havet06_banner

En farkost för ny konst


Publicerades 2018-10-31

“En motreaktion till elitism, individualism och egoism”. Reika Xappola Farman har besökt utställningen Havet på Konstfack i Stockholm.

Hela hösten har jag längtat efter ”bra”, ”uppfriskande” och ”riktig” konst. Men helt ärligt tar jag tillbaka de där uppblåsta orden, och börjar såhär:

Emma Dominguez går tredje året på Konstfack och hon har valt att samla till en kollektiv utställning, istället för att göra ett soloprojekt som sammanfattar hennes verk under de tre åren på skolan. Målet har varit att skapa en motreaktion till elitism, individualism och egoism – och samtidigt ge sig själv en genuin chans att jobba med det egna egot. Utställningen är tänkt att vara farkosten för 25 olika röster – och inte vilka röster som helst, utan de som marginaliseras och rasifieras i den vita kubens namn (enligt Wikipedia: den vita kuben är ett utställningsformat som består av ett eller flera utrymmen/rum där väggarna är vita och belysningen är vit).

Vita havet är inte salen på Kungliga Slottet där den årliga Sverigemiddagen hålls, utan det är första rummet man möts av på anrika Konstfack. Där pågår just nu utställningen med samma namn – fast med ordet ”vita” överstruket. Själva rummet är en sal på 419 kvadratmeter, där verken av de 25 olika konstnärerna hänger. Ämnen som tas upp är bland annat upplevelser av djup sorg, kronisk sjukdom, gränslösa blommor, utanförskap, löshår och frigörelse. Emma Dominguez själv ställer ut verket Exil som handlar om att hitta sin plats på Konstfack, och om saknaden till den plats man en gång lämnat.

Jag träffar Emma dagen efter öppningen av utställningen och vi får chansen att prata närmare om Vita havet och om hur allt gick till. Det började med ett ”open call” i sociala medier till konstnärer i hela Sverige. Alla som ville fick anmäla sig men hon var tydlig med att det skulle vara en separatistisk och kollektiv konstutställning. Med syftet att lyfta fram konst av konstnärer som annars sällan får synas och ta plats. För några av konstnärerna var det första gången, för andra ett tillfälle att kunna ställa ut i en annars ganska så rå konstvärld där känslan av att inte passa in i ramen skapar hinder.

Emma poängterar att hennes mål inte har varit att kurera och därför kallar hon sig inte kurator. Hon beskriver sin roll som en koordinator inför ett kollektivt samarbete, snarare än en “utställningskommissarie”.

havet03

Konstnär Shamiram Adam. Foto: Reika Xappola Farman. Instagram: reika_xappa

När jag går där själv bland verken och pratar med flera av konstnärerna som ställer ut berörs jag av deras drivkraft och blir tagen av deras upplevelser och känslor. Det är lite som att uppleva folklighet på det sätt som filosofen Gottfried använder det, och se det äkta i folksjälen där det vardagliga får plats bland textil, kritor, oljemålningar och skärmar.

En av konstnärerna som jag pratar med är Mi Tjio. Hennes verk En Vecka handlar om hennes mammas bortgång och Mi har lagt ut ett stort vitt tygstycke på betonggolvet med ett fotoavtryck på henne själv när hon kramar om sin mamma. Gula fläckar, ett par fötter och sjukhusfärger insprängt i textilen. Mi berättar att verket illustrerar vad hon kommer ihåg från sista veckan innan mamman gick bort. Den där perioden i en människas liv när minnen kan sätta sig väldigt djupt.

havet04

En Vecka av Mi Tijo. Foto: Reika Xappola Farman. Instagram: reika_xappa

Många kanske ställer sig frågan om denna typ av kollektiv utställning snarare hör hemma på ett kulturhus någonstans i Sverige och inte på Konstfack? Nej, sannolikt behövs den just här. På Konstfack behövs ett ifrågasättande av konstens urval och tillträde till de som kan ge inblickar i delar av samhället som sällan får ta plats i de finare konstsalongerna.

Frågan som bör ställas är om det finns ännu fler konstnärer, likt de om nu ställer ut på Vita havet, som inte syns eller får plats? Klart är att Emma och de 25 konstnärerna ger besökaren en inblick i något som ofta saknas i offentligheten.

 

Havet

Konstfack, Vita Havet

Utställningen är öppen tom 3 november

 

Medverkande konstnärer:
Atorina Adam • Shamiran Adam • Raúl León Alvarez • Mr Bricks • Yoan Aguilera Casañas • Monika Diaz • Maryam Dinar • Carina Michele Do • Emma Dominguez • Nabila Abdul Fattah • Futuro Berg Fredes • Rufta Habtemichel • José David Hildebrand • Fernando Illezca • Luz Margarita Miranda • Duncan Mukada • Anna Ting Möller • Sarah Nakiito • Qigemu • Sara Rad • Kéren Socadjo • Alem Solomon • Helen Tesfay • Mi Tjio • Munira Yussuf • Simòn Jesus Ubeira

 

På omslagsbilden: Reika Xappola Farman.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *