lagom002_banner

Ett satiriskt porträtt av samtiden


Julia Hagström besökte scenkonstfestivalen Transistor 4 i Malmö och tog den av föreställningen Lagom väl pålästa feministiska tjejer som samlas i en grupp för att belysa ett feministiskt ämne som för sin tid är mer eller mindre aktuellt.

Den utspekulerade titeln väcker min uppmärksamhet. Är det ironi? Ett seminarie? Ett experiment? Det är högst oklart vad det är man ska få bevittna ikväll, i Inter Art Centers anonyma lokaler.

I rummet (black boxen), står två köksöar i fejk-marmor mittemot varann. På vardera ö står likadana föremål. En vinkaraff, en kokplatta, schalottenlök, en skärbräda och kniv. Bakom den noggrant inredda skådeplatsen står två rader med stolar uppradade. När vi i publiken satt oss är det som att åskådarna på andra sidan också är en del av verket.

En person kommer in och en röst i bakgrunden börjar berätta en historia om en flicka. En till berättelse berättas ovanpå och i detta kanon dyker både Kajsa Kavat och andra kända figurer upp. Ljudet av historierna tonas ut och den unga kvinnan som står i rummet påbörjar en lång utläggning av ett fascinerande liv.

Några inslag i föreställningen skulle kunna tolkas eller uppmuntra, till någon typ av kommande interaktivt inslag. Det lutar ofta åt det hållet. Eller, man hoppas nästan att det ska göra det. Vi får genom hela speltiden se personen som gör monologen tillaga en god middag framför oss. Det steks och kokas och en aptitretande väldoft sprids i lokalen. Det känns som en självklarhet att vi under eller efter föreställningen ska få smaka lite. Så blir dock inte fallet.

cof

Personen som lagar mat maler på om sitt otroligt privilegierade liv under hela föreställningen. Den otroligt framgångsrika pappan som är chef på företaget hon jobbar, avtalen i miljonbelopp hon lyckats ro i land osv. Hon vill även framhäva sin ödmjukhet inför sina privilegier. Hon hävdar att hon kan sympatisera med andra, mindre privilegierade personer också. Hon understryker dock att en mindre privilegierad bakgrund inte är ett skäl till att inte lyckas, att inte bli bäst. Hon ger råd som ”jobba hårdare”, ”ge inte upp”, ”va inte avundsjuka på mig, bara SLÄPP DET”.

Monologen, som utgör hela föreställningen, är som ett ironiskt brandtal för nyliberalism. Den har absolut sina stunder av tänkvärdhet, klipskhet och humor, men det monotona tempot, bristen på nån typ av överraskningsmoment gör att föreställningen känns något ofärdig. Att den fortfarande är i utvecklingsfasen. De korta avbrotten i form av små filmklipp på en duk bredvid är dock ett fint inslag.

Det är tydligt att denna grupp vill problematisera begreppet ”duktiga tjejer”. Ge en samhällskommentar, ifrågasätta indoktrineringen av vikten av duglighet hos unga flickor, uppmärksamma duktighetskomplexet och de ofta bisarra förväntningar som ställs på framförallt unga kvinnor.

Föreställningen går under kategorin LAB och är en del av scenkonstfestivalen Transistor 4. Det är just ett laborerande kring ”ett feministiskt ämne som för sin tid är mer eller mindre aktuellt”, som sker på Inter art center ikväll. Det är även märkbart att det är en grupp lagom väl pålästa feministiska tjejer som har samlats för att göra (och lyckas göra), ett satiriskt porträtt av sin samtid.

 

Lagom väl pålästa feministiska tjejer som samlas i en grupp för att belysa ett feministiskt ämne som för sin tid är mer eller mindre aktuellt

Regi: Annelie Horáková
Producent: Katinka Richter
Rum: Emilia Bongilaj
På scen: Lovisa Perman
Text: Robin N Spegel
Video: Jacob Nilsson
Ljusdesign: Amanda Lebert Elfvelin
Ljuddesign: Emil Göthberg
Idé & koncept: Alla ovanstående

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *