Terass_hogupplost

En välbehövlig dusch av självinsikt


Teater Tamauer är experter på att förvandla litterära verk till levande scenkonst. De har gjort det tidigare med Liv Strömquists Whatever love means och i höstas med antologin Kvinnor ritar bara serier om mens. I vårens föreställning Utan personligt ansvar lyckas manusförfattarna Sara Klingvall och Anders Friberg totalt fånga Lena Anderssons kalla, filosofiska men ack så känslofyllda språk. 

Scenrummet är enkelt. En matta, med tre rullande pallar och tre skådespelare. Allt går i rött och vi i publiken får vara väldigt nära. Vi sitter runt mattan och kan utläsa varje liten ryckning i fingret och varje blick. Det är en ynnest att som publik få vara så nära, som att få tjuvkika när någon äter middag.

Dans_lagupplost

Utan personligt ansvar är från början en bok skriven av Lena Andersson och nummer två i serien om Ester. Bok nummer ett –Egenmäktigt förfarande, kretsar kring huvudkaraktären Ester Nilsson och sin gränslösa kärlek för konstnären Hugo Rask. Här, i uppföljaren Utan personligt ansvar blir Esters kärlek lika stor, men denna gång är det skådespelaren Olof Sten som är måltavlan. Hon blir nästintill besatt av att få hans bekräftelse och närhet. Hon hittar på att han ger inviter, hon ser en snusdosa på stan och tror direkt att det måste vara ett hemligt meddelande från Olof.

Alla tre skådespelare spelar alla roller. Med enkla attribut och gester visar de vilken karaktär som spelar vem. Glasögonen blir Ester, snusdosan – Olof. Det är ett tajt ensemblespel och alla tre skådespelare växlar lätt mellan rollerna. Däremot så tillåter jag mig själv att skaffa favoriter, Jan Ericson är indragande och karismatisk i berättarrollen, Amelie Thoréns Olof är kall, hård och mycket obehaglig och Sara Klingvalls Ester är naiv, smart och reflekterande, där Saras skådespeleri är något av det bästa jag sett på länge.

 

Jag funderade länge på karaktären Olof. Jag har inte läst boken Utan personligt ansvar utan bara föregångaren Egenmäktigt förfarande. Där är Hugo Rask ändå en ganska intressant person i all sin vidrighet. I Olof hittar jag ingenting, jag förstår inte alls varför Ester fastnar för denna trista, ointelligenta och urbota dumma man. Först tänkte jag att det kanske var något som hade missats i Tamauers uppsättning. Men icke! För så här skriver nämligen SvD’s Viola Bao i en recension av boken:

“Som kärleksskildring är Utan personligt ansvar dock inte fullt lika sammansatt som Egenmäktigt förfarande. Framför allt får jag ingen riktig känsla för vem Olof Sten är. Varför Ester blir förälskad i Hugo Rask – den store karismatiske konstnärsmannen – kan man ju gott förstå, men Olof känns stundtals som en människa utan personlighetsdrag. Han framträder mest som oanalytisk och ickeverbal, med ett slags medfödd intuitiv behärskning av ansvarsfrihetens gester, som Ester också genomskådar. Hans diffusa gestalt gör att Esters längtan efter honom upplevs som mer extrem, att den framstår mer som ett problem hos henne själv än som triggad av yttre omständigheter.”

Det går inte att skriva om den här föreställningen utan att nämna det extraordinärt vackra ljuset signerat Åsa Holtz. Hur hon lyckas skapa så små subtila nyanser i ljuset är makalöst. Min favoritscen är när skådespelarna springer runt i lokalen, på mattan och bakom oss i publiken, då ljuset bara öppnar upp hela rummet och får allt att kännas oändligt. Svårt att förklara, det måste upplevas.

Om jag var frustrerad över Esters oförmåga till beslut i första boken är det inte i närheten av vad jag känner under Utan personligt ansvar. Kanske fascineras hon av att både hon och Olof är hopplöst dåliga på att ta beslut och därför hänger sig fast vid honom. Fast jag tror faktiskt bara att det beror på en rädsla från Ester, en rädsla för att bli ensam och utan kärlek. Men jag är på hennes sida, jag känner igen mig i hennes ängslighet och bekräftelsebehov. Det är som att Åsas strålkastare lyser rakt på mig. Det är som att pjäsen säger åt mig att inte upprepa det som Ester gör. Att aldrig tillåta att göra mig själv så illa. Jag fick en välbehövlig dusch av självinsikt. Tack Tamauer för det.

 

Foto: Lina Ikse

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *