13aa_banner

“Återta rätten att få röra vilka kroppsdelar man vill”


Rasmus Klamas intervjuar Bianca Cruzeiro i samband med föreställningen Jag är en Carneval som spelas just nu på Teater Tribunalen. Det blir snack om brassestolar, att bli castad som “utlänningen” och om att vara Hollywoods bäst betalda skådespelare.

2017 regidebuterade Bianca Cruzerio med föreställningen Real talk som spelades på Uppsala Stadsteater. Föreställningen utspelade sig i en repsal som gjorts om till en argentinsk tangoklubb och aktörerna var tangodansare som inte är professionella dansare utan personer som bara älskar tango. Bianca samarbetade då med dramatikern och dramaturgen Alma Lindé, Ivan Wahren på ljusdesign och Frangie på musik/ljuddesign och i nya föreställningen Jag är en Carneval så har de slagit ihop sina påsar igen och denna gången är också Nina Taghavi med i gänget. Bianca står för regi och koreografi, Alma för manus och dramaturgi och Nina för kostym och scenografi. Föreställningen kretsar bland annat kring den brasilianska Hollywood-ikonen Carmen Miranda. Bianca berättar att idén till Jag är en Carneval funnits redan när hon gick på scenskolan (examinerades 2015).

– Jag är från Brasilien, eller mina föräldrar är det och hela tiden under scenskolan så sa folk, “Ska du inte sjunga en sång på Portugisiska” och så. De ville att jag skulle ta fram en del av mig själv som jag kanske inte själv valt. Jag hade då Carmen Miranda som en inspiration. Jag blir alltid castad som utlänningen, jag ska vara kriminell eller exotisk flickvän. Det är också Carmens historia, hon var Hollywoods bäst betalda skådespelare men fick alltid spela samma roll, hattflickan och det exotiska inslaget. Jag blev ganska irriterad över det på scenskolan, allt ska va så himla dokumentärt på teatern idag. Att en ska spela egna upplevelser. Det där satte igång lite olika idéer och i slutet på scenskolan gjorde jag en avslutande grej som en motreaktion till det. Den här idén fanns redan då, men jag vägrade att göra det när det krävdes av mig. Om jag hade varit ärlig mot mig själv kanske jag hade gjort det då.

12a

Tony Apelgren, Bianca Cruzeiro Fotograf: Milja Rossi

Det hela började som en pjäs om personen Carmen Miranda men under processens gång blev det mer och mer en föreställning om henne som fenomen och om hur brasilianska kvinnor blir ifrågasatta för hur de rör sig och klär sig, både på 50-talet när Carmen Miranda var verksam, men också idag när kvinnor från favelorna dansar.

– Det är lite smalt att göra en pjäs om brasilianska kvinnor och Carmen Miranda. Folk vet inte vem hon är, men hon är så stor. Jag var där på karnevalen och där säljs det Carmen Miranda-masker. På gamla skönhetstävlingar, då fanns det ett moment där tjejerna skulle sätta på sig folkdräkter och eftersom Brasilien inte har nån folkdräkt så fick de klä sig som Carmen Miranda. Föreställningen handlar mycket om att återta rätten att få röra vilka kroppsdelar man vill. Att röra rumpan blir ofta automatiskt sexuellt. Att man inte får ha på sig vad man vill och röra sig som man vill, utan att någon ska tycka något om det. Funkeiras (kvinnor från favelorna som dansar och sjunger funk carioca, reds anm.) blir idag stigmatiserade på grund av deras “trashiga” stil. Det de gör är att ha kul med sin musik de gillar.

15a

Bianca Cruzeiro, Binta Blackout, Clara Lee Lundberg Fotograf: Milja Rossi

2002 träffade Bianca föreställningens scenograf och kostymör när de båda gick på Arkitektlinjen på KTH och nu har de startat duon Macacas som tillsammans med Teater Tribunalen gör den här föreställningen. Deras bakgrund som arkitekter har gjort att de utgått mycket ifrån scenografin där de skapat ett Brasilien som publiken får gå in i.

– Vi tänker otroligt mycket rum, det är min ingång till regin. Jag har jobbat som skådespelare framförallt, detta är mitt andra regiprojekt. Jag är minst lika involverad i rummet som i texten när jag skådespelar. Rummet för berättelsen framåt mycket. Vi jobbar också väldigt publikinkluderande, men det är ingen interaktiv teater där man drar upp folk på scen. Publiken sitter i scenografin, publiken ska vara i Brasilien och inte betrakta Brasilien. Vi kommer sälja mat och drinkar som man gör på stranden i Rio. Så publiken är mer som ett scenografisk element än en interaktion.

Slutligen så undrar jag såklart om det kommer vara stekhett på Teater Tribunalen under spelperioden.

– Ja, det hoppas jag. Det är tanken! Förlänga sinnena. När jag ser en föreställning så minns jag det bättre när jag blir involverad. Det blir inte så allvarligt, det ska va lite okej om folk snackar och så. Du sitter i en brassestol, det luktar stekt mat på Copacabana, din drink fylls på. Det händer något när man får käka när man upplever någonting.

 

Jag är en Carneval

Spelas tom 6 maj

Teater Tribunalen

 

Omslagsbild: Clara Lee Lundberg, Binta Blackout, Bianca Cruzeiro Fotograf: Milja Rossi

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *