agnes_banner

Att ha vernissage


”Jag har haft en utställning förut. Vissa av er känner den som utställningen jag senare sålde av för öl. Men detta är ändå annorlunda. Denna gången är det inte i ett väntrum till en vårdcentral. Denna gången är det hos en av Göteborgs största kulturella institutioner. Och denna gången ska jag få en vernissage. ” Agnes Brusk-Jahn skriver om euforin och tvivlet inför sin första vernissage, och känslan efteråt.

Det är en regnig aprilonsdag i Göteborg. Jag sitter och slösurfar på min väns soffa – soffan jag för tillfället bor på då jag är hemma i Sverige på besök från Frankrike. Plötsligt plingar det till i mailinkorgen. Det är från Stadsbiblioteket Dynamo. De vill ställa ut mina verk och frågar om jag fortfarande är intresserad. Mina tavlor. Visas på Göteborgs Stadsbibliotek. Jag utropar ett skri och springer en runda i eufori runt min väns lägenhet innan jag sätter mig ner för att svara. Jag svarar att ja, självklart, och vad händer nu? Efter det går korrespondensen fort. Vi bestämmer att ses redan samma eftermiddag, så att jag ska få se ytan och diskutera detaljer. Vi bokar vernissage till augustisöndagen efter Way Out West, med tillhörande utställning två veckor framåt. Min första riktiga utställning.

Jag har haft en utställning förut. Vissa av er känner den som utställningen jag senare sålde av för öl. Men detta är ändå annorlunda. Denna gången är det inte i ett väntrum till en vårdcentral. Denna gången är det hos en av Göteborgs största kulturella institutioner. Och denna gången ska jag få en vernissage. Mitt livs första vernissage. Hur går en tillväga? Jag googlar ”Att ha vernissage” för att bli rikare på kunskap. Bjuda på dricka och snacks, okej, numrera tavlorna, okej, namnsätta dem, njae, den biten skippar jag. Köpa kvittoblock och röda och gröna klisterlappar. Visitkort och informationslappar. Det har jag sen min tidigare utställning. Jag börjar skriva små inhandlingslistor och påminnelser i mobilen för allt jag ska komma ihåg att ordna när jag är tillbaka i Sverige nästa gång.

När jag några dagar senare sitter på flyget tillbaka till Frankrike så pirrar det i magen, men inte bara av flygnervositet denna gång. De följande veckorna håller jag kontakt med de som arbetar på Dynamo och ska hjälpa mig med utställningen. Efter ytterligare några veckor skriver en vän till mig. Han berättar han att hans band ska släppa ett album i samma veva som jag ska ha utställning, och undrar om de kan få spela på vernissagen. Idén om att slå samman dessa två konstformer, precis som jag och min bror redan bestämt att vi ska göra senare i höst (då jag ska ha en utställning till, hade jag nyligen fått veta, för when you’re on a roll you’re on a roll) tilltalar mig, och vi kommer överens om att de ska spela några av sina nya låtar ungefär en timme in.

Vid den här tiden har jag börjat inse att jag kommer återvända till Sverige helt pank efter mitt år utomlands, och även om jag återgår till ett heltidsjobb så kommer det ta ett tag för mig att komma ikapp. Lägg till en utställning med vernissage på det, med konstmaterial, och dryck och snacks till vernissagen, så inser jag att jag kommer bli helt utblottad. Jag börjar således söka kulturbidrag, ett från KulturUngdom, som jag haft kontakt med tidigare kring mitt skrivande, och ett från Göteborgs stads kulturförvaltning.

När det närmar sig mitten på maj så är det dags att skapa facebookeventet. Jag skriver ihop ett event, lägger till datum, tid, och ett foto, och börjar kryssa i de jag vill bjuda in. Plötsligt blir jag fruktansvärt nervös. Tänk om ingen kommer? Tänk om jättemånga kommer? Tänk om de tycker att min konst ser ut som något en treåring kunde gjort? Tänk om drickan till vernissagen tar slut efter en halvtimme? Tänk om bandets tekniska utrustning strular? Vad stort allt blev plötsligt. Men ändå. Under oron och nervositet ligger en liten, pigg och energisk, strimma av iver. Skräckblandad förtjusning, som sekunderna i en berg- och dalbana precis innan den skjuts upp och iväg.

I mitten på juni, samma vecka som jag flyttar tillbaka till Sverige från Frankrike, publiceras det på Stadsbibliotekets hemsida. Och så var det officiellt, på riktigt. Än fler fjärilar i magen. Några dagar tidigare har jag gjort en budget. Jag fick en av mina stipendieansökningar godkänd, och har gjort ett excelark över kostnader och eventuella inkomster. En av mina närmsta vänner arbetar som AD och konstnär. Hon ger mig tips och råd kring praktiska grejer, och ger mig idén om att trycka upp några av tavlorna som affischer.

agnes5

Foto: Ebba Björnfalk

Jag flyttar in i en ny lägenhet, återgår till mitt heltidsjobb på Nudie Jeans, och besöker en ateljéplats jag blivit erbjuden i föreningen Rum 26. Ateljén är underbar, med vita väggar och stengolv, stora fönster, och placerad vid en mysig innergård i Majorna. Jag märker att den snabbt förvandlas till en oas där all eventuell stress och bekymmer lämnas utanför dörren så fort jag kliver in, och jag börjar spendera flera timmar varje lördag och söndag där. Antingen på min presenning på golvet, målandes, eller ute på innergården med en kopp kaffe. När tavlorna är färdiga tar jag hem dem, och sakta men säkert förvandlas min lägenhet till ett mindre galleri med tavlor lutade mot varenda ledig väggyta.

