axel

Mer slott och 1700-tals kärlek


Publicerad 2018-01-04

“Jag visste inte vad som var värst, att jag tyckte att det var extremt pinsamt eller att alla andra tyckte att det var så väldigt roligt.” Från pinsamhet till att bara vilja ha mer. Amelie Svenstedt har sett Axel von Fersens Charmkurs.

Att recensera ”Axel von Fersens Charmkurs” var svårt då det inte är som något annat jag tidigare har upplevt inom scenkonst och därför bör denna text snarare kallas för ett kåseri.

För mig som yrkesverksam kommunikatör är Livrustkammarens sociala medier ett måste att följa, där finns det en mycket smart och rolig person (personer?) som med en stor dos av samtidshumor förgyller vardagen i flödet med bilder och texter om museets historiska föremål, utställningar och evenemang. Det är också i detta flöde som jag för första gången fick nys om ”Axel von Fersens Charmkurs”. I ett enkelt Facebook-evenemang hade tusentals personer svarat på den så kallade kursen bestående av charmtipsmed inspiration från självaste Axel von Fersens dagböcker och brev. Allt framfört av ”von Fersen”-nörden Caroline Donath. Orsaken till att jag då inte deltog i kursen var av den enkla anledningen att det var utsålt till sista stol, därför blev jag mycket glad när tillfälle återigen gavs att delta på 2018 års sista charmkurs (platinum edition).

Tillsammans med min mor och tillika historieälskare klev jag in på det väl undangömda Kristinehovs Malmgård i Stockholm den 30 december med skyhöga förväntningar. Nu skulle jag både lära mig något och bli underhållen, en ganska sällsynt kombination. Huset var fullt med folk och i en sal med stora 1700-tals målningar samlades publiken på uppställda stolar framför Caroline Donath. Klassisk musik spelades ur högtalarna samtidigt som hon välkomnade gästerna med hög, förvrängd röst. Det här var något helt annat än en ”vanlig” föreställning, det förstod jag direkt. Men när musiken dämpades och publiken var på plats så började jag tvivla.

Jag uppfattade inledningen som osammanhängande och förvirrande. Referenser som jag inte förstod flög genom luften (det var ju trots allt den avancerade versionen). Och då Donath bad oss att värma upp genom att samtala med våra grannar så stelnade jag till – det här hade ingen förvarnat om. När hon en stund därefter dessutom uppmanade oss att göra ljud som ”oooh”, ”aaah”, ”oj” och ”nähe” som reaktioner på vad hon berättade, så ville jag sjunka genom golvet. Folk hängde snabbt på, gjorde alla sorters ljud och skrattade högt medan jag stirrade ner intensivt på mina händer. Jag visste inte vad som var värst, att jag tyckte att det var extremt pinsamt eller att alla andra tyckte att det var så väldigt roligt. Hade jag missat något? Var det min okunskap i historia som straffade mig? Eller var det helt enkelt inte min humor? Jag hör själv hur detta låter, men jag hade faktiskt kommit för att lyssna på Donaths berättelser, inte för att göra gruppövningar.

Denna känsla höll i sig de första 30 minuterna av kursen. Ända fram tills att Donath började berätta om Axel Von Fersens barndom och om 1700-talets anda, samtidigt som hon ledigt refererade till nutida företeelser.  Jag tittade upp från mina händer och lyssnade istället för att skämmas. Historierna överlappade varandra, musik ackompanjerade vissa delar, riktiga repliker från Von Fersens dagbok citerades och utvalda charmtips vävdes in. Jag log åt någon referens och skrattade åt en annan. Charmtipsen var träffsäkra och lustiga. Jag släppte ner mina axlar och lutade mig tillbaka. De i publiken som fortfarande ”oo:ade” och ”aha:ade” hade blivit en lustig krydda till innehållet och jag var faktiskt inte tvingad att ljuda själv. Det gick upp för mig att Donath kunde allt, allt om 1700-talet i allmänhet och Von Fersen i synnerhet. Det var inget skämt. Jag roades, följde med i berättelserna och fantiserade om tiden som var. Svensk historia som jag annars (om jag ska erkänna) har varit rätt ointresserad av, kom till mig och blev intressant. Donath berättade om Von Fersens bravader, kvinnor och kärleken till Marie Antoinette. När kvällen började gå mot sitt slut så ville jag ha mer. Mer klassisk musik, mer kungligheter, mer slott och mer 1700-tals kärlek.

Så vad var det egentligen som hände den där kvällen innan nyårsafton? Jag brukar ofta vara väldigt bestämd över hur jag känner och tycker men denna gång blev jag tagen på sängen av mina egna reaktioner. Att ett starkt obehag kunde vändas till något positivt. Att man inte behöver skämmas för vad andra gör, att man bara behöver delta i det som man är bekväm med och kanske testa det innan man sätter sig på tvären. Sen tänker jag även att om man lyckas få någon att känna så mycket på så kort tid så måste man vara något av ett geni. Caroline Donath är ett geni. Hon är helgalen, tar mycket plats och struntar i om hon stryker medhårs eller mothårs. Det som är viktigt för henne är historien och hennes älskade Axel von Fersen. Jag är dessutom mer intresserad än någonsin av 1700-talet och det känns inte längre så avlägset. Sen är det ju ett extra plus att jag också numera är en diplomerad avancerad charmör.

Ni är nu välkomna att svara ”ooh” eller ”ahaa”.

Bild i bannern: collage från axelvonfersen.com


Om Amelie Svenstedt

Amelie är en nyexaminerad kommunikationsvetare bosatt i Stockholm som arbetar med produktion och distribution av film. Hon har en kärlek för allt som är franskt (nästan), har en dröm om ett liv på landet men lider tyvärr av allt för stor FOMO för att det ska vara görbart. Förutom sina filmprojekt och andra åtaganden är hon ambassadör och gästskribent för Scenkonstguiden.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *