globe_banner

Dialekter och skådespeleri


”Att träna bort sin dialekt eller inte träna bort sin dialekt – det är frågan.” Linn Johansson studerar på The Royal Central School of Speech and Drama i London. Här skriver hon en krönika om språk, dialekt och identitet – och de skillnader hon ser i England och Sveriges förhållande till dialekter och skådespeleri.

Stanislavskijs idéer om naturalistiskt skådespeleri, dominerar ännu den västerländska teatern. Inom olika stilar från olika tider, om det så är Brecht eller Tjechov som spelas, är det vanligaste att man eftersträvar ett naturtroget skådespeleri. I filmens värld är detta ännu mer påtagligt. Sedan filmens genombrott har teatrala gester bytts ut mot finstämda och intima rolltolkningar i närbilder. På scenskolorna lär sig eleverna att transformera sina kroppar och sina röster. Ändå finns det väldigt lite samtal kring hur man kan arbeta med dialekter.

Svenska skådespelare får fortfarande lära sig att träna bort sina dialekter till förmån för rikssvenskan (eller varianter av den), en dialekt härstammad från 1600-talets adel och framtagen för att standardisera språket. Ännu långt in på 1900-talet ansågs skolans viktigaste uppgift vara att få barnen att prata så kallad ”ren svenska” utan ”störande” drag från sina lokala dialekter.

Som barn i Skåne hade leken ett eget språk. Varje gång vi lekte lejon, familj, hästgård eller Robin Hood bytte vi våra skånska tungrots-”r” och diftonger mot rikssvenskans rena klang. Alla filmer och barnprogram vi såg bestod ju nästan enbart av människor som pratade stockholmska, eller ”rikssvenska” och det var dem vi såg upp till och drömde om.

Att träna bort sin dialekt eller inte träna bort sin dialekt – det är frågan. Min dialekt är en del av min identitet. En del av vad som gör mig unik. En del av min historia. Det kanske låter dramatiskt, men hur vi pratar kan ses som en spegling av vad Stanislavskij kallar ”de givna omständigheterna”. Vårt språk kan avslöja var vi växt upp, om vi är från stad eller land, vår klasstillhörighet, våra föräldrars modersmål, om vi har flyttat runt och så vidare. Varför tycks då rikssvenskan vara standard i Sverige? En dialekt som ingen människa egentligen pratar naturligt, inte ens skådespelarna själva.

När jag ser svenska tv-serier eller filmer där alla pratar rikssvenska upplever jag ofta att rollfigurerna känns avlägsna och konstruerade. Jag börjar fokusera på hur skådespelarna låter istället för att leva mig in i berättelsen. Språket blir som ett filter mellan mig och skådespelarens prestation.

I England är dialekter ett självklart verktyg i skådespelarens arbete och det finns ett starkt ifrågasättande kring användandet av RP (Recieved Pronounciation), engelskans motsvarighet till rikssvenskan. I debattens centrum står såklart den eviga nationalskalden Shakespeare och frågan om hur man bäst ska framföra hans texter. RP är idag det vanligaste och framhävs ofta av de rättrognaste Shakespeare-anhängarna, men RP härstammar från det engelska hovet och Shakespeare skrev också för folket. Drottning Elizabeth var visserligen ett hängivet fan av hans texter som ofta spelades för hovet, men teater var också något som alla samhällsklasser njöt av och engagerade sig i, inte minst tidens underklass som hade närmst utsikt över scenen från sina ståplatser på Globeteatern.

I det Elisabetanska England talade skådespelarna inte RP utan vad som nu kallas OP (Original Pronounciation), det vill säga en kvalificerad gissning kring hur det förmodligen lät på 1600-talets engelska scener, en dialekt som överhuvudtaget inte påminner om RP. Med OP fungerar plötsligt de rim som finns i blankversen men går förlorade med modernt engelskt uttal. Genom att standardisera Shakespeares texter förlorar man alltså en del av den konstnärliga kvalitén och författarens intention.

Professionella skådespelare i England förväntas kunna en handfull dialekter flytande. Dessutom uppmuntras man som skådespelarstudent idag att behålla den egna dialekten eftersom det anses vara en tillgång som utmärker en i den enorma konkurrensen. Vare sig det är på scen, i film eller tv finns det alltid ett medvetet val kring dialekter. Ett bra exempel är tv-serien Peaky Blinders där skådespelarna inte bara talar Birminghamdialekt, utan specifikt den Birminghamdialekt som man talade i 1920-talets Birmingham, då serien utspelas.

Om man bortser från de sammanhang där dialekter används för komisk effekt (oftast skånska) finns det ändå en positiv utveckling. Visst släpps det ”dialektfilmer” i Sverige också; Smala Sussie, Masjävlar och Så som i himmelen är några klassiker, och visst finns det också ännu fler, nyare exempel. I En man som heter Ove är det en bra blandning av alla möjliga dialekter (så som det oftast är i verkligheten) och i Jonas Hassen Khemiri’s pjäser finns det underbart målande brytningar inskrivna redan i texten. Men Wallander har fortfarande aldrig spelats av en skådespelare med ystad-dialekt, och när en skånsk skådespelare hade en mindre roll i Flickan som lekte med elden, dubbades han om till Stockholmska. Varför?

Det är en fråga om inkludering och om representation, men också en fråga om konstnärlig kvalitet. Det är synd att skådespelare som arbetar så mycket med språk inte helt får hänge sig till språkets variationsrikedom och möjligheter. Det är ännu mer synd att det fortfarande finns ett värderande synsätt på dialekter.

 

Omslagsbild: The Globe Theatre i London. Foto: Linn Johansson.


Om Linn Johansson

28 år. Uppvuxen i Kristianstad. Frilansat som sångerska, dramapedagog och jobbat med barnteater i Göteborg. Ska nu börja andra året på The Royal Central School of Speech and Drama i London, där hon studerar en BA i Acting med inriktning på Collaborative and Devised Theatre.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 tankar om “Dialekter och skådespeleri