Rent Foto Harald Nilsson

Den eviga kampen för överlevnad


“För mitt i all den här sorgen så finns det ändå hopp och det handlar om att våga älska här och nu”. Karin Noomi Karlsson har sett RENT på Balettakademien och passade på att ta ett samtal med två av de medverkande – Anton Myrén och Rasmus Richter.

Fattigdom, drogmissbruk, utfattiga bohemer och uppblossande AIDS-epidemi från tiden före bromsmedicinernas intåg i sjukvården – det låter kanske inte som den bästa förutsättningen för en musikal. Men det är just detta som utgör grunden för den mångfaldigt belönade Rent av Jonathan Larson från 1996. Larson fick själv aldrig se sitt verk på scenen. Samma morgon som premiären avled han, endast 35 år gammal, på grund av en oupptäckt aortadissektion, men hans verk lever vidare och spelas återkommande på scener runt om i världen.  Berättelsen utspelar sig under de sista åren på 80-talet och vid övergången till 1990 och den handlar om en samling människor som kämpar för sin överlevnad trots att dödlig sjukdom och fattigdom allvarligt hotar deras existens. I denna misär spirar kärlek och hopp, trots att de alla lever på randen till utplåning. Rent bygger delvis på Giacomo Puccinis opera La Bohème från 1896 men har flyttat handlingen till en modern kontext, och istället för TBC är det HIV/AIDS som är farsoten som dräper alla i sin väg.

För de som växer upp idag kan det låta som ett dåligt skämt att man levde under ett akut dödshot om man smittades med HIV, men innan bromsmedicinernas intåg 1996 var detta en realitet för de allra flesta som bar på viruset. Man hade kanske ett par år på sig innan man utvecklade AIDS och man dog under svåra plågor av sjukdomar som för en fullt frisk människa kanske hade lett till en vecka i sängen och en antibiotikakur. Detta är den tragiska verklighet som utgör bakgrunden till Rent och Larson baserade sin musikal på sina vänners öden under AIDS-epidemin.

En trevlig pratstund

Den 16 mars har RENT premiär på Balettakademien i Göteborg och det är årets musikaltreor i regi av Reine Lööf som står bakom den här uppsättningen. Jag fick möjlighet att prata med två av eleverna veckan innan premiären och det märktes att de såg fram emot premiären. Anton Myrén spelar Tom Collins och Rasmus Richter gör rollen som Angel Dumott Schunard, ett udda par bestående av en filosofiprofessor och en dragqueen. De skämtar glatt om att de övervägde att Rasmus skulle komma i full Angel-outfit för att ge en extra dimension åt intervjun, men att de valde att spara den upplevelsen till premiären. Vi slår oss ner i ett mysigt och lugnt konferensrum på andra våningen för en stunds samtal kring musikalen och arbetet kring den.

Berätta lite om föreställningen för mig! Har ni valt att göra en traditionell uppsättning, har ni gjort några stora ändringar? Vad är det för typ av föreställning ni sätter upp? Och hur förbereder man sig för en sån här musikal med tanke på den ganska tunga berättelsen som utgör bakgrunden? Hur förhåller man sig till sjukdomen som idag går att behandla så att man lever ett gott liv?

Rasmus – Temat från ursprungsuppsättningen är såklart kvar även om Reine, vår regissör, har valt att göra en del ändringar och det kommer du ju att se på premiären. Bland annat undersöker vi patientperspektivet istället. Alltså hur det är att gå från aktiv människa till patient.

Anton – Jag har sett dokumentären om Jonathan Larsons liv för att få lite kött på benen. Hans liv och vad som inspirerade honom…

R – Den var 2 timmar och handlade om hur hans eget liv präglade Rent, hur hans vänners liv blev en del av historien. Hur det var tänkt från början. Rollfördelningen skedde veckan innan repstart. Man visste inte vilken roll man skulle få så man ville få en helhetsbild.

Hur har ni jobbat med rollerna för att få Tom och Angel att träda fram och för att bygga relationen mellan era rollfigurer?

A – Det handlar om att bygga en stabil grund att stå på. Man kollar in historierna och scenerna.

R – Återkommande i berättelsen är att vi har en dag på oss att lära känna varann. Hur löser man det utan att det känns påklistrat?

A  –  Båda vet att de lever med en dödlig sjukdom. Det handlar nog om att spela ut relationen så mycket som möjligt. Man får försöka hitta ett annat perspektiv kring karaktärerna.

R – För mycket direktiv kan dessutom vara ”för bra”. Jag vill fokusera på det första mötet mellan Tom och Angel. Det är viktigt att det känns genuint. Man behöver hitta enkelheten i relationen.

A – Ja, precis. Hur skulle det kännas om man håller handen för första gången någonsin? Hur är det med saker man inte kan sätta sig in i? För att försöka få förståelse för såna saker har vi haft en del föreläsningar om sjukdomar bland annat.

R –  Vi såg bland annat en föreställning av en tjej som handlade  om hur det är att växa upp med en knarkande pappa. Det är svårt att föreställa sig hur det kan vara… Efter föreställningen hade vi samtal kring temat vilket gjorde att man fick en djupare insikt i ämnet.

A – Det blir mera verkligt när någon berättar sin historia.

R – Det känns skönt att ha haft föreläsningar om sånt.

A – Reine vill att vi ska kunna förstå andra perspektiv och det har gjort att vi har haft en hel del arbete utanför manus. För att få bättre insikt, en annan bild av historien.

R – Patientperspektivet har varit viktigt. En del av oss har besökt ålderdomshem och pratat med boende. Vad är viktigt för en när man vet att det snart är slut. Vi värderar saker väldigt olika beroende på livssituation. Vad är viktigt för de gamla? Genom att prata med dem kan man komma närmare en förståelse av olika perspektiv på livet. Det har varit lärorikt.

A – Alla har sitt livs historia med sig i ryggsäcken. Bagage, det ordet kommer upp ofta i våra diskussioner i klassen. Hur mycket vågar man dela med sig av sig själv?

Hur var det med era förväntningar inför att sätta upp Rent då? Det är ju inte direkt den muntraste musikalen. Ofta tänker man sig musikal som något glatt och positivt, men Rent är ju ganska annorlunda.

R – Rent är en sorglig, tung musikal. Den förväntan vi hade innan repstarten var att det här kommer att vara jobbigt, men det ändrade sig när vi väl kom igång. Så fort vi hade börjat kändes det bara bra och det gör det fortfarande. För mitt i all den här sorgen så finns det ändå hopp och det handlar om att våga älska här och nu.

A – När man repar en sån här musikal är det viktigt att tillåta sig att känna som man känner, att våga visa känslor. Det är okej att gråta om man känner att man behöver det. Vi har lärt känna varann bra i klassen och det är okej att visa känslor inför de andra i gruppen. Vi stöttar varann.

R – Ja, det är viktigt att ta tillvara på känslorna som kommer upp under arbetets gång.

Vad har varit svårast?

A – Jag har varit med i en uppsättning av Rent tidigare. Då kan det bli svårt att ta sig bort från förra versionen och göra en helt ny version. Då gjorde jag en annan roll också.

R – Det är svårare att hitta ärligheten i uttrycket när det bara är repliker med musik hela tiden. Man måste anpassa sig till musiken hela tiden och kan inte få till samma eftertryck i replikerna som om det är blandat med talade repliker och sång.

Vad har varit roligast med det här examensarbetet?

A – Jag gillar verkligen gemenskapen i Rent. Att jobba hela klassen tillsammans. Det är här vi skriver vår historia.

R – Kollektivet är en tråd genom hela musikalen. Rollutmaningen har varit bra. Det är kul att få utmaning på vägen nu när vi snart är klara med utbildningen.

Hur känns det inför premiären?

A – Det känns bra att få chansen att visa upp sig från sin bästa sida. Vi har haft bra flyt genom hela arbetet, det känns bra.

R – Nästa vecka blir det mer på allvar med publikrep och så. Jag tycker att vi har haft lagom lång reptid och nu är det bara småsaker kvar. Det känns betryggande. Nu ska vi visa att vi har jobbat hårt.

Innan vi skiljs åt blir jag erbjuden att titta på den öppna repetitionen som pågår. Det är ett fokuserat och taggat gäng som repeterar övergångar mellan olika scener. Regissören Reine Lööf och koreografen Gunilla Olsson studerar arbetet noga och kommer med instruktioner och kommentarer när det är påkallat. Anton och Rasmus hoppar genast in där de ska vara och jag får en försmak av vad som kommer att möta publiken på premiären. Det är en mäktig känsla att få ta del av vad landets framtida musikalartister har att erbjuda.

Ridån går upp…

Och själva premiären då? När vi gick in i skolteatern så var det som att kliva rakt in i rollfigurernas liv. Skådespelarna står redan på scenen och är mitt i ett skeende, det kan vara ett telefonsamtal, att packa en väska, att byta några ord med någon. Detta pågick medan folk slog sig ner och det gav en känsla av att man befann sig mitt i händelsernas centrum. Det blev en mjuk transition mellan förberedelser inför start och när föreställningen drar igång som gjorde att man plötsligt och utan förvarning befann sig inne i handlingen.

Samma känsla finns kvar genom hela föreställningen. Rollfigurerna kunde ha varit våra grannar på gården och dialogen mellan dem kunde lika gärna ha hörts i förbifarten när man var på väg till sin egen port eller när man öppnade ett fönster för att vädra. Det känns helt okonstlat och det är lätt att känna sympati för de olika personerna på scenen. Det är en samling trasiga själar som möter oss, som trots alla motgångar och svår sjukdom hyser ett hopp om en bättre morgondag.

Och trots att händelserna utspelar sig under en kort tidsperiod – i första akten bara en dag – så hinner vi lära känna personerna ganska bra. Dialogen är rak och öppen och de blottar sig för varandra ganska omgående. Det finns inget utrymme för småprat när man behöver klargöra sin HIV-status innan man går vidare i relationen. Sjukdomen binder dem alla samman och de blir som en stor familj som ser till att värna om varandra. Men som alla familjer har även den här sina problem. Roger Davis överger Mimi Marquez som har dragits allt längre ner i missbruket. Rogers enda sätt att överleva, och att äntligen kunna skriva den där låten han drömmer om att skriva, blir att fly bohemkollektivet. Han kommer så småningom tillbaks och Mimi återfinns i en närliggande park, döende av sjukdom och missbruk. Filosofiprofessorn får sin dragqueen, trots att professorn verkar lite tvekande till en början, och det är också deras relation som lyser starkast på scenen. Efter ett rånöverfall, där Tom blir misshandlad och sedan omplåstrad av Angel, faller de handlöst för varann och efter det är de oskiljaktiga. När Angel så småningom ligger på sitt yttersta och Tom sminkar av hen är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Kopplingen till HIV/AIDS återkommer med jämna mellanrum genom att deltagarna i en samtalsgrupp för HIV-positiva där alltfler stolar lämnas tomma när deltagarna en efter en dör.

Sällan har jag berörts så på djupet av en föreställning och när sista tonen klingat ut sitter jag med tårar i ögonfransarna och en klump i bröstet. Heder åt denna ensemble som vågar ta sig an de svåra, tunga frågorna och som inte räds att driva publiken till tårar. För faktum kvarstår – även om vi idag kan behandla just HIV framgångsrikt så är problematiken tidlös. Det kommer alltid att dyka upp nya sjukdomar och det kommer alltid att vara de fattigaste som drabbas hårdast. Men mitt i allt detta mörker lever hoppet ändå kvar, och det är detta hopp som driver mänskligheten framåt.

Ska du bara se en enda föreställning under våren så se Rent! Det är kärleksfullt och rått på en och samma gång och du kommer att lämna salongen full av funderingar och tankar kring det du just har sett. Men inte för att det är svårbegripligt utan för att det berör dig ända in i själen. Och Angels kostym då? Angels uppenbarelse är värd sin väntan, det kan jag lova!

 

RENT

Spelas härnäst:
Torsdag 22 mars, 19.00
Lördag 24 mars, 15.00 & 19.00
Söndag 25 mars, 18.00
Måndag 26 mars, 19.00

Balettakademien, Göteborg

 

Regi: Reine Lööf
Koreografi: Gunilla Olsson
Kapellmästare/Keyboard: Viktor Stener
Gitarr: Carl Eksmo
Bas: Staffan Andersson
Trummor: Pär Löfqvist
Produktionsassistent: Lina Persson och Matilda Karlsson
Mask och kostym: Agnes Duvander och Jens Lundmark
Översättning: Ulricha Johnson

I rollerna:

Mark Cohen – Henrik Jingåker
Lill Cohen – Julia Carlström
Roger Davis – Rasmus Hanák
Mimi Marquez – Anna Salonen
Tom Collins – Anton Myrén
Angel Dumott Schunard – Rasmus Richter
Maureen Johnson – Therese Persson
Joanne Jefferson – Sara Andersson
Benjamin ”Benny” Coffin /Gordon – Nils Natt och Dag
Meg /Mrs Cohen – Louise Lindhe
Pam /Alexi Darling – Isabelle Koenen
Ali /The Mama – Charlotte Mannerstråle

 

Omslagsbild från föreställning, foto: Harald Nilsson


Om Karin Noomi Karlsson

Gästskribent för Scenkonstguiden. Karin Noomi Karlsson är en doktorand i litteraturvetenskap från Göteborg som har halkat in i teknikinformatörsbranschen tack vare sina kunskaper i översättning av teknikinformation. Litteraturnörd av börd som med myndig stämma föreläser om allt ifrån verkstadsimplementation till retorik.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *