Paria_2nologo_banner

En icke-heterosexuell tolkning av Strindbergs Paria


“Det går hett till, både bildligt och bokstavligt”. Veronika Gustafson har sett Paria av SPECT scenkonst.

“Jag ska berätta, men du ska inte tro på vad jag säger” säger Herr Y när Herr X befaller honom att tala klarspråk, förgäves. Här är det kroppsspråket som gäller – en möjlighet SPECT scenkonst tagit vara på. I deras uppsättning av August Strindbergs Paria (1889) går det hett till, både bildligt och bokstavligt.

Två män i minishorts står med ryggen mot oss medan en somrig och lätt irriterande loungemusik skvalar ut över den svettiga publiken. Publikens alltmer frenetiska viftande med programbladen crescenderar – spänningen ligger kvav i källarluften. Plötsligt upphör musiken, och männen för långsamt händerna mot skrevet. Aha. Med små försynta steg smyger de närmare varandra, försiktigt, utan att sluta kissa. Kokett vänder de sig, en roséflaska trollas fram, de fipplar upp varandras gylfar med ett glas skvalpande rosé mellan tänderna, de hamnar i sängen, det blir flås – och ett antiklimax när Strindbergs skarpa dialog bryter ut, med ett och annat avbrott för våld, smek och förnedring.

SPECT scenkonsts icke-heterosexuella tolkning av Paria andas – nej, flåsar – Pride. Genom att läsa in erotisk laddning mellan raderna och låta den få utlopp genom kroppspråket lyckas de förvandla pjäsen totalt – utan att ändra ett ord av Strindbergs ursprungliga dialog. Med subtilt koreograferad homoerotik och utbrott av rå kroppskontakt, får de Strindbergs filosofiskt utmanande skriverier att förmedla något nytt, spännande och provocerande. När man sett SPECT scenkonsts Paria är Strindbergs Paria inte vad den varit.

I ursprungsversionen möts två män, Herr X och Herr Y, i en stuga ute på den skånska slätten. Den ene är en ostraffad mördare, den andre – av uppsynen att döma – en otillräckligt straffad förfalskare. Tillsammans utforskar de vad det innebär att vara skyldig till ett brott, och vem som mest framgångsrikt kan övertyga den andre om sin oskuld, värdighet och intellektuella överlägsenhet, medan de diskuterar hur allt detta hänger ihop.

Den erotiska gestaltningen ger en fysisk tyngd till de filosofiska konflikterna kring skuld, dygd och mänsklig värdighet som Strindbergs manus kretsar kring. Är det en dygd att låta bli att stjäla, om man ändå är oförmögen till att stjäla? Tillrättavisande nacknafs. Är det ett brott att mörda, om den mördades död inte får negativa konsekvenser får någon annan och mördaren inte blir sedd? Distanserande blickar. Är det verkligen de dumma människorna som utgör världens allra farligaste varelser, och tillhör Herr Y denna förkastliga kategori? Härsklystet grovhångel. Ska en förbrytare se sig själv som mindervärdig även efter uttjänt straff, och uppfatta en medmänniskas utsträckta hand som en nåd om den räcks fram efter ett avslöjande…?

 

– Nu föraktar du mig!

– Nej!

– Jo, det gör du, det måste du göra!

– Nej!

– Se här har du min hand!

 

Magdi Salehs Herr Y kastar sig över Johan Svenssons Herr Xs hand och trycker den ljudligt mot sina blöta läppar – varvid Herr X drar åt sig handen som om Herr Y vore herpessmittad. Förfalskarens skuldkänslor skrämmer och äcklar mördaren, som själv upplever sig vara skuldfri – hundfasoner och ojämlikar undanbedes.

Strindbergs pjäs slutar med att Herr X sjasar ut en avslöjad och förnedrad Herr Y, men SPECT scenkonst spexar till det med lite extra erotik. När Herr Xs “ut” klingat ut, dröjer Herr Y sig kvar – istället för att lyda ordern närmar han sig befallaren tills han skulle kunna nudda dennes nästipp med sin tunga.

Under ett kort ögonblick tittar jag bort när det blir lite för intensivt, men återbördar blicken mot scenen när ett väsande ljud tvärt avbryter flåsandet. Herr Y står vid sängkanten och betraktar den livlöse Herr X, vars huvud sakta sjunker mot golvet, allteftersom den punkterade sängen töms på luft. Herr Y går ut, och Herr Xs självutnämnt överlägsna huvud når bottennivå.

Föreställningen är häftig, tankeväckande och välspelad, men… Jag vet inte vad jag ska tycka. Visst är det spännande att krydda Strindbergs filosofiska dialog med högspänd homoerotik, men allt flåsande (även publikens) stjäl mycket av den uppmärksamhet som kunde ha riktats mot de mer abstrakta idéerna om skuld och mänsklig värdighet.

Men det kan även ha motsatt effekt – erotiken kanske kanaliserar publikens uppmärksamhet till de filosofiska problemen, och gör dem omöjliga att förbise. Om man dessutom tänker att sexualiteten ingår i – eller illustrerar – dramats maktspel, blir det nästan tillfredsställande. Dialogen förser oss med Herr Xs iskallt objektifierande betraktelser om Herr Ys utseende och karaktär, vilka får honom att framstå som en kallhjärtad wannabe-övermänniska (ja, Strindberg brevväxlade med Nietzsche), medan Herr Y porträtteras som mjuk och undfallande. Men det är Herr Xs hänsynslösa, känslomässigt distanserade begär, uttryckt via kroppsspråket, som gör hans dominans extra tydlig. För varje föraktfullt dask mot Herr Ys ihopsjunkna kropp blir maktskillnaden tydligare, och Herr Xs påståenden om Herr Ys mjuka dumhet alltmer trovärdiga – även när Herr Y bestämt hävdar att han är den slugaste av de två.

Sammanfattningsvis; det är en fascinerande pjäs. Men snälla SPECT scenkonst: fixa luftkonditionering till nästa gång, så att publiken slipper sitta och undra huruvida det är hettan i luften eller hettan på scenen som framkallar fläktandet på läktarna. Eller är den rumsliga hettan kanske en del i själva föreställningen?

 

Psst! En klassisk version av Strindbergs Paria finns att lyssna på om du surfar in på Sveriges Radios arkiv. Komplettera gärna med SPECT scenkonsts variant.

 

Paria

SPECT scenkonst

Spelades på Fria Teatern 28 juli

Spelas härnäst 12 augusti på Kulturhuset Komedianten i Varberg och 19 augusti på Göteborgs Dramatiska Teater.

 

Omslagsbild: SPECT scenkonst. Bilden visas här något beskuren.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *