BOSCH_Per-Morten-Abrahamsen97a_banner

En berusande kakofoni


“Analysmässigt avväpnad och hjälplöst gapande försöker man få ordning på intrycken, vilket man naturligtvis misslyckas med.” Veronika Gustafson har sett Bosch dreams av Les 7 Doigts och Republique på Malmö Stadsteater och berusas av det absurda drömlandskapet.

När jag var liten brukade jag busa genom att hitta på så absurda scenarion som möjligt och sedan fråga folk vad de skulle säga om de skulle hamna i en sådan situation. Det blev lite av en sport, att hitta på såpass surrealistiska situationer att offren fick små mentala kortslutningar av att föreställa sig dem. Det var det roligaste jag visste – jag kunde stå i timmar och skaka av fnissningar, både när jag försökte hitta på nya scenarion och när jag testade dem på folk. Men det var även en strategi för att få en person att stanna till och fästa tankarna vid ett ämne jag ville ta upp – inget tvingar en att bli lika här och nu som förvirring. Synd då att mitt femåriga jag aldrig fick chansen att se Bosch dreams sättas upp av Les 7 Doigts i samarbete med Republique – jag skulle ha fått material till frågor för decennier framöver och dessutom fått smaka på min egen medicin.

Hela Bosch dreams är en färggrann orgie i underfundig absurdism, där titeln reflekterar avsikten att bjuda in oss i renässansmålarens Hieronymus Boschs (1450-1516) drömmande. Konceptet bakom föreställningen är genialiskt: låt ett team av cirkusartister, animatörer och en besatt professor ge liv åt ett gäng 500-åriga tavlor av Bosch, släng in lite föreläsningar – voilà, ett surrealistiskt spektakel som slår knut på ens verklighetsuppfattning och tvingar en att bygga om sina tankebanor från scratch.

Svindlande fantasi varvas med vittra föreläsningar där publiken erbjuds spännande insikter i det medeltida symbolspråk Bosch använde sig av, där varje övergång blir en svidande välplacerad cliffhanger. Just när fantasin närmas sitt klimax kliver professor Samuel Tétreault fram, hälsar klassen välkommen och börjar undervisa in medias res. Ett korus av krafsande hörs när den abrupt tankeväckta publiken kliar sina hakor, särskilt när professorn pekar ut alla toklustiga exempel på subversiv erotik i Boschs målningar. Men just när professorn når det där alldeles sinnesfördrivande intressanta resonemanget tonas rösten ner i ett akademiskt antiklimax där publiken snuvas på resonemangets poäng. Fy så fräckt men snällasnälla berätta mer, vill man ropa – men det går ej, för vips är sinnet bordat av luriga fantasier, där pestdoktorer, monster, ägg, bär och nyckfull erotik bultar på näthinnan. Analysmässigt avväpnad och hjälplöst gapande försöker man få ordning på intrycken, vilket man naturligtvis misslyckas med. Resultatet: en berusande inre kakofoni. Att luta sig tillbaka och passivt njuta av föreställningen kommer inte på fråga då varje sekund är en dragkamp om verkligheten.

Ändå får man en eggande känsla av att det finns mönster i mossan. Mitt i allt kaos finns vissa mer eller mindre nyanserade teman: ägg av varierande storlek, syfte och konsistens (de används som kojor, studsbollar och instrument); jordgubbar, som enligt professorn symboliserar dödlighet och frestelse – men framförallt röda bollar. Det finns inte en scen utan minst en röd boll. Men istället för att skingra förvirringen, förstärks den för vart mönster jag upptäcker.

BOSCH_Per-Morten-Abrahamsen732

Foto: Per-Morten Abrahamsen

Det absurda kräver sin förbryllning – det finns ingen objektiv absurditet, då den uppstår i samspelet mellan stimuli, situation och betraktare. Många av våra mest älskade nutida konstnärer, bl.a. Jim Morrison och Salvador Dalí, påstås vara starkt influerade av Bosch, så varför inte slänga in dem i föreställningen som betraktare? Ja. Vi ser en kostymklädd Salvador Dalí med tvinnade mustascher, promenadkäpp och behärskad min vandra genom bångstyriga fantasilandskap, förbi gigantiska ägg och människor som kånkar på blåmusslor varur pippande par skymtar fram. Tillslut äntrar han en glänta, där en kolossal bubbla har parkerat på en blå svamp.

(Ett upphetsat puffande hörs när publiken försöker göra varandra uppmärksamma på vad som pågår inuti bubblan.)

Försiktigt smyger silhuetten av en naken kvinna fram ur bubblans halvmörker. Värdigt blickar hon ut över publiken innan hon ställer sig på händerna, sedan en hand. Benen spretar rätt ut som en uppochnedvänd mustasch, behagfullt böljande fram och åter. Allt medan Dalí står som hypnotiserad, med käpp och ögonbryn i vädret och gapande mun. Försiktigt börjar han peta på bubblan med sin käpp. Bubbelakrobaten rycker till en smula, men fortsätter med sina flaxande benrörelser. Men Dalí ger sig inte, utan petar, stöter, slår med käppen – tills bubblan spricker i ett fyrverkeri av giftgrönt ljus. Och borta är bubbelakrobaten – Dalí har petat sönder Boschs bubbla. Vad menas? Vid närmare efterhandsgoogling visar det sig att Dalí påstod sig vara “anti-Bosch”. Ändå är det uppenbart varifrån Dalí hämtade inspiration till sina målningar. Föreställningen verkar sprängfylld med liknande kryptiska handlingar och referenser som kräver ett visst grävarbete för att få en förklaring.

Även Jim Morrison, kungen av psykedelisk rock, dyker upp. Med lätt nonchalant min vandrar han runt i Boschs fantasier, barbröstad och med yvig kalufs. Han klättrar, flyger och faller, förbi ägg och bär, för att till slut trassla in sig i en gigantisk nyckel som sänks ner över en sovande kvinna i ett badkar – vad skulle du säga om du råkade ut för en barbröstad man som plötsligt sänktes ner över dig och ditt badkar, dinglande i en gigantisk nyckel? Kvinnan blir iallafall rätt agiterad; ilsket greppar hon tag i Morrisons ben och svingar sig upp i nyckeln, och en hisnande luftbrottning tar vid. Underligt nog mynnar det ut i att de två verkar samsas om badkaret, men just när de ska till att gränsla varandra – false alarm. De börjar ro istället, och nästa gång de kommer nära varandra vet man inte vad som händer då en ridå av psykedeliska fyrverkerier bryter ut framför dem. Ro, badkar, psykedelia? “Ship of Fools” heter en av Morrisons låtar, – och en av Boschs tavlor. Givetvis gör jag ännu en efterhandsgoogling på låttexten. “I close my eyes and I try to imagine what you’re dreaming” sjunger Morrison… Kanske syftade han på Bosch?

BOSCH_Per-Morten-Abrahamsen5913a

Foto: Per-Morten Abrahamsen

Kritik? Tyvärr. Det här var perfekt; utmanande, underhållande och tankeväckande, alltsammans i toppklass. Kanske att professorn var lite cheesy, men även det har sin charmiga funktion. Och att det mest var kvinnor som blev utsatta för bisarra bus. Gå och se den, rycks med, provoceras, inspireras. Skynda!

Att kombinera föreläsningar med skenbart ologisk fantasi erbjuder tillräcklig förståelse för kaoset för att en misstanke ska uppstå: det mest provocerande i det absurda är kanske att det i själva verket är en komplex logisk mekanism, dold bakom vår oförmåga att processa det annorlunda. Absurditeten visar oss gränserna för vårt förstånd och var tankens röda tråd stelnat till en taggtråd framför förståelsen. Inte nog med att absurditeten knycklar ihop våra välstrukturerade tankebanor – den kastar tillbaka skrotet i ansiktet på oss med en bländande glimt i ögat och visar samtidigt att glimten är vår. Absurditeten ligger ju i betraktarens öga.

 

Boschs Dröm

Les 7 Doigts & Republique

Gästspelar på Malmö Stadsteater

Spelas lördag 19 maj, 13.00 & 18.00

 

Omslagsfoto: Per-Morten Abrahamsen. Bilden visas här något beskuren.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *