Operan Madama Butterfly på Kungliga Operan 2018. På bilden; Kungliga Operans kör; Daniel Ralphsson som Goro; Ola Eliasson som Sharpless; Alexia Voulgaridou som Cio-Cio-San; Jesper Taube som Pinkerton

En gladare Madama Butterfly


Publicerades 2018-11-14

Vem tar hem denna operakamp, Göteborg eller Stockholm? I tredje och sista delen av artikelserien om Puccinis Madame Butterfly skriver Veronika Gustafson om Kungliga Operans version. Det blir symbolmättad scenografi, en Pinkerton med självkännedom och byxlösa blondiner.

 

Till att börja med vill jag uttrycka min stora glädje och tacksamhet över alla fantastiska publikrecensioner vi fått in för Madame Butterfly! De bidrar med spännande analyser, nya perspektiv och en stark längtan efter fler liknande projekt.

Det bär mig emot att medge, men Kungliga Operans uppsättning briljerar med en så sprudlande ensemble, en så symbolmättad kostymdesign och scenografi, en så energisk orkester, att man blir road till matthet.

Alexia Voulgaridou, Kungliga Operans Cio-cio-san, är långt mer expressiv i sitt agerande än den behärskade Karah Son, GöteborgsOperans Cio-Cio-san. Det är en lekfull, sprudlande Butterfly som dansar runt på Kungliga Operans scen som inte drar sig inte från att solka och skrovla rösten med gråt, vrede och misstro. Ej heller från att förfula rösten genom att med föraktfullt nasal stämma imitera dem hon ogillar. Givet att fladdriga maner associeras med fjärilar är det rätt, men som en av publikrecensenterna påpekade; med tanke på det behärskade kroppsspråk som kännetecknar sekelskiftets japanska kultur blir det lite märkligt.

En stor skillnad gentemot GöteborgsOperans version är att Pinkertons samvete får en mer framträdande roll, där han tillmötesgår publikens förakt genom att själv påstå sig vara en usling. ”Jag flyr! Jag är feg! Jag orkar inte se din misär!” sjunger en briljerande Jesper Taube, publiken håller med och verkar genast en smula vänligare inställd till Pinkerton. Säga vad man vill om B.F. Pinkerton; självkännedom har han iallafall – åtminstone i Stockholm.

Sa jag symbolmättad scenografi och kostymdesign? När en ruinerad Butterfly inväntar sin förrymde makes återkomst, balanserande på väggstumpar, sjunger hon att hon vill vara klädd som när de nyss hade träffats. Ni vet, då när Butterfly luftade sin oro över västerlänningars ovana att nåla fast fjärilar, och Pinkerton försäkrade henne om att det bara är för att hindra dem från att fladdra iväg. Följaktligen iklär hon sig nu en vit tyllklänning översållad med svartbrända, fastnålade fjärilar.

Jag ser det som ett finger åt en farhåga som slagit in, eller snarare tydliggjorts: den fjärilsprydda tyllklänningen symboliserar att den övergivna Butterfly bara är en i mängden av svartnade främlingar fastnålade i Pinkertons samling via skenäktenskap. När Butterfly tillslut inser att han lämnat henne slutar hon trippa på väggstumparna och finner sig i hålrummen. Att leta efter dessa gäckande symboliska trådar på scen är andlöst roligt.

Operan Madama Butterfly på Kungliga Operan 2018. På bilden; Ola Eliasson som Sharpless; Alexia Voulgaridou som Cio-Cio-San

Ola Eliasson som Sharpless; Alexia Voulgaridou som Cio-Cio-San. Foto: Markus Gårder

Många detaljer ter sig dock smått oförklarliga för mig. Säg mig, vilken funktion fyller de två byxlösa blondinerna som plötsligt struttar in under bröllopsscenen i stilettskor och sjömanshattar? Och varför ett rött parasoll plötsligt höjer sig ur avgrunden – med en spritt språngande naken kvinna inunder, som spenderar tio minuter med att vandra runt och posera framför en radda män i sjömanskostymer?

Kanske missar jag en viktig koppling. Men jag vill ändå ta upp något som borde tagits upp för länge sedan: fenomenet fanservice.

I somras kom jag i kontakt med detta begrepp som används flitigt inom animegenren för att beskriva scener där perspektivet visar och dröjer sig kvar på kvinnliga karaktärers byst, bak eller annan erotiskt kodad kroppsdel för att behaga tittarna. Exempelvis, om man vill ha ihjäl en kvinnlig karaktär och samtidigt få upp tittarsiffrorna, kan det lösas genom att låta henne stå i duschen när mordet sker och låta perspektivet vila på… Ja, ni ser.

Till synes används detta knep även utanför animevärlden – men det är väl inget konstigt? Om nakenhet leder till högre tittarsiffror innebär det större intäkter, vilket gör det rimligt för filmer, konst, Instagrambilder, musikaler – och opera – att använda det. Och publiken ska väl få vad publiken vill ha – de betalar ju för sin (fan)service?

GöteborgsOperan erbjuder fanservice när kvinnor åmar sig mellan benen på kapten Phoebus i Ringaren i Notre Dame, liksom Kungliga Operan, när strippor intar scenen och en naken kvinna huxflux höjer sig ur marken, smyger runt och vrider på gumpen, länge. Och nej, jag tänker inte göra långsökta tolkningar för att hitta en djupare filosofisk symbolik som kan rättfärdiga och avsexualisera det hela – det är inte troligt att publiken gör det, när handlingen plötsligt bryts för att ge plats åt ett naket intermezzo. Effekten är – oavsett eventuella oklart förmedlade filosofiska intentioner – fanservice.

Nu kanske någon vill inflika att operan bara avspeglar vårt samhälle som det ser ut. Äldre män med svällande magar kommer undan med att vara fula och feta och ändå bli gränslöst åtrådda av femtonåriga flickor, som kastar sig framför deras fötter och begår självmord när gubbarnas kärlek tryter, eller? Sådan är väl sexturismen, äldre män söker sig till unga flickor? Mja. Det innebär inte att flickorna själva ska visa en sådan hejdlös entusiasm för männen.

När Ariadne i Ariadne från Naxos på GöteborgsOperan spelades av en något fylligare kvinna i medelåldern hördes röster i publiken viska att det inte var realistiskt; hur kunde hon, med sina dallerarmar, vara åtrådd av hjälten? Vad gjorde hon på scenen i den där urringade röda klänningen, svassande som om hon trodde att hon var snygg? Kontrasten är fascinerande.

Summa summarum, i denna operakamp har GöteborgsOperan dragit det kortaste stråt rent underhållningsmässigt; Kungliga Operans scenshow är utomordentlig, hänförande briljant och intressant. Men GöteborgsOperan vågar tona ner skådespelarglädjen och det uppsläppt ystra och föra fram det behärskat dystra, med effekten att det råa i historien får lysa klarare, snarare än kärlekshistoriens romantiska intriger, vilket Kungliga Operan satsar mer på att betona.

 

Madama Butterfly

Kungliga Operan

Spelas tom 6 december
Musik: Giacomo Puccini
Libretto: Luigi Illica, Giuseppe Giacosa
Regi: Kirsten Harms
Medverkande: Alexia Voulgaridou/Asmik Grigorian, Katarina Leoson, Jesper Taube/Migran Agadzhanyan, Ola Eliasson, Daniel Ralphsson/Ulrik Qvale, Anders Blom, Elisabeth Leyser mfl

Tidigare i artikelserien:

Del 1: Lagom kritisk eller alltför kontroversiell?

Del 2: Publiken recenserar Puccini

 

Omslagsbild: Kungliga Operans kör; Daniel Ralphsson som Goro; Ola Eliasson som Sharpless; Alexia Voulgaridou som Cio-Cio-San; Jesper Taube som Pinkerton. Foto: Markus Gårder. Bilden visas här något beskuren.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *