Sezuan_banner

Den oändliga godhetens dilemma


”Hur kan en god människa leva som god i en värld som mestadels består av ondska?” Karin Noomi Karlsson har sett Den goda människan i Sezuan på Folkteatern i Göteborg.

Bertold Brechts Den goda människan i Sezuan hade premiär 1943 i Schweiz och är kanske, jämte Mor Courage, hans mest kända pjäs. Händelserna kretsar kring den fattiga flickan Shen Te som är den enda som fortfarande bryr sig om alla människors väl och ve i en värld där övriga människor har hemfallit åt girighet, egoism och ondska. Hennes genuina godhet och omsorg om andra straffar sig gång på gång och på det hela taget känns situationen minst sagt hopplös.

För att förstå vad för typ av föreställning Den goda människan i Sezuan är behöver man kanske veta lite om genren som sådan. Pjäsen tillhör den så kallade episka teatern, en teaterform där en distans mellan publiken och rollfigurerna skapas genom att skådespelarna håller en distans mellan sig själva och rollerna. Publiken tvingas ta ställning i avgörande frågor utan att få alla svar från det som sker på scenen. Genom att ständigt bryta illusionen ska publikens inlevelse hejdas, och tanken är att publiken då ska göra egna reflektioner kring skådespelet. Denna så kallade verfremdungseffekt är en av Brechts huvudprinciper och ett återkommande drag i hans alster. Den episka teatern kan ses som en protest mot Aristoteles enhetsteater och ett försök att inte låta åskådarna ta emot teaterstycket som passiva konsumenter.

Att sätta upp en pjäs av Brecht skapar förväntningar. Hans verk har haft en enorm betydelse för teatern, poesin och teatervetenskapen. Att se en pjäs av Brecht känns stort och i bästa fall kan man få uppleva en intellektuell stimulans som mer traditionell teater sällan åstadkommer. Man tvingas bli en del av skådespelet och man får möjligheten att själv skapa sig en fortsättning av det man nyss har sett.

Hur väl levde då Folkteaterns uppsättning upp till förväntningarna? Premiären bjöd på en blandad upplevelse. Det är kanske framför allt i detaljerna som den stora behållningen ligger. Det verktygsbälte behängt med dildos och piskor som Shen Te har runt midjan när hon ska ta emot sina torskar och som hon kränger av sig i all hast när hon vill dölja sin profession. Fläktarna med sin skarpa belysning i bakgrunden som understundom får publiken att kisa för att kunna se vad som händer på scenen. Greppet att låta utvalda personer i publiken hjälpa till med när det är dags att bryta för paus genom att ställa larmet på sina mobiler.

Det är en aningen postmodern tolkning av Brechts episka drama som möter oss och risken är att man som åskådare lämnar föreställningen med en känsla av tomhet. Fjärmandet från skeendet har i vissa fall kanske dragits ett steg för långt för att kunna väcka engagemanget hos publiken, och när ensemblen avslutar med att uppmana åskådarna att skapa sitt eget slut så känner åtminstone jag mig mer förvirrad än engagerad i de frågor som pjäsen är tänkt att väcka.

Överlägset bäst på scenen är vattenförsäljaren Wang som lever upp till Brechts intentioner med den episka teatern. Det är lätt att fatta sympati med hans skadade hand och hans tröstlösa försök att försörja sig genom att sälja vatten till de som törstar. När han demonstrerar att han inte behöver pengar till att operera handen genom att lyckas tappa upp vatten med enhandsgrepp smälter man lite inombords.

Sezuan0912_kardo

Kardo Razzazi som vattenförsäljaren Wang. Foto: Jeanette Frank och Jonas Nyström, Each and Other

Skuggspelet som pågår i bakgrunden väcker frågor om vad det är som egentligen pågår och det ger en upplevelse av att det som sker på scenen egentligen är irrelevant för händelseförloppet. Man vill kika bakom de stora pappersridåerna för att försöka hitta en förklaring som man anar finns men inte riktigt förmår gripa tag i.

Och hur kan en god människa leva som god i en värld som mestadels består av ondska? Frågeställningen är i allra högsta grad aktuell med tanke på situationen världen idag. Intentionen med pjäsen, att få åskådarna att ifrågasätta samhället idag och att ropa på förändring till det bättre, förloras en smula på grund av ambitionen att distansera sig till all och alla. Kvar blir ett till viss del fragmentiserat skådespel som ändå bjuder på en intressant upplevelse, även om engagemanget inte riktigt vill infinna sig. Se gärna Den goda människan i Sezuan på Folkteatern och njut av detaljerna i skådespelet och rekvisitan och av en hel del goda skådespelarinsatser. Men engagemanget som man hade hoppats på får man till viss del skapa själv.

 

Den goda människan i Sezuan

Regi: Frida Röhl

Spelas på Folkteatern i Göteborg till och med den 10 december

 

Omslagsfoto: Den goda människan i Sezuan; Folkteatern. Foto: Jeanette Frank och Jonas Nyström, Each and Other.


Om Karin Noomi Karlsson

Gästskribent för Scenkonstguiden. Karin Noomi Karlsson är en doktorand i litteraturvetenskap från Göteborg som har halkat in i teknikinformatörsbranschen tack vare sina kunskaper i översättning av teknikinformation. Litteraturnörd av börd som med myndig stämma föreläser om allt ifrån verkstadsimplementation till retorik.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *