dilanomoa_banner

Delad humor är dubbel humor


Att Tankesmedjans programledare Dilan Apak och komikern Moa Lundqvist slog sina kloka huvuden ihop för att producera humor i poddform och på scen är vi flera som tackar vår lyckliga stjärna för. Med succéföreställningen Den inre häxprocessen i ryggen blickar duon nu framåt (och bakåt) i turnén med Det nya tråkiga där de driver med sin egen generation. Scenkonstguidens Erika Ingelsson stämde träff för att prata bästisskap, prestationsångest och givetvis om drömmen att bli uppäten av en späckhuggare.

Hur träffades ni och blev kompisar?

Moa: Vi följde varandra på Twitter innan, det tycker jag är viktigt att lägga in, för jag följer en väldigt utvald liten skara! Sen fick jag veta att du skulle börja på Tankesmedjan och då blev jag väldigt glad för det var i samma veva som Emma Knyckare slutade och jag var rädd att jag inte skulle ha någon att gå på stan med, som vi tjejor gör!

Dilan: Just det, jag kom dit och testsände en gång. Men det var ingen gnista då direkt, att vi blev helt besatta av varandra och typ började facebookchatta.

Moa: Nä, jag är ju oxe så det tar lång tid för mig. Generellt i mitt liv tar det tid. Jag gillar det, när det får växa fram.

När kom ni på att ni skulle jobba tillsammans utanför Tankesmedjan och Sveriges Radio?

Dilan: Det var inför Malmöfestivalen 2014 väl? Alla gör någonting där och då tänkte vi att vi kunde göra något tillsammans för jag gillar inte att köra stand up själv. Så det var ju en escape-plan litegrann, men vi hade gjort mycket sketcher i Tankesmedjan och märkt att vi funkade ihop. Så då gjorde vi Den inre häxprocessen som var vår första föreställning. Sen dess har det bara rullat på. Jamen vi hade ju en jävla tur alltså. Att vi fann varandra!
Moa: Jag höll ju på med stand up och har ju gjort det en del men jag har också tyckt att det varit så himla hemskt och jobbigt att göra det. Men nu tycker jag att det är så himla kul att göra scengrejer när vi gör det tillsammans. När det har gått dåligt när jag kört själv så får jag mycket mer ångest än när det går dåligt för oss när vi kör. Det blir inte på samma allvar efter ett gig när man är två. Man behöver inte känna ”jag är värdelös” utan då kanske man tänker ”Amen vi hade inte flyt” men det känns aldrig som en katastrof. Och det har aldrig varit samma katastrofer som när jag stå uppat själv ibland!

Så vad är ditt värsta stand up-minne Moa?

Moa: Det var när jag var i Umeå i höstas när jag var med på en humorfestival och bara hade skrivit skämt om ett privat fastighetsbolag som har tagit över hela Umeå. Alla i publiken var från näringslivet, biljetterna kostade typ 400 spänn så det var inte riktigt min målgrupp. Jag bombade så jävla mycket, det var ett långt set på 20 minuter och det var helt tyst. Så efteråt var jag helt crushed och drack kanske sju öl på 40 minuter och försökte glömma det. Det var så hemskt och många undrar varför tjejer som börjar med stand up ofta slutar men det är någonting som gör att det är mycket svårare att bära när man gör det själv på det sättet. Det är horribelt.

Dilan: Åh, det är så fruktansvärt. Förstår du nu varför jag inte vill hålla på med stand up själv?

Bidrar den snubbiga kulturen i stå upp-världen till din ångest Moa?

Moa: Jag tycker att det är så fruktansvärt obehagligt att vara socialt off i ett sammanhang! Jag kan inte hantera känslan av att flera personer inte tycker om mig. Vilket man typ måste kunna hantera på något sätt om man håller på med stand up. Det tror jag att man kanske har lite lättare för om man är uppvuxen och uppfostrad som man, att man inte hänger upp sin personlighet lika mycket på andra i rummet. Jag tror såklart att snubbar också mår piss när de har ett dåligt gig och så. Men för mig har det hängt kvar så länge i min självbild att det liksom förstört min vardag. Jag tänker att det handlar om att jag är inlärd sedan så länge att det är livsfarligt att vara pinsam eller sticka ut på ett sätt som gör att andra tycker att man förstör stämningen. Det är såklart saker som om man har tid och energi man kan jobba med och säkert öva bort men jag har ju hittat ett sätt nu som jag tycker är jättekul och som jag mår bra av och då vill jag ju lägga min energi på det. Det är nog ganska vanligt att sådant här händer för många kvinnor som håller på med stand up. Det kanske är synd… Men jag vill bara hitta ett sätt att jobba som är kul, vilket vi gjort nu!

Så hur hanterar ni prestationsångest när den uppstår?

Dilan: Det är så kul för att det är liksom ständigt aktuellt känns det som. Ja hur fan hanterar vi det?

Moa: Ja… Mycket genom att älta det lite. Men också genom att ta ett steg ut från sig själv. Det är det som blir lättare när man är två. För ofta pendlar det och det antingen är jag eller Dilan som inte vill gå upp på scenen på grund av prestationsångest. Men om det till exempel är jag som inte har ångest så kan jag ju se hur absurt och oproportionerligt det är. Och då kan jag säga ”Men herregud det är ingen fara, det kommer gå bra och bli kul” och vice versa. Det är så jag tänker att man kan hantera mycket ångest, genom att känslomässigt förstå att det inte är hela världen. Sen kommer det kanske ändå finnas där men det behöver inte innebära att man vill gömma sig. För det är då som det kan bli ett riktigt problem, när man verkligen känner att det är outhärdligt och man vill springa därifrån.

Dilan: Men sen också det klassiska tricket att tänka som en man: ”Fuck it, nu säger jag dom här sakerna och är det inte kul så kommer jag fortfarande vara en underbar och älskvärd person.” Män kanske inte tänker exakt så men…

Moa: Och inte för att underskatta det vi jobbar med men det är ju underhållning, vi ska ju inte in och operera någons kranskärl. Det är ju fortfarande att vi jobbar med humor och känslan av att någon kan dö är ju faktiskt oproportionerlig. Men jag tror också att det är en naturlig reaktion när man står inför massor av människor som man inte känner.

Dilan: Och våra främsta verktyg som vi jobbar med är ju våra egna tankar. Nu tror jag verkligen genuint att alla jobb är tråkiga på sitt sätt, men det är ju kanske lite skönt att kunna luta sig tillbaka på något slags verktyg eller mätinstrument eller vad man nu använder men vi har ju bara det vi tycker och tänker och vad fan ska folk tycka om det?

Moa: Det står ju verkligen och faller med att någon tycker att det är lite kul att lyssna på. Om ingen människa skulle tycka det så finns det inte, och det är det som också är lite läskigt.
dilanmoasigill

Vill ni berätta om er föreställning ”Det nya tråkiga” som handlar om generationsforskning kring 90-talister? Vad har ni haft roligast med?

Dilan: Jag tycker det är kul att 90-talister har visat sig vara så oerhört konservativa i sitt levnadssätt och nu ser man det så mycket tydligare i sin omgivning. Hela ens facebookflöde blir som forskningsmaterial: Dom skaffar hus och dom skaffar barn och gör karriär tidigt… Dom är modernt gammalmodiga på något sätt. Istället för att kanske få en fast tjänst hos direktörn så är man entreprenör. Men det är ju fortfarande att man börjar tidigt med att ha en stabil inkomst och ett stabilt liv. Samtidigt som det typ är omöjligt i dagens Sverige, för att det antingen inte finns jobb eller bostäder beroende på var man befinner sig i landet.

Moa: Jag tycker det är roligt med fenomenet i sig. Det finns sådan generationsforskning som vi har läst men det är ett ganska diffust forskningsområde eftersom att det ju alltid är ekonomiska och politiska förklaringar till varför exempelvis flera i en generation är arbetslösa. Men i det här forskningsfältet så är det mycket mer spekulativt, att det handlar om typ
90-talisters personlighet. Så det finns mycket att göra humor på av den anledningen, om man väljer att konsekvent inte se politiska förklaringar utan istället bara ”90-talister är såna, dom vill ha en kärnfamilj”. Det är roligt att tänka sig ett forskningsfält som hanterar samtiden på det sättet!


Upplever ni att det varit någon slags konkurrens mellan er och i så fall, hur förhåller ni er till det?

Dilan: Har vi det? Alltså det är det som jag tycker är så skönt, att det aldrig någonsin har funnits något behov av att hävda sig i den här relationen från något håll. Men när jag dippar och är låg så känner jag: ”Åh gud jag är den tråkiga i den här duon”. Men jag har aldrig känt att jag är bättre eller sämre än dig eller något… Vad glad jag blir att jag känner så!

Moa: Jag försöker tänka efter om det varit något sådant men det har det faktiskt inte varit. Men precis den grejen har jag också känt om man själv känner att man är tråkig i någon sketch eller föreställning, då kan det vara såhär ”Vad tråkigt att jag är den dåliga av oss två”!

Dilan: Och jag upplever heller inte att folk utifrån har försökt skapa någon slags konkurrens och ställa oss två mot varandra. Vilket jag tror har att göra med hur vi är mot varandra. Det är liksom inget fejksysterskap utan vi backar upp varandra och vi gör vårt arbete tillsammans och vi är stolta över varandra. Och jag tror att det faktiskt lyser igenom. För annars tycker jag att det ofta kan hända. Jag vet att jag har ställts mot andra inom samma bransch, att typ någon sagt ”Är det Gina Dirawi du tävlar mot?”

Moa: Hahaha

Dilan: Och det är ju bara för att vi är blattar, men att det ändå händer. Men jag tror fan att folk verkligen har hajat att den situationen aldrig kommer uppstå.

Vad är det bästa respektive svåraste med att jobba med sin bästis?

Moa: Jag tycker om allt med det för att det skapar så bra förutsättningar att vara kreativ. För att det inte finns några hämningar, det tycker jag är väldigt viktigt när man jobbar med humor. För det handlar så mycket om att få fram ofiltrerade saker och sen lyckas modellera om dom så att dom blir roligare på ett eller annat sätt. Dom hämningarna uppstår väldigt lätt med andra tycker jag och att man då begränsar sig själv lite.

Dilan: Ja, vi vågar visa lite vidriga sidor för varandra när man bollar saker, man kan spåna fritt. Jag behöver liksom inte vara rädd för att Moa ska tycka att jag är en galen psykopat för att jag tycker en grej utan att det faktiskt kan vara något kul. Gud, jag vill inte jinxa något nu men jag ser inga svårigheter med att jobba med dig!

Moa: Nej inte jag heller… Det låter som att vi hittar på nu men jag har inte upplevt några samarbetssvårigheter. Alla svårigheter har handlat om personliga känslor av att känna att man själv inte kan och sådär.

Hur går det att skilja på det privata och jobb när ni till exempel poddar?

Dilan: Den ska ju vara så enkel som den går. Rak och ärlig och bara genuina samtal typ.

Moa: Och jag tycker det är så pass roligt att jobba med humor så att om vi är på en fest typ och jag kommer på en sketch så är det inte så att jag bara ”Åh nej nu överarbetar jag mig själv”.
Dilan: Egentligen pratar vi ju om jobb varje gång vi ses, men det är alltid roligt. Och sen är du väldigt bra på att ge oss ledighet Moa!

Moa: Ja, jag försöker ju jobba in olika sovmorgnar och lediga stunder –

Dilan: Och alkohol. Moa är en bättre livsnjutare än jag, jag är jättetacksam för det. Det är så bra. Jag är mer lat men Moa kan säga ”Ja, vi kan sitta still nu men vi också ta ett glas vin eller se en bra serie”

dilanmoainsta

I er podcast berättar ni om era storslagna pensionärsplaner, kan inte berätta lite för våra läsare?

Dilan: I Florida har dom ganska festliga äldreboenden. Så där tänker vi att vi ska bo de sista 5-10 åren av våra liv när vi är gamla och supa knulla knarka slåss. Det kan man göra där för dom är helt galna.

Moa: Källa TV!

Dilan: Och sedan när jag känner för att dö så ska jag ta heroin, för att jag har hört att det känns som att man är tillbaka i livmodern. Så att cirkeln liksom sluts. Men då ska ju du Moa innan dess skjutas ut –

Moa: Precis jag tar något mer hallucinogent, typ svamp eller LSD och sedan skjuts jag ut ur en kanon i havet. Sedan vill jag gärna bli uppäten av en späckhuggare beroende på hur svårt det är att ordna. Knarket och skjutet ur kanonen kommer att göra att jag dör eftersom att min kropp är så gammal och skör men att det fortfarande är ett otroligt rus och att jag genom späckhuggaren återgår till jorden. Genom matriarken i späckhuggarflocken.

Dilan: Och jag kommer se det hända!

Detta bygger ju på att ni båda blir lika gamla.

Dilan: Ja det måste vi verkligen ordna. Men vi får hoppas på vetenskapen.

Moa: Ja, herregud. Lite krav får man väl ställa på det här samhället.
Så vi har ju en väldigt långsiktig plan på vårt samarbete i alla fall.

Dilan: Ja vi är lite som Kent, vi slutar stort på alla sätt!

Moa: Performance Art!

Slutligen: Har ni något i pipen?

Båda: Jaaaa….

Moa: Jag tror inte vi kan berätta om något än.

Dilan: Men vi kan ju säga att det händer grejer så håll ögon och öron öppna!

 

Omslagsbild: Erika Ingelsson

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *