_MG_8112_banner

“Alla ord träffar där de ska”


Publicerades 2019-11-29

Samarbete KulturUngdom: Kritikgruppen

Tuva Lantz har sett monologen Vi går aldrig sönder av Helmon Solomon på Folkteatern i Göteborg.

 

Vi har alla olika långt till att bli dömda av andra människor. Vi får alla olika mycket utrymme att göra bort oss på. Helmon Solomon har skrivit och regisserat sin egen monolog, Vi går aldrig sönder, om att vara en svart kvinna i dagens Sverige.

Scengolvet är svart, likaså väggarna i rummet. Två pelare är placerade på den främre delen av golvet och en skärm lite längre bak, detta bildar en kvadrat som blir scenen. I mitten på scengolvet står Helmon Solomon. Klädd i en helsvart glansig outfit med ett par jeans, avklippta precis under fickorna, som ett bälte och kraftiga svarta sneakers fångar hon publiken och ger oss känslan av att vi kommer få höra något viktigt. I sin monolog använder hon sig av symbolik, videos, musik, dans och stark berättarteknik för att med stor övertygelse och känsla berätta med egna ord, sin historia. Allt detta stärker hennes budskap, men hennes främsta verktyg är hennes röst. Inte ett ord går förlorat då hon tydligt och skickligt artikulerar alla ord säkert och medvetet. Hon varvar mellan att sitta på golvet och viska fram orden, och att dansande skrika för full hals, och alla ord träffar där de ska. Ämnet hon berör är något hon har levt med hela livet, att känna sig bevakad och behöva anpassa sig på grund av sin hudfärg. Att inte kunna komma undan med vanliga mänskliga beteenden som vita kan, utan alltid behöva smyga sig fram och vara lite artigare och lite mer “likeable” än hon hade behövt vara om hon hade varit vit. Hon sätter ord på den svenska kulturen och beskriver vita svenskar som observerande och hon blir observerad.

Monologen innehöll sketcher av situationer hon upplevt som liten och hur hon från ung ålder började bygga sitt eget fängelse i sitt huvud. Fängelset som hon tillslut satt fast i. Jag tolkar detta fängelse som vårt sätt att utifrån hur andra ser oss anpassa vårt beteende för att passa in. I fängelset sitter också vår syn på andra människor utifrån hur de ser ut och beter sig. Fängelset bygger på våra egna begränsningar, även våra begränsningar som land. Helmon beskriver träffsäkert svensk kultur med hjälp av den här symboliken. Min känsla är att vi har fler våningar på våra fängelser än många andra kulturer. Vi sitter fast rätt hårt. Det är lätt att göra fel, och den som bryter sig loss från fängelset blir inte hyllad, utan nedtystad. Hon väckte obehag och obekvämlighet i publiken. Det var modigt av henne, och det var det som adderade det lilla extra, som fick mig som åskådare att förstå, och känna lite av de känslorna som hon uttryckte på scenen. Att prata om föraktet av mörkhyade är viktigt och att göra folk obekväma krävs för att de ska lyssna med båda öronen.

Det fanns inget tråkigt med pjäsen. Den var underhållande, fängslande, intressant och otroligt lärorik. Att hon gör detta, att hon har skrivit det här manuset så att människor får se och höra hennes tankar är viktigt för att alla ska förstå att vi inte kan se olika på människor beroende på deras hudfärg. Vi alla sitter där i vårt fängelse, men det är så mycket vackrare på andra sidan gallret.

 

Vi går aldrig sönder

Folkteatern, Göteborg

Spelas till och med 25 januari 2020

Av och med Helmon Solomon

 

Omslagsfoto: Parinazz Iranmanesh


Om Tuva Lantz

Tuva Lantz, 19 år och bor i Göteborgs skärgård. Vet att det inte finns några rätt och fel när det kommer till åsikter, men tycker att det ibland känns så, speciellt när det handlar om konst. Genom konstkritik-gruppen vill hon öva sig på att skriva vad hon tycker, utan att vara rädd för att tycka fel.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *