Scendekor_Blapelarsal_banner

Drottningholmsteatern bjuder på magi


”Byggnaden är ett eget väsen, den suger tag i en. Det är som att den lever, nästan som att den kan tänka, hur otroligt det än må låta.” Sophia Palmén arbetar som guide på Drottningholms Slottsteater och berättar här om platsens historia, magin i väggarna och besökarnas reaktioner.

En grupp på trettio turister går på min visning klockan två en dag i juli. Det är svårt att samla gruppen. En del suckar över att de tvingas gå på en halvtimmes lång visning när de hade trott att de skulle få gå runt själva. Många av besökarna har inte uppfattat upprepande tillsägningar om att man inte får röra något eftersom att allt är original. Andra ställer ivrigt frågor om tapeternas tillkomst och cembalons konstruktion. När jag lyckats samla alla utanför dörren till salongen säger jag sakta, för att göra dem varse på att de har något stort att vänta: ”Här inne har vi salongen, slå er gärna ner på de blå bänkarna”. En efter en kliver de in genom dörren, de möter salongen först med fascinerad tystnad för att sedan utbrista ”wow”, ”this is amazing” och ”fantastic”. Varje dag påminns jag om teaterns trollkraft genom de reaktioner den frambringar hos andra. En förstagångsbesökare kan aldrig ana vad som döljer sig innanför den utåt sett modesta byggnadens väggar.

I år arbetar jag min tredje sommar som guide på teatern. Första gången jag besökte teatern var på min arbetsintervju och jag blev lika förvånad som besökarna som nu går på mina visningar över dess existens. Första gången jag klev in i salongen blev jag mållös. Jag tror inte att jag hade tänkt jobba så pass länge på teatern som jag nu har gjort men det är något visst med Drottningholmsteatern som håller en kvar. Byggnaden är ett eget väsen, den suger tag i en. Det är som att den lever, nästan som att den kan tänka, hur otroligt det än må låta. Den bästa stunden på dagen är när jag stänger teatern på kvällen. Inte för att arbetsdagen är slut utan för att jag då är helt ensam i byggnaden och långsamt kan gå över scenen, höra ljudet av mina fotsteg och se ut över ett tomt publikhav. Jag brukar stanna upp en stund och föreställa mig alla de skådespelare som stått på samma golv, alla de dramer och slag som utspelats i salongen.

Inne i salongen står luften still. Belysningen är dunkel och atmosfären är påtaglig. Det är en atmosfär som inte kan beskrivas, den måste upplevas på plats. Det är som att bli omsluten av något tryckande och varje rörelse känner ett slags motstånd. Teaterprofessorn Agne Beijer, som på 1920-talet återupptäckte teatern efter att den under en lång period varit näst intill bortglömd, gjorde ett försök genom att beskriva salongen som ett fluidum. Det vilar något magiskt i rummet, tiden har inte flytt eller lämnat spår, tiden har stått still. Idag fladdrar lågorna från de elektriska ljusen på väggarna för att bidra till att skapa en innesluten stämning. De som är inuti i salongen hör ihop, de delar en gemensam upplevelse tillsammans med skådespelarna. Detta var också tanken på 1700-talet då scen och salong skulle vara en enhet, scenrummet skulle flyta ihop med publikrummet. Därför skulle det finnas ljuskällor även bland publiken, en princip som upprätthålls även idag. Det finns idag två sätt att besöka teatern, antingen kan man gå på en guidad visning eller på en föreställning.

Scendekor_Blapelarsal_liten

Blå pelarsalen. Foto: Drottningholms Slottsteater.

Teatern byggdes på begäran av drottning Lovisa Ulrika och scenen invigdes 8 juli 1766. Det första stycket som spelades var en bit ur Glucks Iphigénie en Tauride framförd av drottningens son kronprins Gustav. Dagen efter hölls en något mer formell invigning då Lovisa Ulrikas och hennes man Adolf Fredriks franska skådespelartrupp framförde Crébillons pjäs Rhadamiste et Zénobie. Den officiella invigningen hölls inte förrän oktober samma år då truppen spelade Molières Psyché för att hedra kronprins Gustav och Sofia Magdalena av Danmark som precis gift sig. Dramat var väl valt för tillfället då även Cupid och Psyché i sista akten förenas i äktenskap.

Drottningholmsteatern beskrivs ofta som just Gustav III:s teater trots att han inte var grundaren. Det var Lovisa Ulrika som frågade hovarkitekt Carl Fredrik Adelcrantz om han kunde rita en teater åt henne och det är hennes porträtt publiken ser på ridån framför scenen. Ridån är gjord av Johan Pasch och motivet föreställer Lovisa Ulrika som en allegorisk Minerva, konstens beskyddarinna. Under sommaren och hösten 2017 hålls två temavisningar som båda ger upprättelse till kvinnorna på teatern. Den ena visningen heter Lovisa Ulrika- Rokokodrottningen. Guiden Carl Ivinger berättar att det finns otaliga böcker om Gustav III men att det om Lovisa Ulrika enbart finns ett fåtal. En av de böcker han funnit har titeln Gustav III:s moder Lovisa Ulrika. Historieskrivningen har berövat henne på sina gärningar.

På scenplan döljer sig två loger som är låsta för allmänheten. Den ena tillhörde primo ouomo och den andra primadonnan. Primadonnelogen är trots sin lilla storlek ett utav byggnadens mest väldekorerade rum. Tapeterna, vars motiv visar slingrande träd med blommor och fåglar, är ett exempel på kineserier. Primadonnan bodde alltså bokstavligen på scen. Luften hon andades var den av trä och rep från scenmaskineriet. Även om rummet är ståtligt var hon innestängd på scen. Vid brand var hon tvungen att rusa genom hela byggnaden för att ta sig ut. Logen ansågs vara det finaste rummet en skådespelare eller skådespelerska kunde ha och den har innebotts av ett flertal primadonnor. Men att vara skådespelerska på 1700-talet var knappast något högstatusyrke. Skådespelerskorna fick utstå glåpord från publiken och de ansågs ha låg värdighet eftersom de visade upp sig publikt på scen. Vill man veta mer om skådespelerskorna på 1700-talet kan man gå på visningen Aktris – till vilket pris? med guiden Viktoria Sjöholm.

primadonnelogen3

Detalj från Primadonnelogen. Foto: Bengt Wanselius

Under och ovanför scenen döljer sig ett intrikat maskineri som bara kan drivas genom muskelkraft. Moln kan komma ner från taket, personer eller kulisser kan dyka upp genom luckor i golvet. Don Giovanni kan falla ner i underjorden och Eurydike kan återvända från Hades. Amor kan susa över himlen på en flygmaskin eller komma ner till jorden på en av molncharerna. Det kan bli oväder till havs när vågorna längst bak på scenen hastigt börjar svalla. En jordbävning kan mullra med hjälp av åskmaskinen som sitter uppe på vinden. Det är en stor trälåda fylld med sten som med ett rep vickas fram och tillbaka, stenarna låter då som åska. Tillsammans med vindmaskinen kan det bli en ordentlig storm på scenen. Än idag får publiken bevittna kulissbyten framför öppen ridå, changement á vue, precis som på 1700-talet. Vill man se på teater som på 1700-talet har man två alternativ, det finns nämligen bara två barockteatrar i Europa med bevarad originalinteriör och orignalmaskineri. Den ena är Drottningholmsteatern och den andra återfinns i staden Český Krumlov i Tjeckien.

Varje sommar bringas Drottningholmsteatern till liv med opera. I augusti spelas Così van tutte med en internationell ensemble och teaterns egen orkester. Förberedelserna inför föreställningen började innan årsskiftet. Teaterns tillskärare Lena Dahlström berättar att hon och hennes kollega, sömmerskan Britt-Louise Jörnlöv, började göra kostymerna för Così fan tutte redan i november. Varje kostym kräver cirka fyrtio timmars arbete och de gör runt ett tjugotal kostymer. Även perukerna friseras på teatern, ett arbete som också det är tidskrävande och kräver noggrannhet. Men det ger resultat. Tack vare allt det arbete som läggs ner inför en föreställning, i kombination med det unika scenrummet, kan publiken under ett par timmar slungas tillbaka i tiden. Årets föreställning är den sista delen i Mozarts Da Ponte-trilogi som har varit ett samarbete med dirigenten Marc Minkowski, regissören Ivan Alexandre och scenografen och kostymören Antoine Fontaine. Året då samarbetet inleddes var mitt första år på teatern. Den första föreställningen jag såg på scenen var första delen i trilogin, Le nozze di Figaro. Jag blev fullkomligen hänförd. Därför känns det lite sorgligt att det nu snart är slut. Men det kommer ju nya somrar med nya uppsättningar. Den som inte hunnit se någon del av trilogin borde dock ta chansen, det kommer att bli magiskt.

 

Omslagsbild: Scendekor, Blå pelarsalen. Foto: Drottningholms Slottsteater.


Om Sophia Palmén

Sophia Palmén är utbildad i global utveckling och förlagskunskap. Hon bor i Stockholm där hon bl.a. arbetar som redaktör på bokförlag och som guide på Drottningholms Slottsteater.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Drottningholmsteatern bjuder på magi