Min pappa sätter mig i kontakt med en vän till honom som jobbar som fotograf och även har möjlighet att trycka upp affischer. Vi bestämmer att han ska hjälpa mig att fota av några av tavlorna och trycka upp dem på akvarellpapper. Mitt sätt att både få behålla och sälja de tavlor som är mina personliga favoriter. Jag sätter mig med prissättning i samma veva, men märker att det är svårt. Jag föredrar fortfarande att få sälja av mina tavlor för öl till glada studenter, men med ateljéhyra, affischtryck, och inköp av målarmaterial så håller det inte längre.

agnes3

Sommaren rusar förbi med heltidsjobb, AW’s på Pusterviks uteservering, besök hos släkt och familj, och varenda möjlig stund i ateljén. Målarstänk på knäna, och ständiga turer till In-Ex för att handla nya canvasdukar, blir vardag. Innan jag vet ordet av är det augusti och mindre än två veckor kvar.

En grå dag kommer jag hem och ser mig om på tavlorna som står lutade mot väggarna. Vad i helvete. Allt är ju skit. Alla kommer hata dem. De kommer tycka att de ser ut som något en femåring gjort, alternativt att det bara är pretentiös skit. Allt jag ser är brister och slarv. Varför tog jag inte mer rött i det hörnet? Vad är det där för färgkombination egentligen? Jag kan ju inte ställa ut de här. Vad håller jag på med? Jag får ställa in. Fan det är bara två veckor kvar, det går ju inte. Jag måste genomleva denna katastrof. Vad har jag gett mig in på? Men, så slår det mig. Varenda gång jag ska publicera en text någonstans, varje gång något jag skapat ska visas upp för allmänheten, så går jag igenom exakt samma kris. I ögonblicket jag tryckt på “skicka” ångrar jag mig, varenda gång, och tycker att detta är den sämsta text jag någonsin skrivit och hur ska jag kunna stå för det här? Och sen, efter ett litet tag, vågar jag mig på att läsa igenom den igen och inser att den var ju ändå helt okej. Ganska bra, till och med. Så det är inte så konstigt att jag går igenom samma kris nu, med mina tavlor. Jag andas igenom det, tar en springtur, möter upp några vänner som får mig att skratta så jag kiknar, och så känns allt bra igen. Åtminstone för stunden. Mina vänner är sen tålmodiga med mig när jag den kommande veckan är konstant stirrig. Hjärnan känns suddig och jag är lättirriterad och upp i varv. Får lust att skälla på sneda dörrkarmar och ger mig ut på långa promenader för att lugna myrorna i kroppen.

agnes4

Foto: Ebba Björnfalk

En vecka kvar. Jag handlar billig dricka och chips i en överskottsbutik, lämnar tavlor till fotografen, signerar och ordnar hänganordningar. Fredagen under Way Out West kommer mamma och hjälper mig att lasta in allting i hennes bil, och så bär det av mot Stadsbiblioteket för hängning. Efter tre timmar är jag klar – och då lättar det. Hängningen blev bra. Den blev riktigt bra. Och jag blev klar, med en dags marginal. Äntligen kan jag andas ut och äntligen känns det inte omöjligt stort och svårt längre utan som det ska kännas – roligt! Jag njuter av helgen tillsammans med mina vänner och när söndagen för vernissagen kommer känner jag mig taggad. Jag kommer till Stadsbiblioteket två timmar innan, möter upp bandet som ska rigga, personalen som hjälper till, och en vän som har lovat att agera assistent under eventet. Jag har givetvis glömt alla posters hemma så jag får be min bror köra hem och hämta dem. Jag har också glömt att numrera flera tavlor samt att skriva prislista, så när de första gästerna kommer rusar jag runt som en guttaperkaboll för att få det sista klart. Fler och fler av vänner, släkt och bekanta anländer och jag får vackra blombuketter och flaskor med prosecco. Vid 15 presenterar jag bandet som sen spelar i tjugo popljuvliga minuter. Gästerna minglar, dricker läsk, äter chips, betraktar tavlorna, berättar för mig vilka som är deras personliga favoriter, köper affischer. Varma leenden, komplimanger och kramar.

agnes1

Foto: Ebba Björnfalk

 

agnes2

Foto: Ebba Björnfalk

Vid halv fem har det börjat mattas av och vi börjar så smått att plocka undan. Vi lassar den överblivna läsken, de två påsarna chips som blev kvar, tavlorna som inte fått vara med, affischer och en pirra i min brors bil och rullar hemåt. Vi lastar av allt hemma hos mig och så går jag och min bästa vän ner till Linné där vi köper sushi och sätter oss i gräset. För när en har haft vernissage så får en unna sig sushi i kvällssolen, med sin bästa vän.

Det är först nu, efteråt när jag sitter och skriver det här, som jag inser att jag glömde stanna upp. Allt rusade på så snabbt och visst njöt jag i fulla drag, men jag var ständigt på språng, ständigt på väg någonstans. Fylla på dricka, mingla till nästa person och nästa igen, le och skratta med mina vänner, njuta av musiken, sälja en affisch, filma till min instagramstory, snabbt kasta i mig en godisbar för att få något i magen. Jag glömde stanna upp, ta ett djupt andetag, se mig omkring, och ta in allt. Känna. Känna, att det här faktiskt är min vernissage.  Det ska jag komma ihåg till nästa gång.

 

Omslagsfoto: Ebba Björnfalk


Om Agnes Brusk Jahn

Agnes Brusk Jahn, 25 år från Göteborg, målar abstrakt bildkonst, skriver, läser Kreativt Skrivande på distans, samt arbetar på Nudie Jeans.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *