiska insatser med både sång, dans och skådespeleri får den att sjuda av polemisk skildringslusta där varje replik bär på både bildliga och bokstavliga meningar som ständigt glider in och ut ur varandra. Det är fängslande, upplysande (hör, hur publiken andas aha:n) men även stressande att få så många berörande budskap kastade på sig i snabb följd. Inget dåligt med det; allvar, igenkänning och smärtsamt skildrade nederlag varvas med humor, igenkänning och dansant segeryra. Det handlar om att ta och ge plats, i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.

aga1

Foto: Hermine Werner

Pjäsen kretsar kring självsäkerhet – ett måste för att yolo:a och våga ta för sig – i både brist och överflöd, ytligt och genuint. Ett högljutt killgäng kontra ett högljutt tjejgäng möts i en sorts självförtroende-face-off, kanaliserat genom breakdance, klassredovisningar och konfrontativt framförda ordvitsar…

 

– “Vet du vad lejonkungens säng heter?”

– “Nj-”

-“Simba-säng! SIM-BA-SÄNG!!” *ordvitsaren vrålar fram det sista så att rösten raspar och frontalkrockar sig på den stackars utfrågade för varje stavelse, visst sägs det ugh när bringor brister*

 

…där det i slutänden är tjejerna som visar inre osäkerhet – med mest drama. Efter en imponerande show-off av kaxig fernissa slår det över i en surrealistisk scen där tjejerna står som i förtvivlad hypnos, tar stöd mot väggar och golv och mässar “jag kan inte le på riktigt”, där flämtningarna antyder gråt, chock och gräns till sammanbrott. Det är tufft – i ordets alla bemärkelser – att kämpa sig fram till självförtroende, men varför låter det inte lika mycket om killarnas inre kamp? För även killarna visar sig sårbara på sina ställen (även skryt-Fredde erkänner sina torra hälar) men där yttrar det sig snarare i existentiella resonemang och våld än genom hyperventilerade snyftningar.

aga3

Foto: Hermine Werner

Se här: När två killar brottas framkommer det att den ena är bög, och slagsmålet fortsätter. När två andra killar diskuterar kärlek framkommer det att den ena är bög, och diskussionen fortsätter. Frustrerat undrar han vad som händer nu; ska han tappa självförtroendet, och vem är han förutan sitt självförtroende? Den andre killen tröstar: visst, du är lite konstig, men det betyder inte att du är bög, du behöver inte vänta på din framtid, du är redan din framtid… Etc. Whoa. Djupt. Från det ena till det femtioelfte.

Och där: När Jossan, tjejgängets alfabrud, får tillfälle att berätta om sin döda pappa brister hon i gråt och lägger huvudet i en främlings (Inger Nilssons!) knä. Från råbarkad trotsighet till näpna hulkanden. Visserligen kan det invändas att Jossan hade större anledning att gråta – men varför gavs inte liknande möjlighet till killarna att demonstrera sorg? Tills vidare tänker jag att dramat visar en starkare tendens hos tjejerna att dela med sig av sin sorg…

…men apropå främling och att dela med sig: Nyss ljög jag. Främlingen var inte riktigt en främling, utan en ensamstående tant med sömnproblem som scenen dessförinnan hade stormat in på Jossans hemmafest för att protestera. Jossan räckte henne en burk med vad jag antog vara sömntabletter, förgäves – “jag tar inga droger”, röt hon. Men trots att ungdomarna gick med på att bli tysta ville tanten inte gå – inte ens när de försökte knuffa ut henne. “Jag är så ensam”, ylade hon, rusade fram och hällde i sig hela innehållet i tablettburken – självmord? Nej. Vips blev hon uppsluppen och gav sig in i festen med sanning, konka och allt – hon tog tabletterna (drogerna, placebo?) för att våga ta plats, snarare än att försvinna. Och ungdomarna delade med sig av sin plats och lät henne vara med, trots vissa generationskrockar.

I slutet återkommer svabbaren, sjungande samma sorgsna sång i samma ljus men utan svabb. Genast börjar folk plocka ihop sina saker – vilken snygg avrundning, det blir ju en ellips! Men det kommer mer. Skådespelarna ska fram, bocka, ta varandra i händerna och när publiken äntligen reser sig för att ge en stående ovation spricker scenen ut mot gatan och skådespelarna dansar ut genom lönndörrarna till fortsatta applåder och yo:anden. De tar för sig, ohämmat, skamlöst – förbipasserande stannar och stirrar, men rycks tillslut med och börjar applådera med oss. De äger. Rum. Föreställningen spräcker sina gränser och flyter ut innan, under och efter sig själv.

 

Äga rum

Teater norra

Arena Satelliten, Sollentuna

Spelas måndag 21 maj, onsdag 23 maj & torsdag 24 maj, 14.00

Måndag 28 maj & tisdag 29 maj, 19.00

 

Medverkande: Inger Nilsson, Elin Almén, Rebecka Carlsson, Alpha Blad, Nadine Holmberg, Rebecca Gorwat, Fanny Simme, Tyra Bjurström, Lara Braun, Jessica Eklund, Sofia Wahlström, Felicia Schantz, Kristina Nord Olsson, Tara Aflaki, Ebba Alexandrie.

Regi och projektledare: Karin Bjurström

Manus: Karin Bjurström, Elin Almén, ensemblen och Aida Gordon (mobilscenen)

Koreograf: Stina O’Connell

Ljusdesign: Philip Öhlund

Ljustekniker: William Sidfäldt

Scenografi och kostym: Frej Wells

Ljudtekniker: Dante Wiechel

 

Omslagsbild: Bilden är ett montage. Foto: Hermine Werner.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *