kriget2_banner

Brutalt och verkligt på Göteborgs Dramatiska Teater


”Om jag skulle förstå skulle jag nog behöva bli hälften människa och hälften djur, precis som kvinnorna vittnar om att du blir i ett krig.” Katinka Richter har sett Kriget har inget kvinnligt ansikte på Göteborgs Dramatiska Teater.

Rött blod, svart aska, vita benknotor, kärlek, död och mänsklighet. En mänsklighet som jag, uppväxt i Sverige, har svårt att förstå. Går det någonsin att förstå den verklighet som ett krig innebär och den mänsklighet som drivs fram i det? Går det att sätta sig in i det hatet som får dig att döda en människa, den tålighet som gör att du inte känner någon smärta eller den kärlek som bara existerar när döden kan slå till vilken sekund som helst?

Jag ska vara ärlig. Jag har inte läst Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Men redan i inledningen av Göteborgs Dramatiska Teaters uppsättning av boken så förstår jag hur otroligt mycket jobb hon måste ha lagt ner. Malin Lindroths dramatisering ger en tydlig bild av de intervjuade kvinnorna och hur de till en början tvekar och är skeptiska inför att dela med sig av sina minnen. Aleksijevitj måste ha jobbat hårt för att vinna tillit och förtroende.

Dramaturgin är sedan noggrant utmejslad. Vi får följa kvinnornas val och kval i vad de berättar om. Följa deras minnesbilder och associationer. Föreställningen är texttung. Både regin av Erik Åkerlind och scenografin av Fianna Robijn är sparsmakad. Ett val som känns ganska självklart med tanke på underlaget. Det finns inget storslaget i krig, inte heller i de berättelser som förs fram. Stundtals blir det långsamt och träsmaken blir påtaglig. Men under större delen av föreställningen blir jag lite för indragen i de tydliga bilderna av brutalitet som målas upp genom Hanna Ullerstams och Mia Erikssons finstilta och skickliga skådespeleri. Deras kast mellan ångesten och glädjen som minnena framkallar är fullkomligt strålande. Med hjälp av små små medel får vi följa med i osäkerhet, ilska, sorg och vemod.

_MG_5446-_hemsida

Foto: Fianna Robijn

Så lyckas de? Får de mig att förstå? De får mig att rysa. De får mig att vrida på mig när bilderna blir alltför brutala och verkliga. De får mig att följa med i berättelserna, under en timma, trots att föreställningen inte innehåller några tvära kast eller överraskningar. Men de får mig inte att förstå krigets verklighet. Om jag skulle förstå skulle jag nog behöva bli hälften människa och hälften djur, precis som kvinnorna vittnar om att du blir i ett krig. Men det är nog ingen som vill att vi ska förstå, tvärtom säger en av kvinnorna själv; ”Kan någon verkligen förstå som inte själv har varit med?”. Det de vill är att vi ska minnas. Vi ska minnas vad de har varit med om. Jag vill också att vi ska minnas. Att det ska finnas ett kollektivt minne av vad ett krig innebär som kan hindra kommande krig. Även om vi inte kan förstå så kanske böcker och föreställningar som den här kan hjälpa oss att minnas det vi inte själva har minnen ifrån.

 

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Göteborgs Dramatiska Teater

Spelas tom 9 april

 

Omslagsbild: Mia Eriksson och Hanna Ullerstam i Kriget har inget kvinnligt ansikte. Foto: Fianna Robijn

 


Om Katinka Richter

Gästskribent och ambassadör. Katinka Richter har tidigare studerat Teaterns teori och praktik i Malmö och har nu flyttat till Göteborg för att utbilda sig till Internationell Kulturprojektledare på Kulturverkstan. Mest intressant tycker hon att det är med politisk scenkonst, vare sig den består utav provokationer, dekonstruktioner eller visioner.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *