straight_passing_bild_0

Hallå CRUSH!


Publicerades 2019-08-20

Matilda Johansson haffade ljudverkskollektivet CRUSH inför premiären av det interaktiva ljudverket Straight Passing i Malmö.

 

Vilka är CRUSH?

Lisa: CRUSH är ett ljudverkskollektiv som gör interaktiva, platsspecifika ljudverk sen 2014. Vi (Robin N Spegel, Laura Wihlborg och Lisa Färnström) har tidigare jobbat med att försöka skapa begär mellan två främlingar och undersökt om det går att ge publiken en erfarenhet av ett queert görande/varande.

Robin är frilansande dramatiker med bas i Malmö och Laura är radioproducent och jobbar för det mesta med radioteater och dokumentära radioprogram/poddar/reportage.

Robin: …och Lisa är regissör. Hon bor i Stockholm och jobbar på Riksteatern just nu.

 

Berätta lite om er som grupp? – Hur hittade ni varandra?- Hur jobbar ni tillsammans?

Robin: Jag och Lisa jobbade med Lesbisk Makt och pratade om att vi ville göra en guide för hur en ska kunna ragga. Och att det vore kul i ljudformat. Tror det var Lisas idé med ljudgrejen. Och jag tror att vi sen frågade Laura, som jag hade pluggat med och som kunde ljud och kanske åt vi tre en pizza och pratade och så kändes det kul och sen gjorde vi ganska snabbt vår första grej.

Lisa: Jag var väldigt inspirerad av NYXXXs verk avatarvaro. Minns att jag var fascinerad av att själv vara med i verket och vara så styrd. Att jag spelade scener mot andra i publiken och fick replikerna i realtid. Att mötet mellan oss liksom hände och inte hände samtidigt.

Laura: Jag älskade också avatarvaro! Jag var förvånad av att något interaktivt kunde kännas så tryggt, det hade jag inte varit med om förut.

Robin N Spegel och Lisa Färnström Foto: Anna Classon.

Robin N Spegel och Lisa Färnström Foto: Anna Classon.

Vad är Straight Passing för slags verk?

Lisa: Straight Passing är en poetisk stadsvandring om kärlek och fascism. Du laddar ner föreställningen som en app på din telefon och upplever den utomhus med egna hörlurar. Via instruktioner från appen och en medföljande karta rör du dig runt på stan. Det är lite som att promenera en ljudbok, eller kanske en skattjakt för vuxna.

 

Jag läste att en kan bli rädd av er föreställning. På vilket sätt blir en skrämd? Blir en ”Krypa-under-skinnet-rädd”? Eller kanske “inte kunna sova utan lampan tänd-skrämd”? Både och?

Robin: Nä. Alltså jag tror en blir mer lite skrämd i stunden, inte att det sitter kvar efteråt. Det som publik har sagt efteråt har varit att de blivit uppstressade – fått bråttom? Och sen kanske nån obehaglig/hemsk känsla stannar kvar lite mer.

 

Har ni jobbat med egna rädslor?

Robin: Nej, men vi har jobbat med förutsättningen för att/om/när det inte går att leva som hbtqai*person i Sverige. Jag vet inte om jag skulle kalla det en rädsla, kanske mer ett faktum som personer redan lever i och/men en erfarenhet som ingen av oss har.

Lisa: Vi har också researchat en del kring hur det är på andra platser runtom i världen idag.

 

På vilket sätt är publiken huvudroll? För en göra egna val? Kan en påverka historien?

Robin: Vi jobbar oftast med att detaljstyra publiken men ja det finns val. I framtiden vore det kul att göra något med fler val!

Lisa: Både och tycker jag. En del av vår grej är också att publiken slipper välja. Du deltar, men vi bestämmer. Vi kommer guida dig i alla lägen. Det är vårt sätt att göra trygg interaktivitet på.

Laura: Publikpersonen är ju liksom en sorts skådespelare och publik samtidigt, den som liksom utför föreställningen.

 

Robin, du börjar ju bli en thrillermästare (Robin regisserade bland annat Sommarmorden, en deckarmusikal som spelades i somras)! Vad är det som lockar med genren?

Robin: Det känns rätt i tiden. Det är nog bara en trend. Nu byter jag till romcom.

Lisa: Robin vill alltid egentligen göra Romcom. En erotisk lesbisk fars typ.. Hon väntar bara på rätt uppdragsgivare.

 

Vad hoppas ni att en tar med sig av verket?

Lisa: Det där är alltid en svår fråga tycker jag… Jag har liksom ingen sensmoral. Eller ingen agenda på det viset. Jag vill att folk ska känna och tänka bara, vilka känslor och tankar är upp till dem.

Robin: Jag håller med Lisa.

 

Vad är utmaningarna med en ljudvandring? Fördelarna? Vad är svårt/begränsande i skapandet?

Robin: Det är jättekul och smidigt att jobba i ett så litet team, vi kan ta alla konstnärliga beslut snabbt och testa mycket olika… Det mest begränsande är tekniken, tex nu att det är gps-styrt har betytt att vi hela tiden måste befinna oss på platser där gps:en fungerar…

Lisa: Ibland kan folk ha svårt att förstå vad det är vi gör. Många är tveksamma innan, men sen när det väl provar så tycker de flesta det är ganska enkelt.

 

Ljudscenkonst är ju lite på uppsving?! Håller ni med? I så fall varför tror ni att det är så?

Laura: Jag tror att en stor anledning till det är att tekniken utvecklats. Som konstskapare finns det flera (relativt) nya sätt att föra fram sina berättelser på och det är ju inspirerande, tycker jag i alla fall! Nu när vi för första gången testat att göra en gps-styrd soundwalk så väcks det ju massa nya idéer och tankar medan vi jobbar, eftersom vi inte riktigt utforskat detta klart än. Sen tror jag också att hela podcast- och ljudboksboomen som kommit senaste åren gör att publiken är liksom inne på det här med ljud! Folk är vana vid att lyssna på berättelser medan de rör sig runt på stan och i olika miljöer.

 

Verket spelas både i Malmö och Stockholm, skiljer de sig åt? Hur mycket är platsen en medspelare?

Laura: Platsen påverkar mycket i det här verket! Jag tycker de känns väldigt olika varandra. I Malmö utspelar det sig till stor del i ett industriområde och det rimmar ju bra med det dystopiska vi berättar om. Bagis 2019 är istället på många sätt motsatsen till vår homofoba framtidsdystopi. Oftast rätt gemytlig stämning, det sitter regnbågsflaggor uppsatta lite överallt osv…

 

Straight Passing Malmö


-Ett thriller-mysterium i hörlursformat där du spelar huvudrollen.

Malmö Stadsteater
Spelas 20 augusti – 24 augusti

20-23 augusti, personliga starttider mellan 17.30-21.30
24 augusti, personliga startider mellan 12.00-21.30

Biljetter köpes via Malmö Stadsteater.

 

Omslagsbild: Edith Hammar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *