lise_banner

Ett laddat möte mellan äldreomsorg och teater


”Hemtjänstvårdarna spelar patienter, brukaren blir regissör, vårdarna blir skådespelare”. Susanna Gejrot har suttit med under repetitionerna av Rosetta, en föreställning regisserad och skriven av Lise Drougge, 97 år.

– Prata långsammare! Lise är 97 år och fast besluten om att höra vad som sägs runt omkring henne. Uppmaningar om att prata långsammare och tydligare, det får både jag och de hemtjänstvårdare som Lise regisserar i sitt vardagsrum.

Föreställningen som repeteras heter Rosetta och är undertecknad regissören själv. Lise Drougge, född och uppvuxen i Landskrona, har varit verksam som författare och dramatiker sedan 1951. Under knappt tjugo år drev hon Teater Vanessa i Lund, en experimentell teater med grupper i alla åldrar. Mycket kan sägas om Lises aldrig sinande kreativitet, och en snabb googling visar att mycket redan har sagts. “ Kanske är det dags att dra sig tillbaka nu, med ålderns rätt? Den som tror det, tror fel.” skrev till exempel Helsingborgs Dagblad inför Lises 95-årsdag, och inför repetitionerna av Rosetta skrev Mitt i Sundbyberg att “ 97-åringen från Landskrona har inga planer på att pensionera sig från konsten”. Det må vara sant att Lises skaparlust är häpnadsväckande med tanke på åldern, men något i mig skaver av den nästan förebrående tonen i reportagen. Det känns som att samhällets attityd gentemot den erfarna författaren och konstnären lyder: “Är det inte dags att sätta punkt nu?”

Rosetta handlar om patienter på ett äldreboende som bestämmer sig för att sätta upp en kabaré för att samla in pengar. Gullan, Sussie, Hilma och Marilyn är beskrivna med värme och humor, och dialogens snabba replikskiften skvallrar om en van dramatiker. Pengarna från kabarén ska gå till Gullans brorson som behöver finansiering av sin uppfinning till sonden Rosetta. Här finns många paralleller till rymden och oändligheten som kontrast till det lilla livet på äldreboendet Vilan.

Runt köksbordet i Lises vardagsrum sitter Julita, Therese, Maryam och Dita. De spelar patienterna på äldreboendet, föreståndarinnan som strax gör entré spelas av Aida. Just denna torsdag är det akt 1 som repeteras.

Se uttråkade ut! Nu öppnas ridåerna! Tycker du att de ser uttråkade ut?

Lise vänder sig till mig för att få medhåll. De fyra skådespelarna framför mig bär sina arbetskläder, komplett med blåa överdrag på skorna. De läser första akten från manus och jag tycker nog att de ser ganska uttråkade ut. Efter genomläsning är det dags för regissörens kommentarer. Lise påpekar att de inte kan säga sina repliker vända mot varandra, “ni måste sitta så att ni kan prata med varandra utan att titta på varandra”, och ber dem att bli sina karaktärer mer, känna in deras personligheter.

– Men Lise, det är ju tredje gången vi repeterar! säger Dita.

Dita, Julita, Maryam och Aida är anställda på Sundbybergs hemtjänst. Therese har varit chef för avdelningen sedan 2013, men har jobbat inom hemtjänsten sen 1999. Hon har aldrig förut gjort något liknande för en kund.

Vi jobbar i en komplex verksamhet där man inte riktigt har tid med sådana här saker. Men det kändes som att det här kunde vara bra för Lise, säger Therese. Arbetet med föreställningen påbörjades tidigt i vintras. Therese berättar hur Lise frågade många i personalen om de kunde ställa upp. Hennes ursprungliga idé var att få med nattpersonalen.

Oj, vilka scener de spelar upp! Vänder madrasser och har sig, du skulle bara ha sett, säger Lise. Nattpersonalen tackade nej till erbjudandet, men Therese tyckte att det lät som en “underbar idé”.

Fast det räcker inte att ha en idé, man måste göra något också, säger Lise. Hon tycker att repetitionerna har gått bra, men alldeles för långsamt.

Andra gången jag är med på Rosettas repetitioner är tre av de fem skådespelarna sjuka eller lediga. Julita och Aida repar akt 2-3, jag läser replikerna till de roller vars skådespelare saknas. När Lise vill repetera kabarén uppstår en konflikt. Aida och Julita vill vänta med kabarén tills lindyhop-gruppen från Sundbyberg och ungdomsdans-grupperna från Hallonbergen kan vara med, Lise vill att alla ska ställa upp med ett nummer. Hon demonstrerar genom att låtsas spela på kam med en tidning.

Den här stämningen av skaparlust och teatermagi som jag själv känner igen så väl efter många års teaterutövande, den uppstår inte trots Lises försök. Jag läser på nerlagda Teater Vanessas hemsida om Lises mångåriga engagemang i den fria teaterscenen och kan mycket väl tänka mig att hennes metoder lockat fram skaparglädje hos många barn, ungdomar och vuxna genom åren:

“Vi vill ge människor som hunnit längre i livet de möjligheter till förnyelse och personlighetsutveckling som teaterns konstformer kan erbjuda. Vi gör allting själva, agerar, regisserar, syr kostymer osv. och vi tror att denna intensiva samverkan skapar ett gruppbeteende som kan vara till glädje i andra sammanhang.”

Men Aida, Julita, Maryam, Dita och Therese är inte amatörskådespelare som ställer upp ideellt. De är Lises hemtjänstvårdare, med många fler sysslor på agendan än att gestalta en karaktär på ett äldreboende. Ingen kan klandra dem för att de inte helhjärtat går med på alla Lises förslag, trots att hon uppgivet beklagar sig över svårigheten att jobba med skådespelare som inte lyssnar på sin regissör. Meta-kvaliteterna för arbetet med föreställningen radas upp framför mig – hemtjänstvårdarna spelar patienter, brukaren blir regissör, vårdarna blir skådespelare… Det är på något sätt befriande med de röriga maktrelationerna. Det gör att även teatern som konstform måste kliva ur sina ramar.

Premiären blir på Träffpunkten Allén, en mötesplats för äldre i Sundbyberg. Men Therese säger att vi ska vara glada om det hinns med innan årsskiftet. Jag ringer Lise i skolavslutningstider och måste stänga balkongdörren för att de förbipasserande studentflaken inte ska överrösta vårt samtal. Semestern är nära förestående och Lise beklagar sig över att de inte har repeterat på några veckor.

– Nu har jag börjat måla istället. Det är så väldigt tråkigt att inte ha något att göra.

 

Läs mer:

Helsingborgs Dagblad

Mitt i Sundbyberg

Teater Vanessa

 

Omslagsbild: Ur manuset till Rosetta.


Om Susanna Gejrot

Producerar, medverkar i, tittar på eller pratar om scenkonst. Börjar studera kulturentreprenörskap på Göteborgs universitet till hösten.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *