Ola Kjelbye

Bortvirvlad av Utvandrarna


Göteborgs Stadsteater sätter upp Vilhelm Mobergs Utvandrarna i regi av Pontus Stenshäll. Matilda Johansson har sett uppsättningen och känner sig omtumlad i både tycke och smak.

Vi möts av LED-skärmskartonger som molnlikt hänger i taket och en frontad micklinje, skådespelarna kommer in i moderna kläder med detaljer av allmoge, eller för att vara mer specifik, med dala-referenser. Sedan börjar berättelsen. Den bekanta berättelsen om utvandrarna, med Kristina och Karl-Oskar i täten. Det blir storytelling, buskis, drama och frigruppslösningar som blandas i ett virrvarr. En blandning av stilar som gör att det hela landar lite avigt. Vad är det jag har sett?

 

Aktualiteten är given, att svenskar minsann inte alltid har kunnat klappa sig gott om magen och känt sig säkra, utan fått stå med mössan i hand och hoppats på en bättre vardag i ett annat land. Faktum är att 1,2 miljoner svenskar lämnade Sverige för att komma undan svält och fattigdom. Något som är bra att bli påmind om när språkbruk som vi och dom vinner mark. Jag blir också drabbad av människornas livsöde och kamp och börjar direkt tänka på de människor som befinner sig på flykt idag. Men så fort jag börjar känna med karaktärerna på scen så drar föreställningen åt ett annat håll och enligt min mening plojar till det hela lite väl mycket. Ett tydligt distanseringsgrepp, som skulle kunna kallas brechtiansk om du så vill. Kanske handlar det om humor, att den inte riktigt var min, men samtidigt måste jag påstå att det på vissa ställen snarare blev en drift med karaktärerna. Vi skrattade åt och inte med dem, eller nja, vi var många som inte skrattade alls.

 

Samtidigt blir jag varm av skådespeleriet, det är alltid härligt att se proffs jobba. Gizem Erdogans Kristina visar sådan värme och Ashkan Ghods Karl-Oskar sådan kärlek att jag själv blir smittad och förälskad i deras relation. Överlag måste jag hylla rollsättningen, okommenterat får vi se en blandad ensemble med olika bakgrund där män spelar kvinnor och vice versa. Kristina Issa är också en stor behållning och i andra akt vibrerar hela salongen av hennes klagovisor i folkmusik-klang.  

På bilden Gizem Erdogan och Ashkan Ghods  Foto: Ola Kjelbye

På bilden Gizem Erdogan och Ashkan Ghods
Foto: Ola Kjelbye

Medmänsklighet löper som en glödande tråd och jag värmer mig med den. Istället blir det maktens män som avhumaniseras när de stormar in och förtrycker iklädda läskiga masker, men även där plojas allvaret bort med till exempel en växande erektion.  

 

Visst sen sitter inte småländskan som en smäck och körpartierna rungar falskt och det är klart att det stör. Scenlösningarna är ett kapitel för sig, trots projicerade dockskåpsmiljöer och monologer som projicerades likt förvrängda picasso-ansikten känns det inte särskilt fräscht. Vi har sett det förut, och visst måste inte allt vara nytt men här känns det snarare som om budgeten inte räckte till fast den nog funnits där. Frigruppslösningarna blir även dom åt det plojiga hållet istället för skapa dynamik och svung.

 

När jag lämnar salongen är jag omtumlad, vad är det jag har sett? Och när allt kommer kring handlar det kanske om tycke och smak. För i botten finns bra skådespeleri, människoöden att tänka till kring och humor för vissa. Så varför inte skaffa sin egen uppfattning?

 

Bild i bannern: på bilden Kristina Issa Foto Ola Kjelbye

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *