karlb01_banner

“En fröjd att se på”


Publicerades 2018-12-12

EliSophie Andrée ser Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton på Scalateatern och får en av sina bästa scenupplevelser för året.

 

Vissa recensioner bävar man inför att skriva.

Andra, kan man knappt vänta.

 

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton tillhör den andra kategorin.

Varför?

För att det är det bästa jag har sett på en scen år 2018.

Scalateatern har tagit fram en fulländad föreställning, där den nyskrivna musiken skapar en komplett bild av en historia vi alla känner till och älskar. De behandlar ursprungsmaterialet med vördnad och ger oss verkligen något av det bästa jag någonsin har sett. Jag förstår, utan tvekan, varför så många föreställningar är slutsålda och jag hoppas verkligen att resterande extrainsatta föreställningar också blir slutsålda. Scalateatern förtjänar varenda krona och mer därtill.

Men låt oss bryta ner vad som jag tycker är så förbannat fantastiskt:

 

  1. Henrik Dorsin.

Henrik Dorsin är ett komiskt geni, han är utan tvekan Sveriges nationalskatt – som han själv påpekar och jag är efter denna föreställning villig att hålla med. Hans charm glänser och hans pepp får med sig varenda en i publiken oavsett om de är sjutton eller sjuttiosju år gamla. I sin bearbetning har han låtit alla de klassiska replikerna vara kvar, vilket gör att publiken fnissar högt och ser ut som barn på julaftonsmorgon när repliker som “skaru ha ett fikon” och “vill du lukta på glöggen pojk” sägs. Ibland vet jag inte vad som är improviserat och vad som faktiskt är med i manuset, men jag skrattar så att jag nästan kissar på mig oavsett, speciellt när det verkar som att Henrik Dorsin… fiser?

karlb02

”Okänd välgörare” från vänster: Isabelle Billstein, Anton Lundqvist, Henrik Dorsin, Björn Wikström. Foto: Robert Eldrim

  1. Ensemblen.

Den allra bästa produktionen – oavsett vad det är – sker när alla är samspelta, fokuserade men framförallt – har roligt. Och det märks så väl hur ensemblen skrattar ikapp med varandra, hur de kan varandras repliker, dansar sig fram i en perfekt symbios, som om att de är en och samma varelse och inte unika individer. De är föreställningen förkroppsligad och en del av varandra på perfekt vis. Alla får lika mycket stjärnglans oavsett vilka roller de har och alla tillåts spela ut och leva ut. Det är en fröjd att se på och jag vill så väldigt gärna vara med.

Dramaten, släng dig i väggen, detta är på riktigt och detta är fantastiskt (hur många gånger har jag nu använt ordet fantastiskt?).

 

  1. Scenografin och koreografin.

Det känns verkligen som att vi sitter i den tecknade filmen. Detaljerna är många, och lätta att missa i detta färgsprakande spektakel, men för den som hinner fånga dem så är det ljuvligt. De är inte rädda att skämta med sig själva, om sig själva och använda sina moves till allting från modern dans i änglaversion till hallelujah-körer och dansanta farmödrar. Det är en färgstark scenografi, som träffar alldeles rätt.

karlb04

Björn Wikström och Anton Lundqvist. Foto: Robert Eldrim

 

  1. Karl-Bertil, Tyko och Bojjan.  

Anton Lundqvist som Karl-Bertil, förkortat K-B, gör rollen med perfektionerad Per Åhlin-precision. Hans lunkande gång och blinkande mannerismer gör honom som tagen direkt ur originalfilmen. I kontrast till hans stränge fader, Tyko, skapas en rolig maktbalans där den ömme K-B’s drömmar ställer sig i klinch med Tykos kapitalistiska och egoistiska synsätt. Förändringen av den ömme modern från tv till teater är även väl genomtänkt och perfekt. Framförallt förändringen med att hon har fått ett namn: Bojjan – vilket blir passande och en satirisk twist på ett heterosexuellt stereotypiskt förhållande. En scen som sätter sina spår är när Bojjan bryter ihop mitt i allt julstökande, jag lider med henne och vill bara ge henne en kram och lova att allting kommer att bli bra – om hon lämnar Tyko right now.

 

Men om man då ska anmärka på någonting som jag tycker sänker föreställningen lite grann så är det två följande saker:

  1. Att det är svårt att se. Vi sitter ihopklämda som små sillar och måste konstant flytta huvudet fram och tillbaka för en möjlighet att få en skymt av vad som sker på scenen. Det är lite tråkigt och förtar lite grann av känslan.
  2. Att föreställningen inte slutar med det stora crescendot och låten “En sån son”. Det är en sådan magisk, sprakande och elektrifierande känsla i luften som fullständigt dör när vi går plötsligt över till den lugna låten “Fall som snö” av Vanna Rosenberg.  Det blir onödigt långsamt och segt, tyvärr.

 

Men avslutningsvis, boka biljetter redan idag. Du kan/får/ska inte missa årets bästa föreställning!

 

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton

Scalateatern

Spelas tom 19 januari 2019

 

Med: Henrik Dorsin, Anton Lundqvist, Vanna Rosenberg, Peter Dalle, Katrin Sundberg, Andreas Rothlin Svensson, Björn Wikström, Lisa Veronica Andersson & Isabelle Billstein.

Regissör och koreograf: Anna Vnuk

Musiker: Carl Bagge, Martin Höper, Per ”Texas” Johansson & Per Ekdahl.

Kompositör: Carl Bagge

Produktionsdesigner: Per Åhlin

Scenograf: Pelle Magnestam

Rekvisitör: Moa Nyman

Kostym/mask och perukdesigner:Susanna Rafstedt

Kostym/Mask och perukassistent: Sofia Bolander

Ljuddesign och teknik: Pelle Meyer

Ljusdesigner: Maria Ros Palmklint

Ljustekniker: Calle Mårtensson

Scenmästare: Eva Sunmo, Edwin Örtengren

 

Omslagsfoto: Robert Eldrim.


Om EliSophie Andrée

EliSophie Andrée, född 1996. Provocerande och alldeles, alldeles underbar. Publicerad estradpoet och älskar att spela, se och läsa teater. Gästskribent och ambassadör för Scenkonstguiden.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *