Something about Wilderness, Skånes Dansteater, 170516

Bråkig scenkonst på resa i tid, rum och perspektiv


Oscar Steen har sett Something about Wilderness – and several attempts at taming beauty på Skånes Dansteater.

Om en ska summera miljön kring nordvästra Malmö så tänker jag främst på västra hamnen och Kockums betongbyggnader, en kombination utav ny och gammal betong, Malmös industriella historia som de senaste femton åren, har börjat omgärdas utav stadens nya IT och framtidsprojektsprofil. Området har ritats om under relativt kort tid till en modern stadsdel med rena linjer av sten och glas med kulisslika smågator som lämpar sig väl att spela in reklamfilmer och tv-serier.

I det här området ligger då Skånes dansteater, och på den annars så ordinära parkeringen framför teaterhuset har nu Karin Svensson (Landskapsarkitekt och univeritetsadjunkt vid SLU) och Carola Wingren (Professor vid SLU) byggt upp föreställningens första rum. Den hemliga trädgården, som teatern kallar den, sträcker sig över parkeringen och öppnas upp för fritt utforskande utav publiken. Det handlar visserligen om samma typ utav minutiöst planerad grönska (kompletterad med konstgräs på marken) men det här rummet har begåvats med brutna siktlinjer, gömda vrår och insynsskydd. Jämfört med den kringliggande stadsbildens pedagogiska utformning träder en verkligen in till en hemlig plats som krokar i mig från första stund. I trädgården ligger en ljudbild som flyttar mig till de skånska bokskogarna, via digitala filter som förvrängt lövsus och insektsvingar till synthsignaler. Hela tiden balanserar musiken mellan de ljud en känner igen från analoga miljöer och dess digitala tolkningar, mellan slumpmässiga rytmer och hårt komponerat. En stor eloge till Jéan-Sébastien Côtè var musik är ständigt nävarande men aldrig påträngande, och som kommunicerar så väl med både rum och dansare.

Dansare ja. Efter en liten stunds utforskande kommer den som söker finna. Camille Marchadour, Hazuki Kojima, Peder Nilsson, Yiorgos Pelagias, Kristian Refslund, Jing Yi Wang, Maria Pilar Abaurrea, Clara Olausson, Erika Poletto och Sarah Bellugi-Klima hittar en utspridda i trädgårdens gångar, upptrycka mot murgrönorna och planterade i rabatterna. Alldeles stilla till en början men långsamt börjar deras kroppar vakna upp. Till en början i korta stötar för att sedan utforska de rum som för tillfället omger dem. Var och en för sig, hela dryga trettio minuter utspelar sig där ute i trädgården och jag rör mig emellan dansarnas solonummer med en fågelskådares nyfikenhet. Som betraktare hamnar jag i ett märkligt läge där jag å ena sidan går igång på den nära kontakten till scenhändelsen (ibland måste jag flytta på mig i sista stund för att inte bli träffad utav ett oväntat utfall i dansen), samtidigt som jag i den här närheten känner mig smutsig och inte så lite voyeuristisk. Utan bättre jämförelse ser jag på växter som tränger sig upp ur jorden och utvecklas från flora till fauna framför mig. Möjligheten att välja vilket solonummer en vill söka sig till var för mig högst nödvändig pga. att intensiteten hamnade stundtals på alltför höga nivåer om jag stannade hos en allt för länge.

somethingaboutwilderness6380_web

Fotograf: Malin Arnesson

Så småningom flyttar Wilderness in från trädgården och in i de ordinarie lokalerna och jag skall inte spoila hur ensemblen gör detta men det är skött väldigt fint och fördjupar ens förhållande till dansarna och en egen roll i scenkonstverket ytterligare. Väl inne i foajén lugnar saker ner sig en aning och Riccardo Zandona håller en hysteriskt rolig monolog, eller anförande, på den stora trappen iförd en magnifik regaliaklänning. Allt sker på italienska (ett språk som jag kan säga god dag och god kväll på) och börjar i en ordinär ”välkommen-ton” för att sedan vecklas ut till något som skulle kunna vara ett full blown manifestproklamerande med två liter tillsatt hjärta. Frustrerad och underhållen av att inte förstå något garvar jag högt varje gång jag utläser ”C” ”D” ”futura” och ”morte”.

Fotograf: Malin Arnesson

Fotograf: Malin Arnesson

Den tredje, avslutande och största delen äger sedan rum inne på den ordinaria scenen där inget grönt får ta plats. Hela scenytan står städad och öppen sånär som på ljusriggarna. Vi har fri sittning och längst fram har dansarna ifrån trädgorden redan tagit plats. Här inne tar en mer traditionell dansföreställning vid där musiken utifrån trädgården har tagit en mer rytmisk sväng och solon blandas med ensembledelar, det är en bråkig koreografi med starka svängingar mellan våld och ömhet. Kläder ömsas som skinn och jag är inte säker på om tiden går i kraftig snabbspolning eller smärtsamt trögt. Den kroppsliga kommunikationen samsas med poesi och det bråkas mycket mellan scen och salong. I det tomma rummet som rymmer nio kroppar, kläder, en stol och en mikrofon ryms en mängd historier som bärs upp utav dansarnas individuella konstnärliga språk. Melanié Demers och Laïla Diallo har hittat en väldigt fin balans mellan gruppen och individen som öppnar upp till en föreställning där jag skulle kunna följa varje dansare under en hel föreställning och få helt olika historier berättade för mig.

Det är synd att en inte använde sig utav den hemliga trädgården ytterligare, jag förstår att det ur logistik synpunkt skulle kunna bli besvärligt med risken för svenskt sommarväder och avskräckta besökare, men den första delen var också den starkaste och som använde sig utav publiken i iscensättningen på ett av de mest lyckade sätt jag har sett. Det måste ju ändå sägas att en rörlig publik på en dansföreställning är ett underbart tilltag och med lite längre tid i det gröna hade många nya grepp kunna ha utforskats. Men bortsett ifrån denna lilla missade möjlighet så kan jag inte annat än ta hatten av för hela ensemblen. Det här är ännu en fjäder i hatten för Skånes dansteater.

 

Fotograf, omslagsbild: Malin Arnesson


Om Oscar Steen

Oscar Steen är en 29-årig scenkonstnär som studerar Teaterns teori och praktik vid Teaterhögskolan i Malmö. Han bosatte sig i staden 2007 har sedan dess hållit ett finger på både kulturpolitik, scenkonsten och Malmös resa till en internationellt präglad konstnärsstad.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *