_MG_9496_banner

En nedstigning i den mörkaste avgrunden


Publicerades 2019-03-01

“Vi åker alla med i den emotionella berg- och dalbanan som rullas ut framför oss, och det finns ingen möjlighet att kliva av”. Karin Noomi Karlsson har sett Anteckningar från ett källarhål på Göteborgs Dramatiska Teater, en intensiv upplevelse med ett skådespel som äter sig in under skinnet.

 

De flesta människor lever i ruinerna av sina vanor.

– Jean Cocteau 1889-1963

 

Den pjäs som jag hittills har sett i flest uppsättningar – alla kategorier – är Anteckningar från ett källarhål. Redan under gymnasiet fastnade jag för den bottenlöst mörka huvudpersonen som mestadels lever inne i sitt eget huvud. Ett koncentrat av bitterhet, hat och förakt för andra, och en orimligt hög uppfattning om sig själv och den egna platsen i världsalltet – ingenting kunde framstå som mer fascinerande när man själv brottas med att finna sig själv i de sena tonåren. Formatet gjorde också boken lätt att ta till sig jämfört med de mer tegelstenslika bjässarna av Dostojevskijs penna. Det numera rätt slitna exemplaret som jag plockade upp i ett antikvariat på 80-talet är fortfarande en kär följeslagare.

Det är just denna hatfyllda man som kliver fram på scenen i Göteborgs Dramatiska Teaters uppsättning. Erik Åkerlind har ett uttryck som jag sällan har sett på en teaterscen. Hans irrande blick äter sig in under skinnet på mig och det går inte att sluta titta. I den lilla teatern känns han nästan skrämmande nära när han ömsom talar lugnt och ömsom vräker ur sig sin syn på kärleken, andra människors rätt att existera och på hur han tycker sig ha blivit behandlad av de så kallade vännerna som mest verkar försöka undvika den tragiska figuren som sällan lämnar sin källarvåning. Allt han rör vid förgörs.

Vi får detaljerade utläggningar kring hur han får fel tid när han för en gångs skull vill delta i en middag med vännerna. Eller vill och vill förresten, han gör det mest för att de inte ska kunna tala om honom bakom hans rygg. Det är också rätt tydligt att de inte vill ha med honom att göra men att de inte riktigt förmår säga nej. Det är en skrämmande figur som Erik låter oss träffa. Förmågan att umgås i sociala sammanhang har han för länge sedan förlorat och det blir tydligt när han återger hur kvällen på restaurangen utvecklar sig.

Inte heller i kontakten med den prostituerade kvinnan kan han avhålla sig från att vräka ur sig sitt hat mot mänskligheten. Först ger han sken av att vilja rädda henne från hennes tragiska öde. När hon väljer att chansa på att det blir ett bättre liv med honom än på gatan så krossar han henne helt och fullt. Det är en evig kamp mellan den lilla goda resten av hans själ som en gång fanns och det stora mörkret som har honom i ett skruvstäd. Själen kämpar men drunknar gång på gång i källarhålets mörker. Det finns inget hopp.

IMG_6769

Erik Åkerlind och Yasmina Ould el Kabla. Foto: Fianna Robijn

Göteborgs Dramatiska Teater har jobbat fram en alldeles ypperlig version av Dostojevskijs klassiker. Rollbesättningen är utmärkt. Samspelet mellan Erik Åkerlind och Yasmina Ould el Kabla gör att man fruktar för hennes säkerhet när man ser vansinnet bubbla fram i hans ögon. Båda gör en så trovärdig insats att det inte finns mer att önska. Med ett intensivt skådespel och med ett minimum av rekvisita lyckas man skapa en illusion som trollbinder publiken, det märks tydligt när man hör de spridda reaktionerna i mörkret. Vi åker alla med i den emotionella berg- och dalbanan som rullas ut framför oss, och det finns ingen möjlighet att kliva av här.

Det är en smått magisk upplevelse att se den här versionen av pjäsen. Språket är lätt och ledigt och känns väl anpassat för en modern teaterpublik utan att man har gett avkall på skärpan i Dostojevskijs text. Att texten publicerades första gången 1864 märks inte alls. Samma problematik som huvudpersonen brottas med plågar människor än idag. För vad händer med en människa som inte förmår att socialisera sig med andra människor? Som är fast i sina vanor, hur destruktiva de än må vara? Hur blir man efter att ha spenderat dagar och år i sin ensamhet, med ljudet från omvärlden som en hånfull bakgrund som äter sig in i det egna medvetandet? Var man inte trasig från början så blir man det. Det är den trasiga själen som möter sin publik på Stigbergsliden och mötet lämnar en tagg i hjärtat. För hur motbjudande den lurkiga mannen än är så blöder hjärtat lite när man ser vad ensamheten har skapat. Och man är tacksam när förtrollningen bryts. Inte för att pjäsen är över, utan för att man inte är den som tvingas vara kvar i det mörka källarhålet.

 

Anteckningar från ett källarhål

Göteborgs Dramatiska Teater

Spelas 16 februari – 7 april

På scen: Erik Åkerlind och Yasmina Ould el Kabla

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Översättning: Bengt Samuelsson

Bearbetning, dramatisering och regi: Hans Blomqvist

 

Omslagsfoto: Fianna Robijn


Om Karin Noomi Karlsson

Gästskribent för Scenkonstguiden. Karin Noomi Karlsson är en doktorand i litteraturvetenskap från Göteborg som har halkat in i teknikinformatörsbranschen tack vare sina kunskaper i översättning av teknikinformation. Litteraturnörd av börd som med myndig stämma föreläser om allt ifrån verkstadsimplementation till retorik.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *