5P3A4140_banner

“Det kändes äkta, det blev vad vi gjorde det till, och vi gick all in”


Veronika Gustafson besökte Skogen i Göteborg under Poste Restantes gästspel. Hon blir adept hos Kamratföreningen Leviathan och utforskar gruppdynamik till smärtgränsen.

 

Kl. 17.50, Masthuggsterassen

Pågår: 18.00–00.00, enligt eventbeskrivningen. Vafalls?

Om tio minuter börjar det. Jag ska få ta del av ett immersive performance, där jag ska bli adept hos Kamratföreningen Leviathan, en Freud-inspirerad, antihierarkisk sekt. Milt hisnande. Vi vet ju inte hur långt vi kommer gå; allt hänger på oss själva. Mest känns det sådär mysläskigt, som att snart få leka en lite obekväm lek, skandera ramsor kanske? Föreställer mig barn på en skolgård som kör klapplekar:

– Kom, kom, låtom oss leka!

– Vad ska vi leka?

– Leka sekterister!

– Ister? Ister?

– Leka sekterister!

– Visst, visst!

– Sisten skjuts!

När jag går in för att anmäla min närvaro på Skogen får jag intrycket av att jag kommit in i någons bostad. Inga skyltar, men en svettig man som störtar upp ur källaren och säger åt mig att vänta utanför. När vi äntligen går in får vi fylla i blanketter: känner vi till handlingen i Iliaden, Pretty Woman? Alkoholpåverkad? Medhavd choklad, tobak, alkohol? Ansöker om fullvärdigt medlemskap – givetvis kryssar jag ja på den. Skoj, hinner jag tänka innan en medlem böjer sig ner och tejpar över Ecco-loggorna på mina skor.

-Vi är emot Kultur, kapitalism och alla hierarkier; detta är vår frizon. Vi har regler och dem ändrar vi ofta. Man får inte ha några symboler associerade till kapitalism, så loggor och guld får ni lämna eller tejpa över.

Spännande, tänker jag, antecknar och letar vägguttag medan hon knäböjer vid folks skor. Där! Knäböjer framför uttaget med turkos laddsladd och mobil – vips är de konfiskerade.

Performance stod det i beskrivningen av eventet. Performance – hu så malplacerat. Performance som etikett på denna upplevelse sinkar förståelsen av den. Tänk istället stiliserat lajv, på temat “sekterist för ett kvarts dygn”. Så skriver jag på ett insmugglat kvitto ca en halvtimme efter start. Den attityden ändras successivt, allteftersom upplevelserna blir mer extrema.

Ca 18.30, rundvisning och känslor

Vi visas runt och får höra om regler, mål och värdegrunder. Kök, sovsal, ideal – en kamratlig frizon från en Kultur som betraktar människan som konsumerande konsumtionsvara. För att detta ska gå måste den mänskliga samvarons struktur rivas och byggas om.

-Alla känslor ska brytas ner. Oftast är de “naturliga” känslorna kulturellt konstruerade, säger guiden.

Adepterna verkar förvirrade, men tysta. ”Nasty, brutish” skrev Hobbes i Leviathan om den mänskliga naturen. Till slut invänder jag.

-“Oftast” innebär inte att alla känslor är kulturellt konstruerade, men du sa att alla känslor skulle brytas ner. Bör även icke-kulturellt konstruerade känslor brytas ner, dvs genuint “naturliga” känslor?

-Nej, känslor som inte är kulturellt konstruerade konstrueras inom oss själva.

Vi går vidare.

-Antingen sover man en eller tre, säger guiden och pekar på en våningssäng med tunna dynor som madrasser.

Jag anar varför.

-Varför?

-Därför att vi inte vill uppmuntra till tvåsamhet.

-Varför?

-Det är okamratligt.

Vi går vidare, in i ett kök. I hörnet finns en lista med rubriken “FÖRBJUDNA PRODUKTER”. Animaliska produkter, alkohol, choklad m.m. Inga loggor syns i hela salen – känns tomt. Får fråga mamma om det var så när hon växte upp i Sovjet.

5P3A4209

Foto: Patriez van der Wens

Ca 19.30, civilisationsgymnastik

Vi är samlade i ett rum med underliga manicker på väggarna. Handtag med stålspiraler, inplastade rep, en tändare.

Vi ska lära oss ett nytt språk och kroppsspråk. Från och med nu får vi bara uttrycka naken vilja; inga trevlighetsmutor såsom är du gullig och gör ditten eller är du snäll och fixar datten. Presentera den bara: jag vill.

I början känns det domderande att uttrycka naken vilja, men snart märker jag att det har en avdramatiserande effekt; först nu märker jag hur stigmatiserad viljan är i vårt samhälle. Den ska tonas ned och snyggas till, annars är den vulgär. Okonstlad vilja ses som oartig; beroende på hur sofistikerat man ber förtjänar eller förverkar man chansen att få sin vilja omsatt – inte kan du tacka nej när hen ber så snällt? Befriande, men nyanslöst.

Ca 20.30, antagningsprov

Efter att ha fått instruktioner, köat och svurit en ed är det dags. Aningens upprymd förs jag in i ett kalt rum. En dov ton får golvet att vibrera, och genom lila dunkel ser jag en silhuett sitta på huk med ansiktet vänt mot golvet. Går fram mot silhuetten, tvekar med handen utsträckt intill hens kind. Måttar och snuddar, backar och intar position. Bugar i 90 grader med ansiktet vänt mot skorna och försöker fokusera på tejpen jag inte ser, men genom luggen ser jag hur silhuetten nalkas med armen utsträckt som i en heilning. Det är bara immersive performance, performance, PERFORMANCE! skanderar tanken. Hen stannar framför mig, tar tag om mitt ansikte, måttar – klatsch. Örfilen är hård, förvirringen golvar mig nästan – det är väl bara lek?

Hen tar min hand, vilket tycks vara en signal på att jag blivit godkänd. Jag förs ut ur rummet, gratuleras, mottar medlemskap samt emblem och uppmanas byta om till föreningens kläder.

Ca 21.00, vill hem och vänjer mig

Performance eller ej; det känns verkligt. Vi halkar alla in i gruppdynamikens mekanismer. Förvirrad och vilsen går jag in i ett tomt rum.

-Vad gör du själv härinne? frågar en plötslig inkräktare.

Jag tiger.

-Ensamhet är okamratligt, fortsätter han.

Jag tiger. Han går ut. Jag går ut.

På trappavsatsen hojtar en man åt mig att komma in i mötesrummet för att häva en “okamratlig stämning” som uppstått mellan honom och en kvinna, en av de nya. Går in. Vi börjar diskutera parfym, och det skulle inte kännas konstigt om någon, kanske jag, skulle börja spotta, slänga stolar eller sjunga nationalsången baklänges i tretakt, 170 bpm; det är en air av energisk galenskap i rummet.

-Om vi alla skulle ha samma parfym skulle vi inte känna av varandras feromoner, vilket minskar risken för Okamratliga Känslor, säger mannen.

Parfymflaskan på mötesbordet är pytteliten. Han tar upp den och skickar runt så att alla får ta lite; hals, handleder och överläpp.

-Är det inte bättre om vi blandar ihop alla parfymer till en enda som räcker såpass länge att vi vänjer oss och därmed slutar känna dess doft?” undrar jag.

Båda stirrar på mig.

-Vilken bra idé! säger han glatt.

Bakom hans ben skymtar jag min turkosa laddsladd, slarvigt gömd under några häften.

Ca 21.30, Utlevnadsslussen

Vi nya har fått i uppgift att preparera de Förbjudna Produkterna. Korv, vodka och choklad ska portioneras ut i små plastbehållare och ställas ut i Utlevnadsslussen, en liten förkammare (bastu) till Utlevnadsrummet. Här ställs samspelet på sin spets; det vills, kompromissas, bojkottas och röstas – och vi får inte vara artiga. En frän lukt av kött slår ut när vi klipper upp den loggbefriade förpackningen.

-Är det riktigt kött? undrar jag, vantroget.

-Mm, äts under Förberedelseritualen.

Tanken på veganer som äter korv känns ändå skum.

Plötsligt minns jag något i eventsbeskrivningen, fast genom nytt ljus, när det absurda hunnit bli självklart.

-Vad menas med ”exorcism”? När är det? undrar jag.

-Nej, vi slutade med det. Det är som Utlevnad, fast alla samtidigt. Blev för rörigt.

5P3A4238

Foto: Patriez van der Wens

Ca 22.00, middag

När vi samlas för att äta börjar vi prata om ironi; ska den bannlysas i föreningen pga okamratlighet? Någon vill ha en definition på “kamratlig” – något man ständigt utforskar med varandra, enligt medlemmarna. Jag hamnar bredvid mannen som ropade in mig i mötesrummet för att häva den “okamratliga stämningen”. Strax börjar han pilla på min tallrik och påstår att det uppstår attraktion, dvs Okamratliga Känslor, mellan oss. Brister ut i vantroget gapskratt.

Vad menar han, vad ska jag svara? Jag kan inte sucka “seriöst” – det skulle visa att jag generellt sett tar upplevelsen på allvar och nu hittat ett litet undantag – jag vet väl att allt är en lek, eller?

Situationen börjar bli lite motig.

-Jag behöver gå på Utlevnad snart, pustar han.

-Vad gör man på Utlevnad? undrar jag.

-Man projicerar och lever ut sina Okamratliga Känslor, t.ex. begär eller aggression, på en Funktionär, funkar förvånansvärt bra. Efteråt känner jag ingenting och kan vara med i gemenskapen igen, säger han och tar sallad från min tallrik.

Försöker distrahera mig från en hastigt annalkande aggression genom filosofi. Hur kan man bli kvitt känslor genom att ge sig hän åt dem? Är det inte tvärtom; att känslor fördjupas när de används? Känslor är hål som blir djupare var gång man pysslar med dem, inte finnar som kan klämmas ut, ges utlopp för, utlevas… Jag går undan och gömmer mig i duschen för att anteckna men framförallt vara vred ifred. Kramar hårt om en schampoflaska och slutar andas när jag hör någon komma in.

Ca 23.00, Utlevnadspraktik

Som nya medlemmar får vi vara med som praktikanter under en Utlevnad.

Den prospektiva Utlevaren får möta jourhavande Leviatha – typ en psykiater som skriver ut Utlevnad istället för psykofarmaka. Alla Okamratliga Känslor – agg, begär, underlägsenhet och dominans – kräver en särskild sorts Utlevnad. Beroende på vilken OK personen erfar skriver Leviathan ut en passande Utlevnad, väljer ut en lämplig Funktionär och instruerar henom i dennes roll under Utlevnaden, som tar tre minuter.

Är det inte något hyperindividualistiskt i att person A kan utforska känslor vållade av person B på person C, utan att behöva krångla med de relationskonsekvenser som skulle uppstå om A levde ut känslan på B? A får utrymme att ta känslan mot B till nya nivåer när hänsyn till A-B-relationen ej behöver tas. I längden leder det väl till social bortskämdhet, då man inte avkrävs ansvar för sitt känsloutövande.

Det känns märkligt att se vår nyss så auktoritära guide sitta och blotta sitt inre i samtal med en lyhörd men resultatinriktad Leviatha. Med en liten blankett i handen avancerar Leviathan med sina frågor: du vill känna dig åtrådd av en inkluderande Höghet som ser dig? På en skala 1–5, vilken begär- resp. aggressionsnivå vill du ha? 5:a, 4:a? Stryptag? Nähä? OK, gå in i bastun och inta de Förbjudna Produkterna så går jag och instruerar Funktionären.

Det visar sig att Funktionären är samme man som nyss sa att han behövde Utlevnad.

-Kan både Funktionär och Utlevare dra nytta av Utlevnaden? undrar jag

-Nej, bara Utlevaren lever ut, försäkrar hon.

Misstanken om att Funktionären ska försöka slå två flugor i en smäll kvarstår dock under Utlevnaden.

Utlevare och Funktionär intar positioner: Funktionär med armarna mot taket, Utlevare i 90-gradersbugning. 3, 2, 1 – Funktionären avancerar mot Utlevaren, griper tag i hennes huvud, varpå ett slags hångelbrottning varvat med rungande örfilar tar vid. Vi praktikanter står i ett hörn och ser på.

Ca 00.00, min Utlevnad

Min tur att gå till mötesrummet för att konsultera Leviathan. Vilka OK har jag, medvetna eller undermedvetna, som bör levas ut? Har jag känt mig underlägsen, dominant? Hyst agg, begär, mot min nästa? Samtalet är intressant, och en bit bort hör jag min konfiskerade mobil vibrera under några häften. Jag öppnar upp och berättar – Leviathan är vänlig och jag har hunnit tappa känslan av absurditet, likt man vänjer sig vid en kvardröjande doft. Inga stryptag eller pussar, ropar jag efter Leviathan när hon går för att instruera en lämplig Funktionär.

Väl på plats ombeds Funktionären och jag att inta positioner, varpå Leviathan drar sig undan. Först står vi bara stilla, väntar. Rummet pulserar, nedräkningen början. Först då ser jag att Funktionären är samme salladstjuv som sa att han skulle behöva Utlevnad då det uppstod Okamratliga Känslor mellan oss. Helve – timern drar igång.

Ca 00.30, Kamratföreningen Leviathan upplöses och återkonstitueras

Efter att återigen ha hittats grubblande i duschen förs jag upp i mötesrummet igen. Varje midnatt upplöses föreningen för att undvika etablering av permanenta hierarkier – endast om föreningens f.d. medlemmar kallar till återkonstitueringsmöte återbildas föreningen. Även nu: under två minuter finns den inte. Mötet avslutas med civilisationsgymnastik, jag får en stol med mitt namn och min mobil och det är över.

Ca 00.50, Andra Långgatan

I början känns det som en lek. I mitten är man outcreeped. I slutet har man hunnit vänja sig vid det nya normala, så till den grad att när man äntligen kliver ut i nattluften med manifestet i näven blir alldeles överväldigad. Tur då att en vän råkar se mig när jag går där, ensam, omskakad och smått hjärntvättad, vilt stirrande på guld och blinkande loggor. En något friare men ändå mer behärskad utlevelse följer.

Men kl. 04.12, hemma och färdigdansad, är jag ännu uppe och googlar på ”immersive performance”. Kom, kom, låtom oss leka…? Läxa?

Äsch, nog var det ett immersive performance. Vi fick utforska gruppdynamik till smärtgränsen och de reaktioner jag observerade hos mig själv och de andra deltagarna var… Slående. Tänk att de nästan fick mig att tro att det hela var på riktigt. Så snabbt det går att vänja sig vid totalitära mönster. Det kändes äkta; det blev vad vi gjorde det till, och vi gick all in. Lärorikt – jag vill att du testar.

 

Kamratföreningen Leviathan

Göteborgsversionen, på Skogen.

Koncept och regi: POSTE RESTANTE (Erik Berg, Linn Hilda Lamberg, Stefan Åkesson)


Aktörer: Josefina Björk, Majula Drammeh, Linn Hilda Lamberg, Erika Lindahl, Iggy Lond Malmborg, Benjamin Quigley


Ljuddesign: Eric Sjögren

Musik: Wierdsville 


Produktion: POSTE RESTANTE


Samproduktion: Skogen

 

 

Omslagsfoto: Patriez van der Wens. Bilden visas här något beskuren.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om ““Det kändes äkta, det blev vad vi gjorde det till, och vi gick all in”

  • Marie Andersson

    Blir lite Kejsarens Nya Kläder över det hela. De försökte inbila sig att kejsaren var påklädd, medan ni försökte intala er att sekten var en lek, vilket gav den kontroll över er. Så som du beskriver det låter det inte som en lek, och även om det var det till att börja med så tror jag att skådespelarna till slut gick in i sina roller så till den grad att det blev på riktigt. Sättet de går till väga på är typiskt för hjärntvätt. Det kvittar om deras mening var performance eller ej, det har samma effekt ändå. Stegvis upptrappning, förnedring, kontroll av både språk och tankar. Otäckt, men som du skriver, lärorikt.