Limmerskan_banner

Barnteckningar och lim


Juryn för Scenkonstgalan 2017 har sagt sitt och det är hela tre stycken dockteatrar som är nominerade. Det är Teater Sesam från Göteborg, Dockteater Månstjärnan från Umeå och Malmö Dockteater, logiskt nog från Malmö. Rasmus Klamas zoomar in på två av de nominerade teatrarna och snackar om att äta middag med en kirurg, att ge mening åt döda ting och att skapa dockor efter barns skisser.

Jag tycker att det känns så kul att en relativt dold konstform som dockteater får ta plats med hela tre nomineringar på årets Scenkonstgala. Jag är så nyfiken på varför det händer nu. Kanske är leken och fantasin extra viktig när vi ska bearbeta det som just nu händer i vår omvärld? Eller så är det bara så att dessa tre dockteatergrupper verkligen har levererat i år? Oavsett så ville jag snacka lite mer med dem. Teater Sesam har jag faktiskt redan gjort en intervju med för ett par år sen inför deras föreställning av Don Quijote. Läs den här!

I denna text så kikar vi lite närmre på Dockteater Månstjärnan och Malmö Dockteater. Två ganska olika teatrar men med samma utgångspunkt – dockteatern. Jag tänkte bjuda er på lite inside-information om dessa två godbitar. Vi börjar med Malmö Dockteater som är nominerade för föreställningen Limmerskan och The Glue Movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom neddragna persienner. Jag ringde upp Ellen Norlund som står för idé, rum, regi och skådespeleri. Jenny M. Jensen ligger bakom musiken och ljuddesignen, sen har vi Kerstin Weimers och Hanna Reidmar som har designat ljuset.

Själva föreställningen utgår ifrån Ellens alter-ego Limmerskan som från början var en ritad figur som sen har växt till att även ta fysisk form. Ellen hittade en cape som såg lite ut som den hon ritat åt Limmerskan och sen började hon klä ut sig till henne och rörde sig mellan olika konstformer och till slut landade det i Limmerskan och The Glue Movement. 

– Själva föreställningen var uppdelad i två delar, där första akten var performance och andra akten var en utställning. Eller en interaktiv installation, kan man säga, där publiken själva fick gå runt och uppleva. Jag ville skapa ett rum som var tryggt och varmt, där man kunde vara ensamma tillsammans.

limmerskanforestallning1

Fotograf: Hanna Reidmar

Ellen utgick ifrån materialet lim och lät sig sen associera fritt utifrån det. Hon förhöll sig både till lim som fysiskt material men också kring dess mer metaforiska betydelse.

–  Lim är ju metaforiskt nånting också, om hur vi försöker limma ihop våra liv. Vad som har gått sönder? Vad vi vill laga? Också vad vi längtar efter ska gå sönder? Hur kan vi limma ihop saker på nya sätt? Vi hade till exempel en lim-middag där vi pratande om lagande och söndrande med personer som på olika sätt lagar i sina yrken. Vi hade ett samtal med en kirurg, en bokkonservator och en psykolog.

Jag är kanske lite konservativ i min blick på dockteater, men detta känns inte helt tydligt som dockteater. Så jag ställde helt enkelt frågan. Är din föreställning dockteater?

– Ja, det är det väl. Eller jag vet liksom inte riktigt. Det är häftigt med Malmö Dockteater för Erik (Holmström, konstnärlig ledare på Malmö Dockteater reds. anm) sa till mig “det är ett experiment, gör vad du vill”. När han sen såg premiären så sa han “det här är verkligen dockteater för mig”. Och det är det väl, eller kanske snarare objektteater. Det finns ett flytande narrativ som uppstår när jag ger mening åt döda ting.

I mitt tycke så är Malmö Dockteater en så fantastisk frisk fläkt i dockteater-sverige och jag tycker att de pushar gränsen för vad dockteater egentligen kan vara. Det är som att det inte finns någon tradition som de känner att de “måste” följa, utan de kan göra vad de vill. Jag undrar om Ellen känner likadant.

– Det är något med den platsen, Malmö Dockteater. De värnar så mycket om experimentet. Det hände verkligen något när jag inte behövde begränsa mig.

Limmerskan och The Glue Movement är nominerade i kategorin Årets formförnyare och Ellen har verkligen jobbat mycket med formen i den här föreställningen och egentligen i hennes konstnärskap överlag.

– Det känns fantastiskt att bli nominerad! Jag har inte alltid känt mig hemma i teatervärlden för att det ska vara ett specifikt uttryck. Jag har längtat efter rum där jag får röra mig fritt. Att en får röra sig mellan olika uttryck och konstformer. In i premiärveckan visste vi inte om det skulle bli en utställning eller en föreställning.

Slutligen så vill jag ju såklart fråga den klassiska frågan. Kommer du att limma ihop din outfit?

– Haha, det var en väldigt bra idé. Jag kommer definitivt ha med mig lim i handväskan, det har jag nästan alltid. Man vet aldrig när man behöver det. Så är det någon som vill ha limhud så får en komma till mig.

_DSC0349_cop 2

Fotograf: Hanna Reidmar

Vi går raskt över till Dockteater Månstjärnan från Umeå som är nominerade i kategorin Årets slowfood – näringsrika långkok som får oss att växa som människor.

Det var Margareta Selander som 1987 slog slag i saken och startade Månstjärnan, hon både skriver manus, skapar dockor och skådespelar. De senaste 10 åren har hon haft med maken Lars-Göran och när jag ringer upp henne frågar hon om jag vill intervjua även honom. Absolut, säger jag och hon sätter på högtalartelefon. Margareta (och Lars-Göran också för den delen) är en sån person där det känns som att det bara kryllar av idéer, berättelser och historier. Så det är liksom bara att hoppa på tåget och hänga på. Först så berättar Margareta historien om Dockteater Månstjärnan.

– Jag var under några år hemma med mina barn och hade dagbarn och vi höll på mycket med dockor och teater och spelade föreställningar på biblioteken. När min äldsta dotter sen började på förskolan så kände jag att jag ville fortsätta att utveckla dockteatern. Jag jobbade på och är väl vad man kallar för självlärd. Jag gick lite kurser i dockteknik och mim, men sen har jag jobbat på och till slut så kände jag att jag ville komma ut och spela mer och då startade jag Månstjärnan.
Hela 30 år har de varit igång och jag funderar på hur en orkar hålla i så länge? Margareta berättar att det har varit rätt tuffa år och hon har fått kämpa mycket. Men har ändå kunnat leva på dockteatern. Men sen förstår jag varför. Margareta berättar historia efter historia om hur hon fått en idé här och en idé där och sen gjort pjäser av dem. Jag känner att det nästan verkar som att idéerna kräver att bli pjäser.

– Jag har många gånger sagt att detta är den sista pjäsen jag gör. Men idéerna fortsätter komma. Som för ett tag sen när jag kom hem till ett av mina barnbarn och fick se en teckning hon hade gjort. Så kände jag, där har jag min docka! Efter det har jag skapat många dockor efter barnteckningar. Inför Var är mamma? (den senaste föreställningen som spelades 2017 reds. anm.) så beställde jag teckningar på idéer jag hade.

Det är också i föreställningen Var är mamma? där vi hittar en av Margaretas favoritdockor.

– Hon är gjord från en barnteckning och ser lite speciell ut. Den är häftig att flyga med och sen är själva karaktären spännande för att hon förändras från att vara den elaka fågeln till att bli lektant. Sen är hon väldigt rolig att se på när hon flyger.

Bild 8

Nu är de nominerade till årets scenkonstgala i kategorin Årets slowfood, så jag undrar om hon någonsin har tänkt på Månstjärnan som ett näringsrikt långkok.

– Jag kan tänka mig att juryn har tänkt på att jag har hållit på så länge och kämpat i motvind men aldrig gett upp. I början gjorde jag väldigt enkla föreställningar, men de har blivit mer och mer professionella och stora med fantastisk musik.

Efter att ha varit tyst hela samtalet så tar nu Lars-Göran till orda.

– Jag kom in i dockteater-grejen av en slump för 10 år sen. Det var Margaretas partner som skadade tummen i en föreställning så jag fick hoppa in. Nu när vi har blivit nominerade har jag sagt till Margareta att vi måste hålla på 10 år till, hoppas vi är friska! Jag har också ofta frågat henne hur hon orkar fortsätta. Det är för barnen, säger hon, se deras glädje hur de dras med i illusionen. När vi spelade en föreställning för ungdomar så kände vi att det skulle bli svårt att fånga de med alla plattor som finns nuförtiden. Men efteråt så var det flera som kom fram och sa att de skulle bli dockteaterspelare. Det är så häftigt att få någon att gå igång på en föreställning.

Slutligen så undrar jag givetvis om några dockor får hänga på till galan och där är Margareta och Lars-Göran inte riktigt överens.

– Jag tänkte att de skulle få stanna hemma, säger Margareta. Medan jag vill att de ska följa med, säger Lars-Göran. Vi har inte riktigt löst det än.

Så lägger vi på luren och jag känner mig alldeles varm i hjärtat över att ha fått tjuvkika in på två kämpande och varma människor. Jag känner mig avis på de Umeå-bor som får ta del av deras hjärnor fulla av idéer och fantasi.

Då var denna inzoomning klar och vi stänger boken om de nominerade för denna gång. Nästa gång vi tar fram den igen så står galan bakom nästa knut. Vill du köpa dig en biljett (såklart du vill), så gör du det enklast genom denna länk.

Kolla in de andra nominerade här.  

Scenkonstgalan 2017

Lördag 17 februari
Stora teatern, Göteborg

Omslagsbild från Limmerskan och The Glue Movement. Fotograf: Gabriel Flores Jair

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *