hunden03_banner

En rapp föreställning om den krassa verkligheten


“Den är finstämd, men väjer inte för de riktigt tunga frågeställningarna”. Karin Noomi Karlsson har sett Varning för hunden på Teater Aftonstjärnan i Göteborg.

Hur tar man sig an ensamhet, åldrande och svek utan att det blir alldeles för sorgligt? Den frågan landar rakt i ansiktet på publiken så fort Aftonstjärnans uppsättning av Varning för hunden drar igång. Det är med ett minimum av rekvisita och kostym som trion Anette Sevréus, Linda Hellström och Jonas Franke-Blom tar sig an några av livets sorgligare stunder. Rosa, en åldrande, lite sliten kvinna sköter det sista av städningen innan det är dags att flytta in på hemmet Dagsländan. Hon ser bräcklig och skör ut, lilla Rosa, där hon står i ett hav av flyttkartonger och tänker tillbaka på sitt liv. Med sig har hon ett porträtt av sin älskade hund som hon talar med och plötsligt kliver hunden ut ur porträttet och är med oss. Eller är den verkligen det..?

Man inser ganska snart att Rosa är alldeles ensam, att hon pratar med sig själv och att ingen finns där för att dela hennes tankar. Hunden är sedan länge död, men den gemenskap de båda delade lever kvar hos Rosa och det är den som gör att hon kan minnas både de goda och de dåliga stunderna. Vi förstår att Rosa en gång har haft ett helt annat liv, men att ett svek från den hon älskade gjorde att hon nu står här ensam och lätt förvirrad, strax innan hon ska flytta in på äldreboendet.

Föreställningens största förtjänst är Rosas glidande mellan verklighet och förvirring, mellan gamla minnen och den krassa verkligheten. Det är lätt att känna sympati för den ensamma, utsatta kvinnans situation där hon står bland flyttlådorna med resterna av det som en gång var hennes liv. Den imaginära hunden Olav Gerthel drar latinska citat och kommer med kluriga frågor som får Rosa att tänka till. På det hela taget är det en rapp föreställning som lockar till en hel del skratt.

hunden01

Foto: Varning för hunden

Det fanns dock två saker som störde upplevelsen lite. När det var dags för paus så blev det otydligt om det var paus eller om föreställningen rentav var slut. Första aktens avslutning gav ingen ledtråd till att det skulle komma mer, och det var flera i publiken som diskret frågade om det var paus eller om föreställningen var slut. Det blev också lite oklart med replikerna vid ett par tillfällen, men detta löstes galant av att skådespelarna sufflerade varann och det stoppade inte upp föreställningen.

Med undantag för detta är Varning för hunden en föreställning som är klart värd att se. Den är finstämd, men väjer inte för de riktigt tunga frågeställningarna. Den bjuder på glada skratt och får publiken att dra efter andan när det blir riktigt sorgligt. Det finns en närhet mellan skådespelarna och publiken som är svår att komma åt på en större scen, och den närheten gör att man känner starkt för Rosa där hon står mitt i blandningen av förvirring och klarhet. Det är djupt mänskliga frågor som avhandlas i föreställningen och det är lätt att relatera till Rosas upplevelser även om man inte är i samma livssituation själv.

Förhoppningsvis får ensemblen möjlighet att sätta upp Varning för hunden igen vid senare tillfälle. Den här gången finns det en chans kvar, den 22 mars ges föreställningen för tredje och sista gången i vår.

 

Varning för hunden!

Spelas härnäst torsdag 22 mars, 19.00

Teater Aftonstjärnan, Göteborg

 

Manus: Bengt Järnblad

Medverkande:
Anette Sevréus
Linda Hellström
Jonas Franke-Blom

Musik:
Jonas Franke-Blom

 

Omslagsfoto: Jonas Franke-Blom


Om Karin Noomi Karlsson

Gästskribent för Scenkonstguiden. Karin Noomi Karlsson är en doktorand i litteraturvetenskap från Göteborg som har halkat in i teknikinformatörsbranschen tack vare sina kunskaper i översättning av teknikinformation. Litteraturnörd av börd som med myndig stämma föreläser om allt ifrån verkstadsimplementation till retorik.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *