hedda

En tjock Hedda Gabler kunde förändrat mitt liv


“Min närvaro går ju så lätt att ersätta med en skumgummidräkt.” Maja Svensson reflekterar kring kroppar på scen och hur en tjock Hedda Gabler skulle kunnat förändra hennes drömmar.

 

Jag läser igenom gamla dagboksanteckningar från 2015, då jag var 17 år och fortfarande drömde om att bli skådespelare:

När jag gick hem från Stadsteatern så bara slog de mig att jag antagligen aldrig kommer få spela en roll som Hedda Gabler. Hon som spelade Hedda igår var smal – precis som alla andra kvinnor under trettiofem som jag sett uppe på Stadsteaterns scen. Ett behov av att få in en tjock person i teatervärlden är egentligen inte heller så nödvändigt eftersom de finns fatsuits. Nu kommer de nästan en till tår i ögat när jag tänker på de.

Om vi bortser från mitt dramatiska sätt att uttrycka mig som 17 åring och istället ser till innehållet så ligger det tyvärr en sanning i det. Den tjocka kroppen är inte särskilt närvarande på scengolvet och om den mot alla odds skulle dyka upp så är den nästan alltid där som en biroll vars uppgift är att vara en comic relif. Det finns också, om vi ser till observationer från filmbranschen, många fördomar som vi tilldelar de tjocka rollerna – de får spela giriga, lata, okontrollerade, onda, korkade mm. Aldrig den genomtänkta, charmiga, drivna, djärva huvudrollen – som t.ex. Hedda Gabler.

Och gällande fatsutis, eller tjockdräkter som det kallas på svenska, så ligger det en sanning bakom mina dagboksord där också. I en artikel på expressen kultur som heter Tjock på låtsas skriver teaterrecensenten Anna Håkansson om det flitiga användandet av tjockdräkter på teatern. Under fyra olika föreställningar under ett års tid har hon sett fyra smala personer i tjockdräkter. Kostnaderna för dessa fyra tjockdräkter borde motsvara en tjock skådespelares scenkonstutbildning. Hon avslutar artikeln med ”Alltmedan tjockdräktsindustrin frodas på skattebetalarnas bekostnad ger feta flickor upp sina skådespelardrömmar och våra få tjocka skådespelerskor går utan jobb. Innan nästa smaliskådis drar på sig tjockdräkten vill jag ha sett åtminstone en Julia med tonårshullet kvar. Eller en fet jävla Medea.”

Idag är jag glad att jag gav upp min dröm om att bli skådespelare. Skulle jag som sjuttonåring hållit fast vid det skulle de blivit år av träningshets, bantande och självkritik för att sen ändå få höra att ”du är redo, men din kropp är det inte.” Jag ser det inte som någon stor sorg idag, för min egen skull, men när jag ser tillbaka på det ur ett större perspektiv kan jag inte låta bli att känna hur det skaver. Det som känns sorgligt är att jag inte gav upp drömmen för att jag hittade något som passade mig bättre. Jag gav upp för att jag mentalt inte orkade försöka ge mig in på en arbetsmarknad som gjort det klart för mig att de inte vill ha mig där. Min närvaro går ju så lätt att ersätta med en skumgummidräkt.

Min historia hade kanske tagit en helt annan riktning om jag som sjuttonåring fått se en tjock Hedda Gabler. Jag hade känt igen mig i hennes kropp och blivit motiverad av att jag också kan få stå uppe på scenen och få vara något annat än tjockisen som alla skrattar åt. Det har sagts många gånger förut och det tåls att upprepa igen – representation och mångfald är jätteviktigt. En tjock skådespelare kan göra en lika bra Hedda Gabler som en smal skådespelare kan.

Låt fler olika kroppsformer få ta plats på scenen!

Och snälla, tjocka skådespelare finns, ni behöver inte ersätta oss med skumgummi.

 

Bild i bannern: Montage, CC0 Creative Commons


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “En tjock Hedda Gabler kunde förändrat mitt liv