under_banner1

Arktis, här kommer jag.


”Vi tänker på stormar och motvind, på att till och med stenhård metall fruktar rost.” Yolanta Schultz Rigtorp har sett Under, den sista delen i Under-triologin av Cirkus Cirkör och Västmanlands teater.

När Olle Strandberg var nitton år gammal turnerade han som akrobat. Han gjorde trippelsalto efter trippelsalto, tills en föreställning då han bara gjorde ungefär ⅚ trippelsalto och landade på huvudet. I kraschen bröt han nacken, och förlamades från halsen ned. Det har nu gått över tio år sedan olyckan, och Olle har mirakulöst nog återhämtat sig nästan helt. Föreställningstrilogin Under är skapad av just Olle Strandberg, tillsammans med Cirkus Cirkör och behandlar, med Cirkörs ord, “den oundvikliga kraschen och återkomsten”. 2010 var det Undermän, 2014 var det Underart, och nu är det helt enkelt Under. Ett titelverk. Föreställningen är ett samarbete med Västmanlands Teater, och har precis turnerat förbi Stora Teatern i Göteborg.

Jag har sett alla tre föreställningarna. De första två hann jag med innan studenten, och de resonerade väl med mitt bultande/brännande/blånande tonårshjärta. I sitt vemod, i sin sorgefyllda glädje. Berättarperspektivet har vuxit under trilogins gång: Undermän gav oss akrobatik och mänsklighet på nära håll, med minimalistisk scenografi och höglästa texter, medan Under ger oss allting med storslagenhet och dramatik – helt utan text. Bara scenbild och ljud. Perspektivet är större, metaforerna och scenografin likaså. Det är den stora människans kraftmätning med sig själv och existensens villkor. Människan mot väder, människan mot tyngdlagen. Att över tjugo personer står som “ballongkonstruktörer” på uppsättningens hemsida talar om att de slagit på stort.

Den här gången går jag på en söndag kl 17. Barnfamiljernas tid. De går på toa tre gånger var under föreställningen, nyser, hostar, gnäller och gnyr. Med smartphones i hand. Alla föräldrar skrattar igenkännande åt varandras barn; det är Montessori så långt ögat når. Hypokondrikern i mig ser influensaviruset simma mot mig i luften och stänger munnen; andas genom näsan. Hur som helst. Storans tittskåpsscen täcks från början av ett jättelikt orange tyg. Det ser ut som en stor livbåt någon tömt luften ur, eller en gigantisk fallskärm efter en misslyckad landning. På tyget ligger fem livlösa kroppar, i bleksmutsiga, lösa kläder. En upphöjd plattform längst bak på scen påminner om taket på en stor båt, med rör och kanske är det en lufttrumma. Rostig svart metall. Luft blåser under det stora golvtyget. En skitstor blå fläkt står och brummar dovt vid sidan av allting. Vi börjar alltså i det döda lugnet efter en storm; allting är förstört när vi kommer dit. Det är inte förstörelsen det handlar om här. Båten har trasats sönder i stormen, fallskärmen har rivits i fallet, ryggraden är av. Allting är förlorat, och det vi ser är vad som finns kvar. För det finns någonting kvar, i intet. De sju människorna på scenen börjar långsamt navigera i det nya landskap som förstörelsen lämnat åt dem.

under2

Foto: Mats Bäcker

Jag uppskattar Under. Som verk så är det vackert. Just fysisk scenkonst såsom akrobatik och dans tilltalar mig därför att det lätt blir som en slags poesi. Det behöver inte förstås för att betyda någonting för betraktaren. Det jobbar sig in på ett känslomässigt plan, snarare än intellektuellt; vi letar i symboliken, och i de dramatiska scenbilderna. Vi tänker på stormar och motvind, på att till och med stenhård metall fruktar rost. Vi tänker på naturen, och människan, och naturen i människan. På överlevnadsinstinkten, och på att gå på lina med skyddsglasögon i våldsam motvind. På sorgen och lyckan och den bottenlösa förvirringen i att söka utan mål. På motstånd. Plötsligt har de sju på sig pälskappor och står i samlad trupp på båtplattformen medan operaröster i högtalarna skanderar att “NU SKA VI TILL ARKTIS! VI SKA TILL ARKTIS”. Det uppstår mytologiska associationer, till Odysséer och havets nyckfulla kraft, och jag tänker för mig själv att vägen ur en kollaps nog är som en polarexpedition utan karta och kompass.

Någonting säreget som inspirerar mig är avsaknaden av spänningsuppbyggande dramaturgi. Det är något med det som underbygger den konstnärliga autenticiteten för mig; verket är inte skapat med det huvudsakliga ändamålet att tillfredsställa en publik. Stillheten och det lunkande tempot blir grund för en meditativ upplevelse; en känsla av just ”verk” snarare än ”föreställning”. I Stora Teaterns tittskåp blir det som att betrakta skeendet i en rörlig tavla. Det finns inget klimax. Ingen katarsis på slutet. Ingen blir förlöst av en ren hoppfullhet och konventionell seger. Men “att vinna och uppnå lycka”; den sortens seger existerar inte. Så att porträttera sökandets olika dimensioner är på något vis mycket mer logiskt. Om något så är det en seger att stå upp, att lungorna rispar och hjärtat slår på din expedition ut i okänd mark. Det skildrar Under på ett fint sätt, med hög konstnärlig integritet.

under1

Foto: Mats Bäcker

Det är också integriteten i verket som gör det svårt för mig att hitta något att klaga på. Jag hade väl kunnat påtala att visst clowneri inte funkade för mig, eller att jag hade velat renodla musikerns Anna Ahnlunds funktion på scen mer. Men folk skrattade ju, och jag blev berörd av hennes musik. Att säga “dåligt” eller “bra” om sådan typ av konst; som känns genomtänkt och betydelsefull för dem som äger verket – det tycker inte jag är funktionellt. Omdömet bottnar istället i huruvida det föll mig i smaken; om det betydde något för mig. Och det gjorde det ju. Att jag inte gillade vissa saker kanske snarare tyder på att verket är mångfacetterat? Ett abstrakt verk kommer i sin poetiska natur att tolkas olika av alla som ser det; med varje enskild människas livserfarenhet som grund. Så med hänsyn till allas olika mottaglighet nöjer jag mig med att kalla det; välgjort.

Måste jag motsätta mig någonting så har det med spelplatsen snarare än produktionen i sig att göra. Öppen fråga: Stora Teatern som vår “officiella” gästspelsscen i Göteborg – är det helt bra verkligen? Den pråliga, iögonfallande tittskåpsformen passar knappast all typ av scenkonst; salongen i regnbågens färger gifter sig inte med någon kulör eller mönster på scen. Under, som verk med ganska massiv scenografi, hade exempelvis kanske gjort sig bättre på en mer flexibel scen. Exempelvis Backas; stor och rymlig, med möjlighet för publiken att få en helhetsbild av det som händer på scen. Jag antar att svaret på frågan blir “tradition och prestige”, som motiverar det mesta annat inom teaterns värld. För det är då inte hur vi ger konsten bäst förutsättningar, respekt för konstverket och arbetet bakom, som ligger till grund. Säg för all del emot, den som vill! Det sista vi vill inom konstvärlden är väl att någonting ska bli en oemotsagd självklarhet? Blink, blink…

 

Under

Höstens Under-turné fortsätter till:

Gävle Teater, 5 & 6 december

Ytterjärna Kulturhus, 8-10 december

Eskilstuna Teater, 14-16 december

Västmanlands Teater, 26-29 december

 

Omslagsbild: Mats Bäcker

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *